Ska corona hindra mig från att pussa mitt barn?
Är jag löjlig som tvekar om jag kan pussa mitt barn på munnen? Vi Föräldrars chefredaktör Sara Tuncel försöker hitta ett sätt att tillämpa rådet om social distans.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar
Min dotter kommer springande mot mig. Vi har inte setts på hela dagen. Hon sträcker sig upp, plutar med munnen, vill få en puss. Jag böjer mig ner, trutar med läpparna, men i sista stund viker mitt huvud från den förutbestämda banan och jag placerar pussen på hennes kind istället för på munnen. Jag tänker inte, det sker automatiskt.
Efteråt tycker jag att jag är löjlig. Som om social distans skulle vara möjligt i en barnfamilj. Knappast. Om det är något vi delar förutom gener är det kroppsvätskor.
Och dessutom sitter en liten djävul på min axel och viskar: ”Ska man inte ens få pussa sitt eget barn nu heller? Va?”
Som om det finns någon vars regler jag kan bryta mot, lite i smyg, lite upproriskt.
Men det finns ingen att anklaga för orimligheten i att tveka över om man verkligen kan pussa den mjuka barnmun man längtat efter att få pussa under en hel dag.
Det enda som finns är vetskapen att det kan vara en puss med konsekvenser.
När vi hälsar på hos farmor och farfar står vi därför på behörigt avstånd och viftar lite tafatt och generat till varandra. Och det är så uppenbart att vi alla spricker av lust att bara utbrista ”Men hallå, nu STRUNTAR vi i det här, kom hit så får du en kram”.
Men det gör vi inte, för vi kan ju inte veta.
Så istället cirkulerar vi runt, runt och byter platser i rummet som om vi var kulor i ett dataspel som inte får komma i närheten av varandra. Vilket vi inte heller får. Och det är så tydligt hur livlös den sociala samvaron blir när vi är tillsammans men på avstånd, som en chattkonversation utan emojis.
Det är samma sak när vi ska gå. Vilsna står vi i hallen och trampar på stället och tittar på varandra. Och vi säger “nu i virustider” och alla andra fraser man säger och sedan, till slut, bara går vi. Men det känns inte så ”bara”, det känns som att utföra en fientlig handling.
Och efteråt frågar vi oss om det var dumt det vi gjorde, om vi trots allt varit för nära, utsatt för risker. Vi inser att det nog dröjer tills vi ses nästa gång. Och kanske är det lika bra. För det är ingen trivsam känsla, att titta på sina medmänniskor – eller själv bli tittad på – genom ett filter av misstänksamhet.
Särskilt inte när misstänksamheten är befogad.
Fotnot: Besöket hos farmor och farfar skedde innan rådet kom att personer över 70 ska undvika sociala kontakter. Och alla var friska. Tror vi i alla fall …
Läs också: Så drabbas barn och gravida av coronaviruset
