Artisten Adam Tensta är krönikör i tidningen Vi Föräldrar och nybliven pappa.

Jag har en fråga till er pappor därute.

Blev ni dom pappor som ni trodde att ni skulle bli?

Jag har en bild av hur jag tror att jag kommer bli som förälder, som pappa. Jag har satt höga krav på mig själv. Jag vill vara rättvis, tydlig och förstående, jag vill vara ett berg för mitt barn och min flickvän. Jag tänker mycket på hur jag ska leva upp till mina egna krav, jag känner stor press över det, och jag vill känna stor press över det, jag vill påminnas om att jag aldrig får misslyckas.

Jag tänker på hur omständigheterna såg ut för mig och för majoriteten av mina barndomsvänner. Många av dom är uppväxta med ensamstående mammor, av flera olika anledningar, men med samma resultat som gemensam nämnare. En distanserad och ibland obefintlig relation till våra pappor.

Vi pratade om det ofta, om vad som fattades, om hur saker kanske hade sett ut om våra pappor varit mer delaktiga i våra liv. Det fanns en eld, ett agg mot fadersgestalter, en klar besvikelse. Vi förbannade ofta dem högt inför varandra, använde dem som skällsord, ibland även som undanflykter för vårt egna kassa beteende.

Jag bar på så många obesvarade frågor: Vad var det som hade hänt mellan mina föräldrar som fick det att bli som det blev? Om jag skulle ställa dom frågan, så skulle jag säkert få två helt olika versioner av samma händelser. För mig blev det naturliga att försöka spela oberörd, att ta det med en klackspark, att göra en parodi av det, att skämta om det som egentligen brändes, att försöka skratta bort verkligheten tillsammans med mina kompisar.

Jag minns hur jag blev obekväm så fort jag var hemma hos en kompis som faktiskt hade en närvarande pappa, jag visste att det var en lyx, men på något sätt så kändes det skevt att prata med en fadersgestalt om hur det gick i skolan eller på fotbollen, jag var ju så ovan.

Jag minns hur jag ryggade tillbaka när någon frågade mig om vad min pappa jobbade med.

För vad skulle jag svara egentligen?

Det finns så många saker som jag minns med bitter eftersmak och besvikelse. Som vuxen kan jag resonera kring det här på ett mer hälsosamt sätt, inte på det destruktiva sätt som jag gjorde när jag var yngre. Jag vill aldrig att mitt barn ska behöva känna så, vill aldrig att mitt barn ska behöva förklara något som till och med en vuxen kan ha svårt att förklara.

Jag har en klar målbild av den pappa jag vill vara. Jag vill vara ett berg; närvarande, rättvis och förstående.

Jag vet såklart att det är svårt att nå exakt dit eftersom jag inte har någon erfarenhet av hur man uppfostrar ett barn, men jag har i allafall en bild av hur jag inte ska göra. Den lärdomen är sedan länge ingjuten i mig.

Publicerades i Vi Föräldrar 5, 2016