Kan vi bo i olika städer?


Kan vi bo i olika städer?

Fråga

Jag och min sambo ska separera, vi har två flickor som är 4 år och 2,5
år gamla. Vi bor i en medelstor stad som vi flyttade till för drygt ett
år sedan på grund av sambons jobb. Han har anknytning till staden men
inte jag. Jag flyttade hit enbart för hans skull; jag ville egentligen
inte flytta. Äldsta dottern gick på dagis under 10 månader på det gamla
stället och nu går både hon och lillasyster på dagis här, ett mycket
bra dagis ,tycker vi alla.
Eftersom jag inte har någon anknytning eller eget socialt nätverk här,
skulle jag helst vilja flytta till en större stad 25 mil bort där min
familj och två nära vänner bor. Jag vet med mig att om jag flyttar till
den staden är det där jag ska bo ”resten av livet” och barnen får
kontinuitet med dagis, skola och vänner.
Min sambo, däremot, tror inte att han ”för alltid” kommer att vilja bo
kvar i den stad där vi nu bor, utan flytta så småningom. Dessutom
pratar han om att han skulle vilja flytta utomlands ett tag. Detta gör
att jag känner mig ännu mer tveksam till att bo kvar här. Jag och
barnen kommer liksom att stå på ”stand by” tills han bestämmer sig för
om han vill flytta.
Bor jag kvar kan barnen träffa båda sina föräldrar (och även
farföräldrar) mycket, vilket jag ju tycker är jättebra – men jag fasar
för tanken eftersom jag vet att jag själv inte skulle må bra av att bo
här.
Om jag börjar med att bo kvar kommer barnen att rota sig mer och mer,
och det blir svårare att rycka upp dem senare. Dessutom blir det en
extra flytt för barnen om jag gör så eftersom både jag och sambon
kommer att flytta från vår nuvarande bostad eftersom vi ska separera.
Jag har frågat min sambo hur mycket han vill ha barnen hos sig, och det
vet han inte. (Mitt eget svar hade alldeles självklart varit ”helst
alltid!”). När vi senare diskuterade hur det skulle bli om jag flyttade
i väg, frågade jag om han ville vara boendeförälder och jag bara
träffar dem varannan helg. Då sa han att han inte trodde att han skulle
orka det, och det tror faktiskt inte jag heller. Han har inte varit
föräldraledig utan jag har varit hemma i 3,5 år med barnen och detta
tycker jag märks i tålamod och ansvarskänsla.
Självklart vill han träffa barnen ofta, men inte ha dem den största delen och därmed ansvaret.
Sambon säger sig inte vilja flytta till den stad jag vill bo i, även om
han skulle kunna få jobb där. Trots att det skulle underlätta så mycket
för umgänget med barnen (när han förmodligen ändå inte kommer att bo
kvar här).
Jag känner det som om jag hela tiden styrs av vad han vill och att hans
jobb är så viktigt. Han sätter inte barnen främst, utan egentligen sig
själv, vilket jag märker i andra frågor också.
Hur skulle det påverka barnen om jag och barnen flyttar? Är det
alldeles för egoistiskt av mig att göra en sådan sak? Att låta dem byta
både boende och dagis, och att vara ifrån sin pappa så mycket? Klarar
så små barn att bara träffa den ena föräldern varannan helg?
Hjälp mig att fatta ett klokt beslut!

Alldeles rådvill

Svar

När vi ska ta beslut i så här stora frågor som rör våra
barn, så tänker vi alltid på barnen i första hand. Men sådana här stora
förändringar i livet handlar lika mycket om oss vuxna i familjen. Det
är inte att vara egoistisk. Det är att vara realistisk.

Ni har redan beslutat er för att separera och en separation innebär ju
med nödvändighet stora förändringar för alla i familjen. Då gör vi
föräldrar som du gör just nu. Vi funderar på alla olika möjligheter som
finns för att det ska bli så bra som möjligt. Och då måste vi ju räkna
in oss själva. Om det inte blir bra för oss vuxna också, då blir det ju
inte bra för barnen heller.

Små barn lever i en föränderlig värld. På grund av sin snabba
utveckling under de första åren och på grund av att små barn lever så
intensivt i nuet, så sker det förändringar hela tiden, även om vi vuxna
inte alltid ser och förstår det. Man skulle kunna säga att små barn är
gjorda för förändringar. Men precis som vi vuxna, reagerar barn olika
starkt på olika förändringar, även om vi förberett dem så gott det går.
Det kan vi inte göra så mycket åt. Det viktiga är att hela tiden ha
någon som älskar oss nära. Någon som kan ta hand om våra reaktioner,
någon som på det viset försäkrar oss om att livet går vidare och kommer
att bli bra. Då är inte stora förändringar farliga. Då är förändringar
utvecklande.

Så här tänker jag kring din situation: Det är framför allt två faktorer
som gör att jag, efter att ha läst ditt brev många gånger, tror att det
bästa för er alla är att du och flickorna flyttar till den stad, där du
har din familj och dina vänner.

Att ha ett tryggt, socialt nätverk omkring sig är det bästa vi kan ha.
Det är ju för oss föräldrar vad vi är för våra barn. Trygghet. Vi vuxna
kan inte heller leva utan nära relationer, om vi ska må riktigt bra.
Detta blir ju också extra viktigt, eftersom du inte vet hur länge
flickornas pappa kommer bo kvar där ni bor nu. Och det är nästa viktiga
punkt. Om ni bor kvar, skulle du hela tiden fortsätta oroa dig för när
barnens pappa skulle flytta. Och att leva på ”stand by” är outhärdligt
i längden. Det vet du ju.

Vad skulle flytten nu betyda för barnen förutom att de får en glad och
nöjd mamma? Först och främst, som du skriver, att de inte får träffa
pappa så ofta. Men enligt min erfarenhet går det alldeles utmärkt att
träffas var 14:e dag. Snart hittar både barnen och vi föräldrar en rytm
i det här.

Att tala i telefon med varandra så ofta som möjligt, använda
webb-kamera, skriva kort och brev till varandra, titta på foton av
pappa och rita teckningar till pappa och ofta tala om pappa är ju andra
sätt vi uppehåller kontakten på. Även om barn inte vill tala så mycket
själva, så är huvudsaken att pappa ringer och skriver och hör av sig,
och att du tar med honom i vardagssamtalen ibland. Till exempel ”Vad
tror ni pappa skulle säga eller tycka om det här?” Då vet de att han
finns hela tiden för dem.

Att flytta till en ny bostad är oftast inte särskilt svårt för små
barn. Där vi föräldrar bor, där är barnen trygga. Ofta tycker barn till
och med att det är ett äventyr att flytta, om de får vara med i
flytten, packa sina väskor och bli delaktiga i hur deras rum ska se ut
och så vidare.

Att byta dagis är något vi föräldrar oroar oss mycket över. Men om vi
ser det ur barnens synvinkel, så kan vi se det så här: Era barn har bra
erfarenheter av dagis. De erfarenheterna kommer de att ta med sig till
sitt nya dagis. I deras värld är dagis bra. Eller hur?

Och det är som sagt vi vuxna som tycker förändringar är svårast. Men
att barnen kommer att reagera på förändringarna på något vis, det kan
du nog räkna med. Men som sagt, sådana reaktioner är inte farliga.

Och med all din oro och med alla dina tankar kring att ordna det så bra
som möjligt för er, då finns alla förutsättningar för att ni kommer att
få det bra alla fyra.

Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

4 000 artiklar om graviditet, barn & föräldraskap, inklusive ljudartiklar!

Guider för föräldrar om barnvagnar, regnkläder och att barnsäkra hemma!

Sök bland hundratals frågor & svar till vår barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Kan vi bo i olika städer?
NÄSTA Jag vill ha en sladdis