Ingegerd Gavelin: Om att bli arg på sitt barn

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Ingegerd Gavelin är numer pensionär men har arbetat hela livet som föräldrarådgivare, socionom och mindfulnesslärare och står bakom appen Mindfulness för föräldrar.

En av de vanligaste frågorna jag mötte på min föräldramottagning var: "Varför är jag så arg?"

Många föräldrar blir förskräckta av att barnet kan väcka så mycket vrede, så starka negativa känslor. Det skulle ju vara mysigt att vara förälder! Och alla vill vara en snäll, stödjande, generös förälder som alltid vet vad barnet behöver.

Och så står där en två och ett halvt-årig illbatting i hallen och gör en galen! Eller en tonåring som sårar mig så huvudet kokar över. Eller när den egna tröttheten tar över och man håller för hårt i sitt lilla barn för att det ska somna.

Och så kommer skammen.

Vreden innehåller ofta många känslor. Vi blir arga när vi är rädda, när vi är trötta, när vi är stressade. Vi blir arga när vi känner oss hjälplösa eller oförstådda. Vi blir arga när vi är besvikna. Ren ilska men också hopplöshet, förtvivlan och oro. Vreden kan skydda oss mot andra tunga känslor som skam, självförakt, rädsla och ensamhet.

Vrede och ilska är sunda känslor

I grunden är vrede och ilska sunda känslor, som handlar om att försvara vår egen gräns. Till exempel blir vi arga när någon kränker vår integritet, inte tar hänsyn till oss eller sårar oss. När vi inte möter respekt för våra gränser blir vi lätt arga, alldeles särskilt om vi ofta känner oss icke-respekterade. Man kan se ilskan som en signal om att vi känner oss hotade, ett skydd för vår självkänsla. Men ilskan kan i sig orsaka angrepp från andra och så hamnar vi i onda cirklar.

Läs också: Är du rädd att bli FÖR arg på ditt barn?

Ofta är det bra att stanna upp i vreden. Vi behöver se vad som finns i den. Det hjälper sällan att försöka mota bort den eller slå på sig själv för att man är arg. Snarare blir man bara ännu argare och börjar tycka så illa om sig själv så man fastnar.

I grunden är vrede och ilska sunda känslor, som handlar om att försvara vår egen gräns, säger föräldrarådgivaren Ingegerd Gavelin.

Eller blir det så att man inte står ut med sitt barn som väcker så mycket vrede. Då behöver man hjälp.

Att du får syn på din ilska är första steget till en förändring. Du behöver träna dig att se signalerna innan du blivit för arg. Då kan du ge dig själv en chans att lugna ned dig. Lägg märke till hur det känns i kroppen. Kanske räcker det med ett par djupa andetag. Kanske behöver du skapa ett fysiskt avstånd till situationen. Du kan säga till barnet att du behöver lugna ner dig och gå till ett annat rum. Det kan barn nästan alltid förstå.

När situationen lugnat sig, kan du ge dig tid att tänka efter. Vad finns det för ord i din ilska? Lyssna på dom orden som kommer – dom är oftast sanna. Ta dem på allvar, även om dom känns fåniga och du inte tycker om dom.

Och möt orden med tålamod och stor självmedkänsla.

Föräldrar skäms ofta mycket efter sina vredesutbrott. Det kan vara en skam som leder till självreflektion och möjlighet att agera annorlunda. Men skammen kan också göra att man förnekar att något allvarligt hänt och då är risken stor att situationen upprepas igen och igen. Och att barnets reaktioner inte tas på allvar.

Vad kan man då göra när sådant händer gång på gång? Döm dig inte! Dömandet gör dig ännu mer maktlös och du behöver i stället få fatt i din kraft. Svängningarna mellan vrede och skuld är svåra att balansera. Du behöver se att du inte är mer än människa. Att du har möjlighet att hjälpa dig själv. Om du kan se med acceptans på det som hänt – att det verkligen har hänt och att det inte går att vrida tiden tillbaka – har du också möjlighet att hindra att det upprepas gång på gång. Om du kan acceptera dig själv, i din otillräcklighet, kan du också vara mer empatisk med ditt barn.

Vi har svårt att känna våra egna gränser

En vanlig anledning till ilska är att vi tänjer oss för långt. Vi vill vara snälla, vi vill att våra barn ska vara glada och nöjda. Vi känner inte riktigt våra egna gränser och väntar för länge med att säga tydligt ifrån. Så tänjer vi oss som ett gummiband och plötsligt smäller det – vi blir så vansinnigt arga och känner inte igen oss.

Läs också: Arg på sin bebis – får man bli det?

Nu är det inte snällhet längre. Det är obegripligt för barn, särskilt de små. De kan inte förstå varför mamma eller pappa nyss var så snäll och plötsligt blir så otäckt arg.

De ord som brukar finnas i ilskan är då till exempel:

• Jag klarar inte det här.

• Mitt barn bryr sig inte om att jag försöker vara snäll

• Jag är en dålig förälder. Jag måste kunna behärska mig!!!!

• Mitt barn har inte respekt för mig.

• Hur ska det gå för mitt barn som inte kan ta ett nej?

• Hur ska det gå för mitt barn som har en så dålig förälder?

• Jag borde aldrig ha skaffat barn.

• Jag kommer att förstöra mitt barn.

Barn förstår inte alltid vad som är bra för dem och vad de behöver. Vi måste säga nej ibland, och det är lättare för dem att ta vårt nej om vi är lugna när vi säger det.

Men ibland är det helt andra saker som ligger bakom vreden. Det kan vara enkelt som trötthet och hunger, eller svårare som stora svårigheter i livet. Vi ser saker olika beroende på vad vi själv behöver i stunden. Är vi för rädda, för trötta eller har för höga förväntningar blir vi lättare besvikna och arga. Ibland har ilskan inte alls med barnet att göra, men den går ut över barnet.

I sådana situationer kan det vara bra att fundera på varför barnet blir måltavla för ilskan. Kanske för att det är ”ofarligt” att skälla ut barnet, du får inte någon vuxens reaktion mot dig? Kanske helt enkelt för att barnet inte kan försvara sig? Kanske tänker du på ett dunkelt sätt att barnet får tåla lite ilska – kanske som du själv fick tåla när du var barn?

När man får syn på sådana tankar drabbas man lätt av ännu mer skuld eller av skam. Men det brukar inte hjälpa. Man hamnar lätt i tunnelseende och ännu värre ilska.

Snarare hjälper det att tänka:

– Så här tänker jag nu. Det känns inte bra men så är det nu. Det är så här det är, fast jag inte vill att det ska vara så.

Efter detta kan du titta på hur situationen är nu. Och så tänka: – Vad kan jag göra NU för att göra situationen bättre? Vad är viktigast NU? Kan jag lugna ner mig själv? Kan jag bryta ilskan? Kan jag trösta eller lugna barnet?

Bryt med vreden

Det är i nuet, i stunden, som du kan bryta vanmakten och vreden. Och det kan bara vuxna göra – barn är för upptagna med att försvara sig eller vara rädda.

Du kan alltid börja om. Du kan alltid säga till barnet och dig själv:

– Nu bryter vi. Nu slutar vi bråka.

Kanske behöver barnet tröstas, kanske behöver ni i stället lite luft emellan er en stund. Kanske ska ni prata om det som hänt om en stund, kanske inte.

Läs också: Lågaffektivt bemötande kan minska konflikter

Ibland kommer ilskan ur egna barndomsminnen som väcks av familjesituationen. Vi har hamnat i en familj igen, även om rollerna är helt nya. Vi är föräldrar nu, men inom oss känner vi oss som små barn. Det är mycket lätt att hamna i upprepning av familjemönster, trots att det är det man minst av allt vill. Så hamnar man i en ond cirkel av starka känslor, skuld och också skam.

Den bästa hjälpen också mot det är att vara uppmärksam på nuet. Det är i nuet vi kan ändra och vi har ingen nytta av att dras med i tunga minnen. Försök, med all din vänlighet mot dig själv, vara i det som är nu: Vad är det som händer? Vad säger eller gör ditt barn? Vad gör eller säger du? Detta hjälper dig att se klarare och släppa taget om det som varit.

