Adam Tensta är Vi Föräldrars krönikör. Du kan läsa hans texter i varje nummer av tidningen Vi Föräldrar.

Valma Varg, jag följer dig med ­förvåning. Varje dag känns det som att du utvecklas. Du håller upp ­huvudet och gör nya ljud. Häromdagen kunde jag svära på att du upptäckte dina händer. I början på veckan var vi hos bvc där vi mätte och vägde dig. Du var uppe i din födelsevikt redan en vecka efter ­födseln, men att du skulle väga över ­­­4 200 gram var en förvåning. Du hade växt ­­2 cm(!) sedan vi mätte dig i förra veckan. Du har ju redan vuxit ur några av de ­kläderna du fick i present på ditt dop. Fan, va snabbt det går.

När din mamma sover och bara du och jag är vakna på morgonen, brukar jag prata med dig. Du tittar på mig som att du ­lyssnar, som att du fattar. Du känner säkert igen min röst från tiden då du låg i din mammas mage, jag brukade prata med dig då också. Just dessa stunder är mitt livs favoritstunder. Efter tre veckor är det ­fortfarande svårt att förstå att det faktiskt är sant, att du finns och att jag är din pappa.

Jag tänker på dem i min omgivning som vuxit upp med frånvarande pappor, oavsett anledning, vilken jävla miss. Jag tänker på när du föddes, och de första dagarna på BB, samtalen och sms:en som skickades till familjemedlemmar och ­vänner. Jag tänker på hur din födsel på ­något konstigt sätt har fört mig närmare min ­pappa, din farfar. Det är som att vi ­pratar med varandra på ett annorlunda sätt nu. Vi har nog båda blivit mer förstående, eller åtminstone trevligare mot varandra. När du blir lite äldre kanske jag och farfar kan berätta hela vår historia för dig, den skulle nog vara bra för dig att höra, och för oss att prata om.

I livet kommer du märka att den enkla vägen oftast består av att bara låta tiden gå sin gång, ta avstånd från sånt som är svårt att prata om och låta bli att ­konfrontera. Det är svårare att vara sårbar, våga visa svaghet och faktiskt konfrontera ­problemen. Det är enkelt att bygga upp en mur mot omgivningen. Just det är något som jag och din farfar är experter på i vår relation. Förmodligen för att vår existens som män har präglats av normer som ­berättar att vi inte ska prata om våra ­känslor, och om vi mot förmodan ska göra det, ska vi absolut inte göra det med varandra.

Din och min relation kommer inte att bli som min och hans, det ska jag se till. Det tog på tok för lång tid innan jag och han pratade om något som faktiskt betyder något. Om det någon dag skulle skeva mellan oss, så ska jag se till att prata med dig om det, göra det direkt. Jag vet att tiden inte löser något automatiskt.

Mitt barn, du behöver såklart inte bry dig om det här på väldigt många år, ännu är du pytteliten. Jag skriver detta för att jag tänker på det just nu, och jag vill att du ska veta att jag tänkte på det även fast du inte kommer läsa just den här texten förrän om väldigt många år. Jag tänker på vår relation varje dag och försöker förbereda mig för bergochdalbanan som kommer.

I skrivande stund sitter jag på ett tåg hem mot Stockholm efter att ha spenderat min första natt utan dig. Det var svintråkigt att somna ensam.

Jag saknade dig så mycket.