Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

"Tillväxtkurvan på bvc blev min mardröm"

Marias första tid som förälder var turbulent. Amningen kom inte igång, hennes bebis låg ständigt på den nedre delen av tillväxtkurvan – och det visade sig ha en anledning.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Det är så mycket man får höra när man blir förälder som inte stämmer för en själv, säger Maria Winkler. Här berättar hon om första tiden som Matteos mamma, och om hur hennes föreställningar om hur det borde vara ställde till det:

Jag minns en kommentar från en främling på en restaurang. Jag satt och åt tillsammans med mina kompisar och hade Matteo i famnen. Plötsligt säger en tant 'Men gud vilken liten bebis! Ger du ens honom någon mat?'

 Maria Winkler, 28, har sonen Matteo, 2,5, dottern Isa, 1,5 (och en bebis i magen). Bor i Haninge utanför Stockholm.

Jag var mitt i min förlossningsdepression då, även om jag inte hade förstått det själv. Jag gjorde bara det som förväntades av mig. Utåt var jag en trygg och glad mamma men inuti kände jag ingenting. Jag kunde inte känna kärlek för Matteo. Allt var bara besvärligt.

Det var sådan hets om ersättning från alla håll, men jag ville inte flaskmata. När jag ser tillbaka på det idag tycker jag bara att jag var korkad. Det är klart att man kan ge ersättning till sitt barn om det är det som funkar, men just då kunde jag inte se det. Jag såg det bara som ett misslyckande.

Kunde inte knyta an

Min första tid som förälder var ganska turbulent . När Matteo föddes var han normalstor. Men amningen blev väldigt tuff för mig.

Vid första besöket hos bvc hade Matteo inte kommit över sin födelsevikt. Bvc-sjuksköterskan ville att jag skulle ge flaska, men jag kände mig så misslyckad som mamma som inte ens kunde ge mitt barn mat.

Läs också: Måste man – eller KAN man – känna lycka som nybliven förälder?

Jag tror inte att jag tänkte logiskt. Jag såg bara misslyckanden och jag kunde inte knyta an till Matteo över huvud taget. Allt jag tänkte var'Jag skulle ju amma, det har jag bestämt', inget annat funkade. I stället för att ge ersättning försökte jag amma oftare och däremellan pumpade jag.

Matteo var väldigt nöjd med livet, men visade aldrig några tecken på att vara hungrig och dessutom var han en riktig kräkis. Vi pratar inte normalt bebiskräk utan det var kaskadkräkningar flera gånger om dygnet; inte bara i samband med mat utan hela tiden. Folk som såg honom kräkas trodde att det var något fel på honom. På bvc sa de bara 'hans allmäntillstånd är så bra'.

Låg hela tiden långt ner på tillväxtkurvan

Sakta men säkert började han gå upp i vikt. Och det var ju bra. Men den där kurvan som man alltid blir visad på bvc, den blev min mardröm. Matteo låg hela tiden så långt ner. Även om de hela tiden sa 'det viktiga är att han följer sin egen kurva' så var allt jag kunde se att han låg längst ner.

Det var när en läkare på bvc kommenterade att Matteo, som var ungefär 2 månader då, var väldigt liten som det brast helt för mig. Hon frågade om amningen på ett sätt som jag uppfattade som väldigt arrogant. Det var ju ett väldigt känsligt ämne, och jag sa som det var att det inte gick att amma utan amningsnapp. Hon svarar något i stil med 'då är det ju inte så konstigt att han inte går upp i vikt'.

Den kommentaren fick mig att gråta offentligt för första gången. Eftersom jag inte kunde amma normalt fick inte Matteo tillräckligt med mjölk, uppfattade jag det som.

Jag bröt ihop. Jag ville inte mer. Jag ville inte vara mamma. Jag klarade inte av att vara mamma, snarare. Det sög ju.

Allt hängde ihop: Förlossningsdepressionen. Amningsproblemen. Att alla sa att allmäntillståndet var det viktiga men att det ändå var sådant fokus på de där viktkurvorna.

Ingen lyssnade

Det stora problemet var att ingen lyssnade. Att ingen lyssnade på det jag berättade om hans kräkningar och att han inte visade att han var hungrig. Jag var inte i stånd att förklara att just det här – hans vikt – var en central del i att jag mådde dåligt.

I samma veva fick jag problem med brösten. Jag fick bröstinflammation, mjölkstockning och varböld i ett av brösten och blev inlagd på sjukhus i en vecka. Det var på sätt och vis det bästa som kunde ha hänt mig, för då kunde jag inte amma mer. Men Matteo fortsatte gå upp dåligt i vikt, trots att vi gick över till ersättning. Det tog nästan ytterligare 1,5 år innan vi fick veta att han hade allvarlig reflux och kort tungband, något som brukar upptäckas på BB. Istället var det jag som påtalade det när vi träffade en läkare på bvc.

Vi blev remitterade till en specialist som sa att Matteos bakre tungband var för kort. Hon sa också att det var orsaken till att jag aldrig fått till amningen.

Kanske är problemet snarare andra föräldrar 

Matteos kräkningar har fortsatt, även om det går i perioder. Han har fått medicin mot reflux, men det har inte hjälpt. Det vi kan konstatera är att Matteo är en väldigt liten kille. Nu är han 2,5 år. Han väger drygt 10 kilo och är 82 centimeter lång. Han följer sin viktkurva, men på längden har han stannat av. Det har visat sig att han har låga nivåer av tillväxthormon och vi ska till en specialistmottagning för vidare utredning.

Läs också: När amningen inte funkar – 6 vanliga problem och vad du kan göra åt dem

Jag kan tycka att det måste finnas ett bättre sätt från vårdens sida att prata om tillväxtkurvorna. Eller kanske att man egentligen inte borde blanda in föräldrarna i kurvorna överhuvudtaget, utan att de ska vara ett internt verktyg inom vården som man bara tar upp med föräldrarna om det finns några avvikelser.

Jag förstår ju varför de finns. Jag tycker att de är bra. Det är ju tack vare dem vi har fått veta att Matteo inte är tillräckligt lång. Kanske är problemet snarare andra föräldrar, till exempel i Facebookgrupper. Det är så mycket snack om att 'mitt barn ligger här på kurvan och mitt barn ligger här'.

Det är så mycket man får höra när man blir förälder som inte stämmer för en själv och som man tar åt sig av. Som det här med amningen: jag hade läst på Facebook att barnets immunförsvar stärks av bröstmjölk och jag ville såklart inte att mitt barn skulle bli sjukt. Jag kunde inte se att det hade varit bättre för mig att ge Matteo ersättning. Det är ju helt knäppt egentligen."

Läs också: Därför älskar barnläkare tillväxtkurvan