”Vår dotter är så pappig”

För Petronella, 1,5 år, duger bara pappa.

Jesper Juul: Ni har mycket bråk och skrik där hemma?
Petra: Ja, Petronella skriker när hon ska ha kläderna på sig. Hon har en vilja av stål, som vi vet att hon kommer att ha nytta av längre fram i livet. Eller som när hon är klar med maten, i stället för att säga att hon är färdig. Då skriker hon.
Simon: Snabbt ska det gå…
Petra: Och så vill hon ju gärna då att pappa ska ta henne. Pappa är nummer ett för henne. Så har det varit från början, redan från de första veckorna.

Bakgrund

Petronella föddes för tidigt, och hennes första tid var besvärlig. Mamma Petra kände sig nedslagen och ledsen lång tid efteråt, och kontakten med Petronella blev inte som kontakten med storebror Axel, som i dag är 4 år. Petronella sökte sig allt mer till pappa Simon, och Petras och Petronellas kontakt blev allt sämre.
– Jag kände mig arg på Petronella för att hon kom för tidigt och allt blev bara fel. I dag är hon 1,5 år och är så pappig. Hon tyr sig aldrig till mig, skriver Petra till Vi Föräldrar och Jesper Juul.
Jesper Juul: Du var alltså deprimerad, om jag har förstått det hela rätt – en riktig depression?

Petra: Ja, det blev fel från början. Hon kom alldeles för tidigt. Hon skrek konstant och ingen hittade något fel. Hon bara skrek och skrek. Folk sa att det skulle gå över efter tre månader. Men hon bara fortsatte.

Jesper Juul: Men det var en klinisk depression.
Petra: Jag vet inte. Vi fick inte så mycket hjälp av bvc heller, så efter fyra månader bytte vi bvc. Sen fick jag hjälp. Då funkade det bättre. Jag åkte iväg på hotell en natt så att jag fick sova ut och få vara ifred. Sen vände det efter det, jag började må bättre, jag har haft såna konstiga tankar. Jag har varit irriterad på henne, arg på henne för att hon kom för tidigt, för att hon skrek en massa och för att jag inte fick sova. Jag sov i 20-minutersintervaller. Mjölken tog slut, antagligen av all stress, så vi fick mata henne med flaska och hon fick ont i magen av all ersättning. Vi bar henne konstant de första sju månaderna, hela dagarna. Det var enda sättet att få det någorlunda lugnt. Jag har inte alls haft samma kontakt med Petronella som jag har haft med Axel.

Jesper Juul: Vad har ni försökt med, vilka råd har ni fått?
Petra: Vi har bara fått veta att hon är krävande, att det ger sig med tiden. Men det kommer ju hela tiden nya saker, det dyker ständigt upp nya svårigheter. Om en sak försvinner så ersätts den av något annat. Det känns som om hon aldrig är nöjd.

Jesper Juul: Är det stora skillnader på mamma och pappa, på hur ni beter er?
Petra: Nej, men hon vill alltid att pappa ska ta henne. Till exempel när hon ska gå upp på morgonen, då är det inte jag som får ta henne. Då är det du, Simon.
Simon: Men vi har ju en rutin också.
Petra: Men hon accepterar ju mig mindre. Hon vill ju att du ska hålla på med henne.

Jesper Juul: Jag tycker inte att det är konstigt att du blir irriterad. Det kanske är ovanligt att man säger det rent ut, men det är vanligt. Petronella verkar ju vara flexibel ändå, det ser jag på henne.
Simon: Du ser på henne att hon är väldigt verbal, och pratar mycket.

Jesper Juul: Ja. Men vad är det hon blir arg på, när hon blir arg?
Petra: Hon kan vägra att klä på sig. När hon ska äta och hon tycker att det blir fel saker. Nu vill hon till exempel bara ha morotsjuice. Häromdagen var det slut i affären, men hon vägrade dricka något annat. Det gick en hel dag utan att hon drack. Det hade ju varit lättare om hon vägrade något annat. Hon drack först när Simon kom hem från jobbet och hade hittat morotsjuice där han jobbar. Då klämde hon två flaskor på raken.
Simon: När vår son var nyfödd blev det en bra anknytning direkt från början. Där var det en lätt start. Petronella är en helt annan personlighet. Det är väl vårt huvudproblem, att det blev problem där i början. Man har en massa förväntningar som inte går i uppfyllelse.
Petra: Det är knäckande för självförtroendet. Hon vill bara till sin pappa, som du ser på henne här.

Jesper Juul: Men när jag ser henne så ser det ut som om hon har ett speciellt förhållande till världen. Hon förväntar sig det värsta. Och har en vilja som ”Okej, om jag inte kan få det som jag vill så kan jag väl åtminstone insistera på att få något annat.” Kanske ska du, Petra, försöka få en vecka själv med henne? Jag kan tänka mig att du kanske är rädd för det, men finns den möjligheten?
Förmodligen är det det enda sättet att få upp kontakten med henne. Prata inte barnspråk med henne, säg hur du känner och prata med henne som om hon var vuxen Barn är väldigt sensitiva i språket, fokusera inte på om hon förstår, hon förstår ändå budskapet, även om hon inte förstår de exakta orden.
Börja med att berätta historien om när hon skulle födas. Berätta om hur du kände det, berätta allt, precis som om hon var en god väninna. Skydda henne inte, för henne är detta redan ett faktum. Om hon har ett val väljer hon pappa, men om hon ser en öppning kommer hon att välja dig också!
Att vara ensam med henne i flera dagar fyller flera funktioner. Det finns ett irrationellt motstånd inom henne, där måste hon utmattas. Varje gång hon blir bråkig, försök vara så lugn som möjligt. Men var också ärlig. Säg vad det gör med dig, hur du känner det. Prata med henne när du klär på henne, men gör det du måste göra. Vänta inte på att bli accepterad. Jag är ganska säker på att om hon stöter på det i flera dagar, då kommer hon att acceptera.

Petra: Jag har märkt att om hon är sån där hemma när jag inte orkar, då har jag satt henne i sängen med leksaker. Men om vi är bland andra, då är hon på ett strålande humör, kramas och så.

Jesper Juul: Det är precis som när det är en allvarlig konflikt mellan två vuxna, är man bland andra människor klarar man av att hålla skenet uppe. Så är det också mellan er två, Petra och Petronella. Hon vill gärna, men hon vet inte hur man gör. Då blir det lätt att hon tar till skrik och gnäll i stället.
Det är svårt att se om hon känner sig självständig – eller om hon känner sig ensam. Hon verkar vara oberoende och låter sig inte manipuleras. Man måste ju få lov att insistera på det man vill, precis så som hon gör.
Var det en jobbig graviditet?

Petra: Jag hade en jättebra graviditet… Jag mådde perekt.

Jesper Juul: Börja med att skriv ner allt som har hänt och vad du vill. Skriv ner vad det gjorde med dig. Kanske kan hon läsa det, den dagen hon kan läsa.
Men du måste börja med vissa saker redan nu. Det här handlar väldigt mycket om att ha mod att vara den du är, och att inte spela mamma. Det är det enda som kan få upp kontakten. Det som du har med dig i er relation kommer att förstärkas när hon blir två. Det är viktigt att inte vänta för länge. Låter det som en bra idé?

Petra: Jag ska absolut pröva det.

Jesper Juul: Man kan pröva allt, men frågan är om man tror på det. Men låter det som en bra idé?
Petra: Ibland försöker jag vara glad samtidigt som jag är irriterad. Jag kan förstå om det blir förvirrat för henne.

Jesper Juul: Det blir ett långt krig när hon blir äldre om ni inte gör något redan nu. Det får inte bli känslan av att NI har två barn tillsammans, men JAG har bara ett barn.
Simon: Vad tror du, Petra, om att resa bort med henne? Kan vi prova något sånt?
Petra: Då blir jag ju ensam med henne…Då tvingas hon att acceptera mig eftersom det inte finns någon annan där.

Jesper Juul: När man är liten har man ofta en känsla av att vara hanterad av vuxna. Barn accepterar att bli hanterade om kontakten fungerar, men om den inte fungerar, då blir allt fel. Jag hade en tillfälle med min son när han var liten, jag var borta för mycket under en period. När jag väl kom hem ville han inte ha med mig att göra. Jag bad hans mamma att hålla sig borta och det var väldigt svårt för henne att hålla sig borta. Tre fyra dagar tog det, han var fantastiskt arg, han ville inte berätta vilken bok jag skulle läsa och han ville inte att jag skulle borsta tänderna. Sen var det nästan okej. De där dagarna var ett måste, annars hade vi inte hittat tillbaka till varandra.
Simon: Men hur ska det gå till rent praktiskt?
Petra: Vår son har aldrig varit ifrån mig.

Jesper Juul: Det tar nog minst fem dagar. Jag brukar säga till mammorna att lämna bort barnet till pappan.
Simon: Kanske ska sonen och jag resa bort, så får ni två vara hemma med varandra i lägenheten, i hemmiljön. Då får vi semester och är borta en vecka. Men det blir ju inte semester för er två…

Jesper Juul: Det är klart att det blir jobbigt, men det blir en helt annan kvalitet i er relation. Hon har ju också sina rutiner som vi måste bryta.
Simon: Men sen då, när jag är hemma igen, då är jag ju återigen tillgänglig. Efter åtta, nio dagar, blir det inte samma sak igen?

Jesper Juul: Nej, jag tror faktiskt inte att det blir samma sak igen.
Simon: Du hör kanske att hon säger ”Mamma” här ibland. För henne betyder inte det Petra, hon säger ”Mamma” och kommer till mig. Om vi väljer att ta den här konflikten, ska jag hänvisa henne till Petra då?

Jesper Juul:  Ja.
Simon: Hur ska jag stödja Petra under den här tiden? Jag är säker på att det blir tufft.

