Njöt jag ens av bebistiden?

Varför vaknade inte JAG på morgnarna och kände tacksamhet över att vara mamma? Det frågar sig chefredaktör Sara Tuncel när hon ser alla lyckorusiga bebisföräldrar på Instagram.

När jag scrollar igenom mitt sociala medieflöde, som är fullt av spädisar och nyblivna föräldrar, känns det som att de har något som jag inte hade när jag kom hem från BB: en förmåga att njuta av stunden. Till ett foto på en skrattande bebis skriver någon: ”Waking up to this every morning, makes me feel like the luckiest person on earth”, till en gosig kind-mot-kind-bild skriver en annan: ”Ännu en magisk dag som NN:s mamma”, en tredje slår fast ”Idag stannar vi två i sängen hela dan!”.

Att läsa det ger mig en klump i magen. Varför njöt inte JAG av bebistiden sådär som de gör? Varför låg jag inte bara i sängen en hel dag hud mot hud med mitt efterlängtade barn när jag hade chansen?

Förlossningen hade gått bra – JA. Vårt barn mådde bra – JA. Vad mer fanns att önska? Rätt mycket, visade det sig.

Jag minns att det gjorde ont att gå på toa. Jag minns att det gjorde ont att amma. Jag minns att det gjorde ont att sitta.

Men jag minns inte några magiska stunder.

Allt eftersom månaderna gick upptogs vår tid tillsammans av en lång rad praktiska moment: blöjbyten, barnvagnspromenader, apoteksärenden, mat, blöjbyten igen, ändlösa försök att få bebis att somna osv. Svävade jag runt på rosa moln under tiden? Nej. Hände det att jag vaknade på morgonen och tittade på hans sovande ansikte och kände lycka och tacksamhet över att få vara mamma? Jag minns inte! Men jag tror att jag snarare kände oro över att han skulle hinna vakna innan jag hade fått i mig en kopp kaffe, att vi hade en lång och ganska enformig dag framför oss, att jag borde laga potatispuré men inte hade lust. Trista och futtiga tankar, som jag skäms för nu.

Men så händer något som faktiskt förändrar ALLT (ja det låter dramatiskt, men det var så!). Jag hittar ett gäng filmsnuttar från föräldraledigheten, små korta filmer vars existens jag helt hade glömt bort. Att se de filmerna är som att titta in i en främmande människas liv. En människa som har ett litet barn, en gosig och fin liten unge med intorkad gröt runt munnen och en body som hänger på trekvart. Och den där människan (jag!) pratar med sin allra mjukaste röst med sitt barn, hon pussar och skämtar och leker tittut med sitt barn. De kramas och de skrattar. Hon verkar … lycklig. Tänk att det var så ändå. Att jag, mellan alla futtiga vardagsbekymmer, kunde njuta av mitt barn jag med. Hur har jag kunnat glömma det?

Läs också: ”En gång ska jag släppa handen”

Mejla mig gärna:
sara.tuncel@vf.bonnier.se

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Digital prenumeration
Lär dig vad barn behöver för att må bra – JUST NU 0 kr första månaden!
(därefter 79 kr/mån – eller 39 kr/mån för tidningsprenumeranter)
Ingen bindningstid

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren