Borde mitt barn ha gps på sig nu?

Det kanske känns långt borta nu, med bebisen i vagnen, eller på en armlängds avstånd. Men när ditt barn blir större – kommer du att vilja hålla koll på det med en gps då? Vi Föräldrars Johanna Klöfvermark har provat.

Det är tidigt på morgonen men jag har hunnit komma till jobbet. Kvar hemma försöker min sambo Julian få vår 4-åring att klä på sig för att gå till förskolan – det vill hon inte. Jag vet det därför att jag i min mobiltelefon ser en direktsänd film på vad som pågår i mitt hem. På en hylla i vår hall står övervakningskameran Welcome från företaget Netatmo. Den spelar in och meddelar mig när någon syns i bild – samt vem den personen är tack vare ”ansiktsigenkänning”. Jag ser hur min dotter kryper ner i sängen och gömmer sig under täcket. Min sambo står fullt påklädd och får börja om från början.

Det har blivit allt lättare för föräldrar att hålla koll på var barnen befinner sig med hjälp av ny teknik. Det finns positioneringstjänster i mobiltelefoner, familje­abonnemang med gps och också små ­bärbara gps:er att fästa på barnets kläder.

 

Övervakning av barn mer accepterat

Mikael Karlsson, en av personerna bakom gps-spåraren Trax, en liten sändare som du kan sätta på barnets jacka, menar att attityden kring spårning av mindre barn håller på att ändras.

– De senaste tre åren har mycket förändrats, från en starkt kritisk hållning till en mycket mer accepterande. När vi startade fick vi ofta frågor om barns integritet, men nu är det inte ens en fråga som dyker upp längre, säger han.

Marknaden för Trax är störst i USA och Holland, men även i Sverige blir allt fler intresserade.

– Föräldrar i Sverige är mycket mer ­försiktiga nuförtiden. När jag växte upp kunde man lämna sina barn i barnvagnen utanför affären och gå in och handla. Det skulle inte hända idag. Nu är föräldrar mer oroliga.

– Vi säger därför: Köp Trax, så kan du ge dina barn mer frihet!

Företaget riktar sig till föräldrar med barn som inte har fått mobiltelefon ännu.

– De som har barn i åldern 3-7 år, som leker ensamma ute eller går till skolan ­själva, är vår främsta målgrupp, säger han.

– Men det är ingen ersättning för förälderns uppmärksamhet, gps:en är bara ett komplement. Tanken är att du får en pushnotis i telefonen om ditt barn lämnar ­gården eller det område som du har markerat att det ska hålla sig inom, säger han.

Ett litet barn är sällan ensam ute utan en vuxens tillsyn. Ändå kan de flesta föräldrar känna igen den skrämmande känslan när man tittat bort ett ögonblick och plötsligt har 2-åringen försvunnit ur sikte – på ­lekplatsen, hemma i trädgården eller i ­mat­affären. Det är denna oro som övervakningsföretagen använder sig av i sin ­marknadsföring. 

 

Ska ha inbyggd gummisnodd

Pia Risholm Mothander är barnpsykolog och forskare vid Stockholms universitet. Hon är kluven till att föräldrar spårar sina barn med gps-teknik.

– Små barn ska istället ha en inbyggd gummisnodd till sin förälder. Om barnet tappar bort sig så bör barnet märka det och försöka hitta tillbaka, kanske säga till någon eller gråta. Det är en del i att kunna bemästra sin egen situation och att vara en social varelse. Med gps blir det svårare att skapa dessa relationer, säger Pia Risholm Mothander.

Men hon ser även möjliga fördelar.

– Om man har ett barn som är försiktigt och oroligt kan barnet hjälpas av att man berättar att man kan spåra vart det är. Om barnet vet att föräldern har koll kanske det vågar gå iväg på egen hand och blir lite modigare. Då växer barnet och får starkare självförtroende, säger hon.

Det viktigaste, enligt Pia Risholm ­Mothander, är att det finns en överens­kommelse mellan barnet och föräldern.

– Man ska vara överens om att man följer barnet med gps, och det ska inte vara någon generell övervakning.

Hon menar att föräldern bör tänka efter – och fundera på för- och nackdelar.

– Är jag överängslig? Gör jag verkligen det som jag vill göra? Varför överväger jag att ha gps på mitt barn?

Enligt Pia Risholm Mothander handlar det även om att kunna lita på sina barn.

– Föräldrar måste ha lite is i magen, ­barnen klarar mer än vi tror ibland. Och varje barn behöver lära sig att behärska sin omgivning med sina egna resurser. Vi vill ju ha barn som är starka, och som litar på ­andra människor när det behövs.

Amerikas sämsta mamma

En person som är mot all övervakning av barn är den amerikanska författaren och bloggaren Lenore Skenazy. År 2008 startade hon bloggen och sajten Free Range Kids (”frigående barn”, reds. översättning) som en motreaktion på amerikanska föräldrars allt mer ­kontrollerande beteende mot sina barn. När hon i en krönika skrev att hon låtit sin då 9-årige son åka hem med tunnelbanan själv i New York blev hon anklagad för att vara ”Amerikas sämsta mamma”. Att han kom hem välbehållen och med stärkt självförtroende hade inte med saken att göra för hennes kritiker. ”Hur hade du känt om han inte hade kommit hem?” ­frågade någon och andra tog upp ett fall där en flicka hade blivit bortrövad.

– Många föräldrar verkar vara övertygade om att ingenting utanför hemmet är säkert. Samtidigt är de övertygade om att deras barn är för hjälplösa för att klara sig själva, skriver hon i sin blogg.

Att använda sig av positioneringstjänster för att övervaka sina barn säger hon nej till.

– Önskar du att du vuxit upp med att din mamma spårade dina minsta rörelser? Om inte, gör det inte på din egen unge.

Lenore Skenazy anser att gps-spårning lär barn att de inte är säkra om de inte är övervakade av sina föräldrar – personligen eller elektroniskt. Ett barn som inte tror att det kan göra något själv, kan snart inte det heller.

– Att spåra barn med gps skapar ­dessutom föreställningen att bra föräldrar inte låter sina barn vara obevakade.

Kanske är vi på väg mot samma utveckling i Sverige. Allt fler förskolor använder sig till exempel av ­instagram och andra sociala medier för att dokumentera barnens vardag – och samtidigt ge föräldrar en möjlighet att i realtid följa sitt barns dag på förskolan. Och att ge sitt skolbarn en mobiltelefon är för många föräldrar en självklarhet; ­vetskapen om att man kan nå sitt barn ger en känsla av trygghet.

 

Hur bra funkar det då?

Och så har vi då den nya typen av övervakningskameror, som den jag testat under arbetet med den här artikeln. Jag sitter på jobbet när jag får en pushnotis om att ett ”okänt ansikte” har synts till hemma hos mig. Jag öppnar appen i min mobil och får se en film som visar att min sambo har ­besök av en för mig okänd person. Känslan av att spionera är påtaglig. Men när jag veckan därpå får ett meddelande om att min 9-åring har kommit hem och jag ­dessutom kan se en liten film som visar hur han släntrar in  – då tycker jag att det känns ganska trevligt och tryggt att få veta det.

Frågan är hur jag själv känner det, nästa gång jag står i hallen och speglar mig och petar mig i näsan. Hur roligt är det med övervakning då? 

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar nr 14, 2015.


Digital prenumeration
Digital prenumeration för endast 79kr/mån

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren