Artisten Adam Tensta väntar sitt första barn i maj och är krönikör i tidningen Vi Föräldrar.

I mina tidigare förhållanden har jag fått höra att jag känns distanserad. Att jag sällan pratar om mina känslor och ­därför kan vara svår att förstå. Men jag har inte känt igen mig i det. Jag har tyckt att jag har varit tydlig, att jag har varit kristallklar. Att jag har sagt något när jag har känt att det behöver sägas. Min kontring har varit att inte hålla med, men när jag tänker efter, ligger det något i det de har sagt till mig. Min ­självbild har inte alltid stämt.

Jag tänker på mitt förhållande till min egen mamma. Jag har inte velat tynga ner henne med mina tankar och känslor. Jag tänker på min bror, har inte velat tynga ner honom heller. Jag tycker att det är jobbigt att vara en börda för någon ­annan, jag ­hanterar hellre eventuella problem själv. Jag har inte velat tynga ner dem med mina svagheter, vilket i sig har lett till att jag tagit avstånd.

Just det, att inte visa sig ”svag”, att inte prata om sina känslor, tillhör en stark och rådande mansnorm.

Ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir det att det är en vanföreställning. Skulle man vara svag bara för att man pratar om sina känslor? Jag vill inte vara med om att reproducera en sådan norm – jag vill kunna säga allt jag känner till min mamma, till min flickvän, till mina ­syskon och jag vill framförallt inte att mitt barn ska känna att det finns vissa saker som hen inte får prata om.

Som förälder kommer jag inte kunna skydda mitt barn från det konstanta ­bombardemanget av förlegade ­uppfattningar och bilder. Normer som alla ­drabbas av, vissa i större utsträckning än andra. Normer om hur en ska vara, hur en ska se ut, vad en får och inte får säga, hur en ska och inte ska känna.

Det jag däremot kommer att kunna göra, är att skapa ett hem där vi försöker plocka isär de här ­föreställningarna och ­ifrågasätta dem.
En plats där vi pratar om oss själva, den egna identiteten, och om andras förutsättningar och förhållanden. Ett hem långt ifrån det hem som jag varit på väg att bygga, i mina tidigare ­relationer. Där jag höll de allra jobbigaste känslorna och tankarna för mig själv. Där jag inte ­frågade om hjälp, där jag inte ville belasta någon annan med problem som tillhörde mig.

Jag vill inte vara i en sådan relation igen. Jag vill dela min känsloprocess med min flickvän och med mitt barn. Jag tror att det är det enda sättet att ­komma närmare. Det märkte jag när jag började samtala med andra män i grupp. Vi pratade om våra roller, våra brister, vårt ansvar. Många hade liknande upplevelser av att ha distanserat sig ­själva, för att precis som jag, undvika att prata om sina känslor. Det uppstod ett band mellan oss, trots att vi inte kände varandra sedan tidigare. Det blev så ­tydligt för mig att det var precis detta som fattades, att våga öppna upp, att inse att det snarare är en styrka än en ­svaghet att våga prata om sina känslor. Det var befriande.

Adam Tensta

Publicerades i Vi Föräldrar 4/2016


Digital prenumeration
Lär dig vad barn behöver för att må bra JUST NU 0 kr första månaden!
(därefter 79 kr/mån – eller 39 kr/mån för tidningsprenumeranter)
Ingen bindningstid

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren