Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Tänk om jag slår mitt barn

Dottern är provocerande och konflikterna är många. Mamman har svårt att handskas med sina egna känslor. Barn- och föräldrapsykolog Malin Alfvén ger råd. 

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Jag är rädd att jag ska slå mitt barn

Jag är en mamma som håller på att balla ur! Jag har flera gånger gjort övertramp vad gäller min dotter, när situationerna är för jobbiga.

Hon är ensambarn och i övre förskoleåldern. Den senaste ledigheten vi hade tillsammans var urjobbig – tjat och utbrott, uppnosighet och trilskande.

Hon känns som en revolterande tonåring. Problemet är egentligen inte min dotter utan min egen reaktion. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt i vissa situationer.

Främst när hon börjar härma mig och använder en röst som retar gallfeber på mig – gnällig och nonchalant! Jag förstår inte varför jag tar åt mig så mycket, hon är ju bara ett barn – känner jag mig verkligen hotad av mitt eget barn?

Frågan gäller hur jag ska få hjälp att tackla detta. Jag har insett att jag måste få hjälp eftersom jag har gjort övertramp – jag har inte slagit min dotter, men jag har skrikigt väldigt mycket och vid ett tillfälle nöp jag henne – hårt!

Jag står inte ut med mig själv, jag får så dåligt samvete! Jag har alltid sagt (innan jag fick barn) att jag aldrig ska slå mina barn, men tänk om det kommer att hända. Jag är livrädd just nu. Jag kan inte lita på mig själv.

Vi har mycket kel och mys också, men jag är så rädd för att förstöra något hos min dotter genom mina utbrott.

Jag blev själv uppfostrad med hårda ord och en väldigt sträng och arg pappa – jag vägrar bli som han, men hur kan jag undvika det?

I övrigt är min dotter underbar, kreativ, glad, underfundig och väldigt charmig. Hennes pappa och jag lever tillsammans och vi har en fungerande relation med mycket kärlek.

Lilla mamman

Svar från Malin Alfvén:

Tänk att det alltid är under lov och semestrar som vi grälar och bråkar som allra mest. Då, när vi gått så länge och väntat på ledigheten och på att få umgås, har vi höga förväntningar.

Ofta kan vi hantera vardagen, den är strukturerad, men när ledigheten kommer måste vi hitta nya former att umgås. Det brukar ta åtminstone någon vecka innan vi vant oss vid att vara lediga tillsammans, då har det blivit vardag i ledigheten.

Din dotter har kommit in i vad man brukar kalla ”lilla tonåren”, en utvecklingsperiod som, precis som den ”stora” puberteten, är mycket omtumlande.

Det finns många fler mognadsperioder en människa går igenom från det att vi är riktigt små bebisar och genom hela livet. Jag är övertygad om att många kan vittna om fyraåringar som beter sig som din dotter gör liksom gravida kvinnor och blivande 40-åringar.

Rädslan över att tappa kontrollen som förälder är en otroligt vanlig rädsla. Känslan av att tappa greppet före­kommer redan hos spädbarnsföräldrar, som, kanske på grund av sömnbrist, känner att de vill kasta barnet genom fönstret. De här känslorna följer sedan med oss föräldrar upp i åldrarna. Vi kan alltså bli lika arga på en liten bebis, som på en två- treåring eller en sex–sjuåring. Och vi skräms och skäms av de här känslorna.

Du skriver att problemet är ditt. Men ni har det jobbigt båda två, både du och din dotter. Din dotter skäms säkert, precis som du, över hur hon beter sig. Det gör man när man är sex–sju år. Hon ligger nog och gråter på kvällarna ibland. För det gör man när man är i den åldern. Det är stora och ofta svåra tankar som passerar genom ens huvud. Hon håller på att bli stor, er lilla dotter och börjar långsamt knoppa av från er.

Och vi föräldrar, vi vore inte älskande föräldrar till våra barn om vi inte tog åt oss. Våra barn vet precis hur de ska sätta in sina stötar för att provocera oss. Din dotter är en kreativ flicka och det märks på det sättet hon beter sig. Våra barn gör så här. Till och med små bebisar kan ju som sagt få oss att känna oss frustrerade och som dåliga föräldrar.

Du vill inte ta åt dig så mycket och reagera som du gör. Det är en vanlig uppfattning att vi ska bete oss som några slags pedagoger när vi är med våra ungar.

Men när kärlek är inblandad kan vi inte vara pedagoger, särskilt inte då vi är arga, och då blir det så här svårt ibland och vi reagerar som vi gör. Vi är födda med känslor, allt från ilska till glädje och de känslorna är bra att ta fram, även om vi samtidigt måste lära oss att hantera dem.

Kanske är du också rädd för att hon beter sig illa även tillsammans med andra och då handlar ju era gräl också om uppfostran.

Du är rädd för att balla ur, men jag är övertygad om att ditt enormt dåliga samvete redan hjälper dig. Det är samvetet som spärrar dig. Visst, du har gjort övertramp, men samvetet och skuldkänslorna hindrar dig oftast.

Nu har du tagit mod till dig och börjat prata om dina känslor och din rädsla. Du har redan tagit ett stort steg i och med att du skrivit det här brevet. Tala med din partner, prata med kompisar eller skriv av dig i dagboksform. Du kan även söka professionell hjälp på närmsta BUP-mottagning. Det finns också flera föräldratelefoner dit du kan ringa anonymt och få stöd.

Många föräldrar med mycket temperament, och som har barn som är likadana, känner en lust att slå då de är riktigt förbannade.

Dina egna erfarenheter som barn hjälper dig också att hantera det här, och förmodligen är det just dessa som gör att du reagerar extra starkt, och som också fungerar som en spärr.

Visst händer det att vi går i våra föräldrars spår och agerar mot våra barn precis som de gjorde mot oss, men ju mer vi tar tag i det, som du nu gör, desto mindre är risken.

Jag tycker att du ska berätta för din dotter vad du varit med om som barn och berätta hur det kändes då. Be henne om hjälp, säg: ”Vad tycker du att jag ska göra när jag blir så arg på dig att jag inte vet vart jag ska ta vägen?” En sex- till sjuåring är fullt kapabel att förstå.

Slutligen vill jag säga att, glöm inte att det är din dotters stora kärlek till dig som gör att hon utmanar dig på det här sättet.

Malin Alfvén, barn- och föräldrapsykolog