Hur blir man den förälder man vill vara?

Vi Föräldrars chefredaktör Sara Tuncel funderar på hur man ska göra för att bli den förälder som man vill vara.

När en själv blir förälder kan det hända att en börjar fundera på sin egen barndom. Egentligen är det rätt naturligt. Men jag tänker på det särskilt mycket när jag läser Adam Tenstas krönika. Han skriver om sin pappa, som inte fanns där för honom när han växte upp, och att det har gett honom en klar bild av hur han INTE vill vara som förälder. I alla fall på den punkten.

Det tycker jag är bra. Att reflektera över hur man vill vara som förälder innebär inte per automatik att man blir sådan. Men chanserna ökar åtminstone. Förstås finns det de som gillar att göra sig lustiga över den här typen av ambitioner. Om inte Adam har hört argumentet redan kommer han säkert snart göra det: ”Man kan ändå aldrig veta vad ens barn kommer att anklaga en för när de växer upp!” (underförstått: ”alla ansträngningar är förgäves”). Men jag håller inte med. För mig har det betytt jättemycket. Att fundera kring hur jag vill vara som förälder har gjort att jag:

1. Undvikit att upprepa misstag som mina föräldrar gjort.

2. Insett när jag behöver hjälp utifrån och också vågat be om den hjälpen.

och (viktigast för min del):

3. Ansträngt mig för att ”visa mig själv” för mina barn – istället för att spela en föräldraroll.

Det är klart att jag inte går omkring och tror att jag är en perfekt förälder. Jag inser också att för varje misstag jag undviker, gör jag istället ett annat. Men om jag inte hade funderat kring det här, om jag inte hade läst böcker, tidningsartiklar och bloggar, eller haft alla timslånga diskussioner med mina vänner, är jag säker på att jag inte hade varit den förälder jag vill vara.

Krönikan publicerades i juni 2016.