Därför är det så viktigt att säga nej

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Under vissa perioder kan det kännas som att man har konflikter, små som stora, med sitt barn var och varannan minut. Det kan handla om att barnet krånglar med overallen när det är dags att gå till föris, att det slänger tallriken med mat i golvet om och om igen (och skrattar åt det!) eller att det envisas med att ta spaden från andra barn i sandlådan.

Ibland reagerar man instinktivt: ”Nej, dra inte i lampsladden!”. Men ibland kan det vara svårare att hitta balansen ­mellan att tillåta barnet att ha sin egen vilja och att göra det som man tror är rätt som förälder. Är jag för ”snäll”? Eller, tvärtom, har mitt barn för mycket ”gränser”?

– Det är en missuppfattning att man är snäll, bra och schyst om man alltid stryker medhårs, säger Jenny Klefbom, barn­psykolog på Psykologkompetens.

Gränser ska vara personliga

Att säga ifrån är en markering till barnet om att en gräns är nådd. När denna gräns är ärlig (och alltså bottnar i något som vi verkligen känner inom oss) och uttrycks med ett personligt språk (”Jag vill inte” och ”Jag tycker”) blir det samtidigt en ­uppmuntran till kontakt med barnet, inte ­kritik eller avståndstagande.

Någon som förespråkar just personliga gränser är den danske familjeterapeuten Jesper Juul. Med personliga gränser förmedlar man något om sig själv till barnet, ­menar han: ”Nu vill jag inte läsa en bok till, jag är trött, jag vill sova” (jämfört med ”Nu måste du sova”) eller ”Jag vill inte köpa glass till dig idag, jag vill att vi går hem och äter lunch istället” (jämfört med ”Nej, sluta tjata, det blir ingen glass idag”).

Jesper Juul råder i sin bok Här är jag! Vem är du? varje förälder att, som boktiteln antyder, fundera kring sig själv och vilka gränser man måste sätta runt sig själv för att ha det bra.

Vilka gränser är viktigast för dig?

Psykologen Jenny Klefbom tycker att ­föräldrar ska begränsa sig till sådant som verkligen är viktigt.

– Släpp fyra av fem strider. Det ska aldrig vara förhandlingsbart att ha hjälm när man cyklar i trafiken eller okej att slå ett annat barn. Däremot bör man släppa på sådant som egentligen bara rör barnets egen ­person – till exempel vilka kläder man har eller hur mycket man vill äta och liknande. I föräldraskap är det viktigt att fundera över vad som är, och inte är, förhandlingsbart, säger Jenny Klefbom.

Svaret måste var och en söka hos sig själv.

– För att kunna göra det måste man ­tänka igenom sina värderingar och vilka regler man vill ha hemma. ­Annars blir det svårt att stå upp för det som betyder något för en som förälder, säger hon.

Poa Samuelberg är psykolog inom barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm. Hon är också inne på vikten av att ha, och ­förmedla, de personliga gränserna.

– När föräldrar ger tydliga, välriktade ”nej” blir de viktiga förebilder för barnets egen rätt att sätta gränser runt sig själv, säger hon.

Ett barn som känner sina egna gränser, och som vågar säga ifrån om någon över­träder dem, kommer förhoppningsvis att ha nytta av det när hen kliver ut i vuxen­världen.

Hjälp att hantera känslor

Ett rätt sagt nej från en vuxen kan också hjälpa barnet att förstå något om sig självt, menar Poa Samuelberg.

– Om föräldern som sagt nej till sitt barn möter barnets besvikelse med förståelse och inlevelse, till exempel genom att säga: ”Jag förstår att du vill stanna i kojan som du har byggt, den är ju så fin! Vilken tur att vi kan komma tillbaka imorgon”, lär man barnet att tolka och förstå sina egna känslor. Att bekräfta barnets upplevelse hjälper barnet att hantera sina känslor och reak­tioner, säger hon.

