Det är njutet som ska till

Hur står man ut med oron att något ska hända ens barn? Vi Föräldrars chefredaktör Sara Tuncel har hittat sitt sätt, och det förvånade henne.

Jag har haft ett trix när oron över barnen sätter in. Då har jag påmint mig om en seriestrip jag såg en gång, det var en skämtteckning av en gravsten med inskriptionen ”Det gick ju bra ändå”. Det är jag till 100 %.

Och förhoppningsvis (!) kommer jag, på samma sätt, när barnen blivit stora inse att min oro varit obefogad: att de inte lider av bristsjukdomar till följd av en diet bestående på korv och färdiga köttbullar och att de inte sover i mammas och pappas sängar längre. Att de kan föra sig bland folk, har tagit sig igenom skolan, åtminstone har någon god vän var och att vi fortfarande vill träffa varandra inom familjen då och då. Och jovisst.

Självklart oroar jag mig i grund och botten för mycket värre saker än så. Först och främst vill jag förstås att de ska vara I LIVET – hela livet. Det är mitt största mission. Allt annat är en bonus. Därför – ett ständigt vakande och förfasande från dag ett: inte ramla ner från skötbordet, inte bränna sig på hett pastavatten från spisen, inte bli påkörda på ett övergångsställe eller drunkna i pyttelite vatten i badkaret. Ej heller få livshotande sjukdom. Eller, när de blir tonåringar, börja knarka, köra ihjäl sig eller bli deprimerade och vilja ta sina liv.

För mina orosfantasier finns inga gränser. Och jag har bekämpat dem ­genom att avfärda dem – och genom att upprepa för mig själv att jag ­kommer att få ångra all onödig oro när jag står där med kvittot på att allt ”gått bra”. Har det gjort min oro mindre? Nej. Går det ens att göra oron mindre, när faktiskt det enda vi verkligen vet om livet är att det avslutas med döden? Nej! (I alla fall inte för en sån som mig.)

Men jag tror att jag har hittat ett sätt nu, jag har förstått hur det funkar. Det är inte oron som ska bort. Det är njutet som ska till. Insikten slår mig en kväll när jag nattar min dotter och märker att hon är ledsen. ”Vad är det?”, frågar jag. Det dröjer ett tag, men sedan kommer det: ”Jag vill inte att ni ska dö-ö-ö-ö-ö”, hulkar hon. Min första reaktion är att börja hulka jag också.

Istället hör jag till min förvåning mig själv säga ”ja det är sorgligt men det gör det desto viktigare att ta vara på det vi har här och nu.” Carpe diem alltså, kan det vara så enkelt? Men faktiskt. Medan jag känner hur min dotter slappnar av på min arm tills hon sover djupt sprider sig ett nytt lugn hos mig. Jag snusar på hennes varma kind och ligger kvar och lyssnar på hennes andetag länge, länge.

Mejla mig gärna:
sara.tuncel@vf.bonnier.se