Barns ilska

För många föräldrar är barns ilska svårt att stå ut med. De har svårt att se ilskan som ett skydd, ett sätt för barnet att visa att något är fel. I stället känner de sig attackerade.

Barns ilska är ett sätt för dem att hävda sitt eget värde i situationer när de inte kan hävda den på annat sätt. Det blir ofta trubbigt – starka vrål och små fötter som stampar i golvet. Svart eller vitt, som ofta i det lilla barnets värld.

Ju mer vi visar intresse för barnets ilska, desto mer nyanserat kan barnet visa den. Om vi frågar barnet om ilskan och bekräftar den, lär sig barnet att ta sig själv på allvar och upptäcker också att ilskan kan vara olika stark i olika situationer.

Barnet lär sig att man kan förklara sin ilska och möta förståelse. Inte så att man alltid får som man vill men så att man kan känna sig begriplig. Ju äldre barnet är, desto mer nyanserat kan det uttrycka sin ilska.

Men om vi alltid möter barnets ilska med vår egen ilska, lär sig barnet inget annat än att deras ilska är dålig. Och ibland att vara rädd för vuxna.

Konflikter då både barn och förälder varit rejält arga, behöver avslutas och det är vuxnas ansvar att göra det. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Men för både barn och vuxna är det gott att säga ”nu har vi bråkat färdigt – nu börjar vi om igen.” Det ger en chans att tänka nytt och inte fastna.

Läs också: Krävande småbarn – därför gnäller din bebis

Texten fortsätter under bilden.

Barns ilska är ett sätt för dem att hävda sitt eget värde i situationer när de inte kan hävda den på annat sätt, förklarar Ingegerd Gavelin. Foto: Shutterstock

Tvinga inte ditt barn att be om förlåtelse! Det enda man lär sig av det är att man inte måste stå för det man säger – och att förlåt är ett väldigt svårt ord. Det bästa sättet att lära barn att säga förlåt är att själv säga det – när man menar det!

Äldre barn och tonåringar lär sig med tiden att be om förlåtelse, men först om de sett att vuxna gör det ur sitt hjärta. Vi vuxna måste ta ansvar för den ilska som barnet fått ta emot från oss.

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Om vi vuxna kan se på vår ilska med ett litet avstånd, så att vi ger den utrymme utan att uppslukas av den, kan vi se den som ett tecken på att något behöver ändras. Vi kan upptäcka att vi behöver vila mer, tona ner våra ambitioner och krav på oss själva – eller något annat. Vi kan ta oss mer på allvar.

Ibland kan det vara mycket svårt att hitta någon lösning på svårigheterna. Allt går inte att förändra. Men det kan ändå vara hjälpsamt att upptäcka just det.

”Just nu är det såhär. Det går inte att ändra på. Livet är tufft nu.” Det är det som kallas acceptans.

Då kan självmedkänsla vara till stor hjälp. Se text och meditation om den!

I vardagen, när du varken har möjlighet att meditera eller riktigt tänka efter, kan du behöva skapa en liten liten paus som lugnar dig. Lägg märke till vad som brukar vara till hjälp och gör mer av det. Om du och ditt barn ofta hamnar i konflikt, se om du kan bryta mönster innan konflikten är ett faktum. Om du är trött och hungrig när det händer – se till att du tar hand om dina basbehov av mat och vila. När du tar dig på allvar, visar du dig själv att du är viktig och värdefull – och bara det kan göra att det lättar för dig. Det bryter maktlösheten litegrann.

Ingegerd Gavelin om empati: "Barn behöver att vi finns för dem – hur det än är"

Om Ingegerd Gavelin

Ingegerd Gavelin är numer pensionär men har arbetat hela sitt yrkesliv som föräldrarådgivare, socionom och mindfulnesslärare. Senast var Ingegerd verksam på Klarahusets föräldramottagning i Stockholm. Ingegerd Gavelin har skrivit flera böcker, bland annat Att möta sitt barn och sig själv och Lita på din tonåring – om trots och tillit, och står också bakom appen Mindfulness för föräldrar som finns att ladda ner där appar finns. Ingegerd Gavelin bloggar på Vardag & Förundran.

Här kan du läsa fler artiklar av och med Ingegerd Gavelin.