Är tankar på döden vanliga?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Min dotter är rädd för döden

Vår dotter är 4,5 år. Sedan en liten tid tillbaka pratar hon ofta om att vi (mamma och pappa) kommer att dö. Hon pratar om och undrar om jag (mamma) ska dö när hon är stor. I dag blev hon ledsen och orolig och pratade om att vi (vår familj) ska ligga i samma grop sedan. Hennes farmor och morfar är döda vilket hon är väl medveten om, och vi pratar om dem ibland.

Vi föräldrar säger till henne att vi finns här och att vi inte ska dö på mycket mycket länge. Jag brukar säga att jag är vuxen och att min mamma (hennes mormor) lever än.

Är det vanligt med tankar om döden bland så små barn? Hur ska vi bäst bemöta hennes oro och funderingar?

/Hilde

Psykolog Malin Alfvén svarar:

”Döden, döden, döden” började Astrid Lindgren de dagliga samtalen med sin syster. Så var det avklarat och de kunde tala om annat. Man måste lära sig leva, så man blir vän med döden, menade hon. Det är därför döden ofta är närvarande i hennes böcker. Och döden är närvarande för de flesta barn från tidig ålder. Det är svårt att tala om döden med våra barn men alldeles nödvändigt att göra det när de öppnar upp för sådana samtal. Just som er dotter gör nu.

Att säga att vi ska bli gamla innan vi dör kan vi ju egentligen inte göra. Däremot kan vi säga som en mamma lärde mig: ”Om jag fick bestämma, då ska jag aldrig dö ifrån dig, älskling.” Vi kan tala om just sådana saker som er dotter talar om, till exempel var och hur vi ska ligga när vi är döda. Vi kan också tala om hur stenen ska se ut, om hur kistan ska se ut, sånger vi skulle vilja att man sjöng på begravningen. Det är hemskt att tänka på men skönt att få tala om, både för barn och för oss själva. Vart vi tar vägen när vi dött är en annan spännande fråga att tala om, som ofta sysselsätter fantasifulla barn.

Vid vilken ålder vi kan börja tala om det här beror helt på barnet. Med vissa kan vi börja tala om detta redan i 4-årsåldern. 6-årsåldern är också bra, för då har de flesta börjat inse det oundvikliga med döden. Och läsa Astrid Lindgrens böcker och se hennes filmer kan vi göra hela livet.

Lika viktigt är det att vi föräldrar tänker på döden och talar med varandra om hur vi vill ha det. Vi bör också tala om vem som ska ta hand om barnen om det fruktansvärda skulle inträffa att vi båda dog samtidigt. Och så ska vi förstås tala med dem som vi valt. Kan de tänka sig att göra det?

Det kan bli viktiga och fina samtal med släktingar eller vänner. Som du förstår så tycker jag att vi ska tala mycket mer om det här viktiga ämnet. På så vis blir döden inte lika skrämmande, och vi blir mer förberedda inför den. Man måste bli vän med döden, tror jag tralala, som Astrid Lindgren sa.

Artikeln publicerades 2011.