När gränserna däremot förmedlas med ironi eller, i värsta fall, förakt, riskerar man som vuxen att skapa en bräcklig själv­känsla, rädsla och självkritik hos barnet, menar Poa Samuelberg. Ett sådant exempel kan vara barnet som vill gå till förskolan i pyjamas och bemöts med ett ”Javisst lilla vän, varför inte gå i bara underkläderna?”.

– Om barnet ständigt hör sådant gör det barnet tyst, osäkert och undvikande för att inte utsättas för nya kränkningar, säger Poa Samuelberg.

När gränserna blir för många

Jenny Klefbom träffar ibland barn som har hamnat i negativa cirklar med mycket tjat och förbud från sina föräldrar.

– Om barnet upplever sitt liv som alltför kringskuret och att hon eller han blir orättvist behandlad kan det hända att barnet börjar gå bakom den vuxnes rygg. Det kan också bli mycket bråk och konflikter. Självklart påverkar det också humöret, barnet blir på sikt ganska ledset och argt, säger Jenny Klefbom.

Många föräldrar kan tycka att det är jobbigt att sätta gränser; att det känns obehagligt att sätta sig över någon annans vilja.

– Ibland handlar det om föräldrarnas brist på egna förebilder, där en gränslös uppväxtmiljö utan vuxna som sätter tydliga gränser ger en osäkerhet och otrygghet. Ibland känner föräldrarna skuld och otillräcklighet som gör att det ”känns fel” eller ”taskigt” att säga nej till sina barn. Brist på ork bidrar till att vi väljer kortsiktiga vinster eller mål framför mer långsiktiga, säger Poa Samuelberg.

När gränserna saknas

Men att inte sätta gränser ger konsekvenser för såväl barn som föräldrar.

– Om man som förälder inte sätter gränser utsätter man barnet för både rent konkreta risker, till exempel om man är för släpphänt i trafiken, och för en ganska otydlig och svårtolkad verklighet. Barnet riskerar också att stöta sig med andra om det inte lär sig grundläggande regler för hur man ska vara tillsammans med andra, säger Jenny Klefbom.

Föräldrar som har svårt att säga nej, som inte står upp för sig själva och sina egna gränser, riskerar att känna frustration och ilska – som i sin tur kan riktas mot barnet.

– Faktum är att ett helt gränslöst liv är precis lika obehagligt och skadligt som att leva med en tyranniskt auktoritär förälder, säger barnpsykolog Jenny Klefbom.

Att inte ha några gränser att förhålla sig till innebär en osäkerhet för barnet, menar hon.

– Barnet förstår att omgivningen reagerar negativt men vet inte hur det ska bete sig, för det får ingen guidning. Det blir som att gå på slak lina.

Här kommer ett annat begrepp från ­familjeterapeuten Jesper Juul väl till pass: Autenticitet, att man som förälder är mån om att visa och uttrycka vem man är, vad man känner, tycker, vill och inte vill. Då får barnet en glimt in i förälderns inre: ”Aha, sådan här är min pappa!”, en kontakt ­skapas mellan förälder och barn.

Därför kan gränssättning vara bra.

"Schh, jag vill att du är tyst när lillasyster sover …"

Så gör du ”nej” till ”ja, snart!”

Trött på att säga nej, nej och nej? Då kan du vända på nej:et, så att det blir ett ja.

Tänk så här: ”Jag vill ha den där leksaken” kan besvaras med ”Ja, den var fin – ska vi skriva upp den på din önskelista till födelsedagen?”. ”Jag vill ha glass” kan besvaras med ”Ja, imorgon när det är fredag tar vi och äter glass”. Eller du kanske säger ”Jag vill att du går lugnt bredvid mig på gatan när det är så mycket trafik. När vi kommer hem kan vi springa ikapp”. Du kan också pröva: ”Jag hör att du blev besviken och gärna hade velat leka en stund till. Vad roligt att ni har så kul tillsammans, då kan ni fortsätta i morgon”.

Att avleda, typ säga: ”Titta där, vilken konstig fågel”, brukar inte fungera så bra när barnet har blivit 2–3 år.

Källa: Jenny Klefbom och Poa Samuelberg

Artikeln publicerades i mars 2017.