Jesper Juul: Det är inte säkert att det blir så tufft som ni tror. Som det är nu är det hopplöst, men jag tror inte att det blir så tufft. Har ni lagt märke till att hon blir lugn och mjuk i ansiktet? Hon har väldig fokus på mig här och nu. Hon gillar det som händer här i rummet, det som vi pratar om.
Du är väldigt ärlig, Petra. När du var gravid, la du händerna på magen ibland och pratade vuxenprat med Petronella?

Petra: Ja.

Jesper Juul: Hon tycker om att du är ärlig, och hon tycker om att höra dig tala vuxenprat, du ser det på henne.
Petra: Hon vaknar massor av gånger på nätterna, mellan fem och 15 gånger och vill att jag ska komma och bara klappa om henne. Då vill hon att jag ska komma. Hon vill bara att jag ska klappa henne så somnar hon om.

Jesper Juul: Det är inte så konstigt: Hon har lika stort behov av dig som du har av henne. Hon är orolig. Hon känner precis lika stor frustration över det här som du känner. Hon känner att något inte är på plats i livet, något saknas. Hon har energi, men hon blir inte mätt. Hon är nöjd, visst, men hon är inte mätt.
Du känner själv om du säger rätt saker till henne, du känner själv när du finner de rätta orden. Det är du som måste börja. Det är du som måste öppna.

Petra: Om jag är ärlig och säger: ”Nu orkar jag inte mer”.

Jesper Juul: Ja. Säg så, säg inte ”Nu orkar inte mamma mer”. Så pratar ni svenska föräldrar: om er själva i tredje person.
Under de kommande tio åren kommer hon att vara en barometer på hur ärlig du är och på om du kommer i kontakt med dig själv.
Petra: Hur många nätter bör jag vara ensam med henne?

Jesper Juul: Fyra, fem nätter. Har hon börjat dagis?
Simon: Nej, inte ännu. Tror du att hon kommer att sakna sin bror? Ska vi berätta vad som ska hända?

Jesper Juul: Nej, för det kommer hon ändå inte att förstå. Men du kan ringa och säga god natt till henne, Simon. Hon kommer att sakna dig och hon kommer att bli arg på dig, Petra. Det som inte är okej är den här cocktailen av känslor som hon har. Om hon verkligen blir arg, eller verkligen blir ledsen, då är det okej. Men den här frustrationen är inte okej.
Jag blir faktiskt inte förvånad om vi får se en mindre frustrerad flicka redan efter den här dagen. Det sista hon har behov av nu är att ni sätter mer gränser.

Simon: Då kanske man bara förstärker problemet, menar du?

Jesper Juul: Ja. Det är bra att ni gör det här nu. Känner du skuld, Petra?
Petra: Ja. Jag tycker att jag borde ha bättre tålamod.

Jesper Juul: Tycker du att du är en dålig mamma?
Petra: Jag tycker att jag ska orka mer, att jag borde orka mer.

Jesper Juul: Kanske borde du också prata med en terapeut? För det här är jobbigt! Men först har ni ert första projekt. Och med en tjej som Petronella kan det vara bra att vänta ett tag med dagis, om det är möjligt.
Simon: Vad tror du om att anpassa språket efter det barn man har?

Jesper Juul: Gör det som känns rätt. Prata så mycket du kan. Man har ofta olika språk för de olika barnen och det är okej, bara man inte försöker vara pedagogisk! Barn har tillräckligt med pedagoger omkring sig under sin uppväxt! Prata som du pratar med din partner.
Simon: Tack för att du tog dig tid.

Jesper Juul: Jag tror att det här kommer att fungera. Hon är sensitiv, flexibel och inte låst i sin relation till dig, Petra. Jag är övertygad om att detta kommer att gå.


Intresserad?

Vill du också bli coachad av Jesper Juul?

Läs mer här.

Hur gick det sen?

Petra: ”Mötet med Jesper Juul kändes så bra, jag blev mindre stressad i och med att jag fick bekräftat att det inte bara berodde på mig att situationen var som den var.

Redan dagen efter vände det. Petronella blev lugnare, mindre skrikig och jag fick ta hand om henne, även när Simon var hemma. Både Simon och jag märkte skillnaden direkt.

Vi gjorde som Jesper föreslog, ett par veckor efter träffen med honom åkte Simon och vår son iväg i fem dagar. Jag var nervös, dels hade jag aldrig varit ifrån vår son så länge, dels var jag nervös av att vara ensam med Petronella.  Men det gick jättebra: Petronella och jag hade det så mysigt! Hon sov i min säng på nätterna och vi kom verkligen nära varandra under de dagarna. Det var ganska jobbigt känslomässigt, på kvällarna kom många minnen och tankar upp, när jag satt ensam.

När Simon och vår son kom hem igen var Petroella jätteglad, men hon fortsatte att ty sig till mig och vår kontakt fördjupades ytterligare.

I dag är hon 2,5 år och hon har fortfarande inte börjat dagis. Numera tar jag hand om henne för att jag älskar henne, inte för att jag måste.”

Personerna i artikeln heter egentligen något annat.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 1/2008

Jesper Juuls Family-Lab Sverige



Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE ”Vår dotter är så pappig”
NÄSTA ”Min fru dubbelkollar allt jag gör”