Vår 2-åring bara gnäller och gråter

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Vår 2-åring bara gnäller och gråter

Vår dotter, snart 2 år, tillbringar största delen av sin vakna tid med att gråta, grina och protestera. Här är ett typiskt exempel: Hon vill gå upp för trappan och när vi går upp börjar hon grina och vill gå ner, vi går ner och då börjar hon gråta och vill gå upp igen. Så här är det kring precis allt, hon vill ha vatten, får vatten, säger ”nej”, grinar och vill inte ha! Vill gå och vila, grinar i sängen ”neeej, vill inte!”

Hon gråter om någon annan än jag och min man kommer henne nära. Det gäller såväl andra barn som mormor och morfar. Vi ska vara med hela tiden och hon vill sitta i mitt knä. De andra barnen i vår stora släkt leker och springer runt men hon vill bli buren och grinar om jag sätter ner henne på golvet. Suck, jag lirkar och försöker komma överens med henne men det spelar ingen roll. Hennes pappa säger till på skarpen, då blir hon tyst ett litet tag för att sedan sätta igång igen.

Hon går på förskolan och där verkar allt fungera bra. Hon följer rutiner, äter och sover bra. Även hemma sover hon bra i egen säng och äter normalt. Men så fort vi kommer hem från förskolan sätter gråtandet igång.

Det gör ont i hjärtat att se hennes krokodiltårar men jag blir även frustrerad och känner mig helt slut på kvällarna. Det känns inte som om jag når fram till henne. Vad ska vi göra för att hjälpa henne att bli en självständigare och gladare tjej.

J

Svar

Ni har det jobbigt alla tre i familjen just nu. Men jobbigast är det nog för er föräldrar. Ni gör verkligen allt för att er dotter ska bli nöjd och ändå gnäller hon bara. De här perioderna med våra ungar är urjobbiga!

Jag tänker att det kan bero på flera saker. Dels tror jag det beror på att hon är ett känsligt och lite blygt barn. Hon håller sig avvaktande inför andra människor och andra miljöer och vill vara nära er. Då känner hon sig trygg och kan ta in det som händer runt omkring i sin egen takt, just som hon behöver.

Så här gör blyga och känsliga barn. Och det är bra att de får göra det. På dagis verkar det ju inte vara några problem, för där är hon van vid människorna, miljön och rutinerna. Men för de barn som är som er dotter, är det också ansträngande att vara på dagis. De samlar på sig så mycket intryck och upplevelser under dagen att de sedan ”exploderar” när de kommer hem. Då är ni där i tryggheten tillsammans. Då kan hon få ur sig sin frustration, ilska och andra känslor som hon har samlat på sig under dagen. Hon vet att hon är älskad vad hon än gör. Det är trygghet. Men trygghet är också att just dessa människor som hon älskar så mycket kan säga ifrån och bli arga på henne. De kan tjata på henne, bli trötta på henne, ignorera henne och så vidare.

Dessutom tror jag hon är i en av sina trotsåldrar, då barn ofta reagerar just som er dotter gör. Och allt det här handlar om att växa och bli stor, och är nödvändigt för att vi ska utvecklas. Och då menar jag både barnen och föräldrarna.

Vi vuxna blir ju också trotsiga och barnsliga under de här perioderna. När vi sedan kommit ur dem har vi mognat som föräldrar. Och sedan blir livet lite lugnare igen. Sedan kommer nästa oundvikliga trotsperiod (och om dem kan du läsa i Trotsboken som jag skrivit tillsammans med Kristina Hofsten).