Hur hanterar vi låtsaskompisen?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Hur hanterar vi låtsaskompisen?

Jag har två döttrar på 2 år och 9 månader respektive 6 månader. Min äldre dotter går på dagis 15 timmar i veckan, men är hemma med mig och lilltjejen resten av tiden.

Stora tjejen har alltid varit verbal, framåt och social. Hon har lätt att få kompisar och har många, både på dagis och hemma. De dagar som hon är hemma från dagis försöker vi alltid hitta på något och träffa andra människor.

Stortjejen har alltid haft livlig fantasi och kan komma med de mest fantastiska berättelser. Hon var inte mer än drygt 2 år när hon började berätta godnattsagor för oss.

I hennes lekar hittar hon på nya ord och nytt språk, och djurarter som inte finns, och hon vill gärna leka rollekar, där hon gärna är något som hon är rädd för.

På senaste tiden har hon varit rädd för så mycket. Hon är rädd för spöken i sitt rum, för dinosaurier i skogen etcetera. Jag har försökt avdramatisera detta genom att låna böcker om spöken och dinosaurier som vi läser tillsammans, men ibland får hon nästan panik och vågar inte följa med på promenad ens. Jag antar att det beror på att hon börjat ”förstå” så mycket.

Den saken som jag skulle vilja fråga om gäller hennes låtsaskompis, ”Pojken”. Han har funnit med i några månader, ungefär sedan lillasysters ankomst, men nu är han ”med henne” mer och mer.

Jag vet inte hur många gånger jag har ”bytt blöja” på honom i dag. ”Pojken” är osynlig men dottern ”ser” honom och han följer henne överallt. Han sover med henne, badar med henne, äter med henne ... Hon kan sitta och ”prata” eller ”sjunga” med honom i en kvart utan att ta notis om yttervärlden. Vi får också låtsas att ”Pojken” är där och hon blir överlycklig när vi spelar med. Han hjälper oss också i hennes trotsutbrott, för om vi säger att ”Pojken” gör si eller så vill hon göra likadant.

Man har ju läst om att en del barn får låtsaskompisar, men även om jag känner jättemånga mammor så har ingen sagt att deras barn har eller har haft någon ”Mållgan”.

Ibland blir jag osäker och undrar om hon känner sig förbisedd med en liten lillasyster, att hon saknar nånting, vilket jag hoppas att det inte är. Jag tycker ju att det mest är lillasyster (världens lugnaste bebis) som får ”hänga med” på våra upptåg och att storasysters behov oftast blir prioriterade.

Hur vanligt är det med låtsaskompisar? I vilken ålder förekommer de? Hur ska vi förhålla oss till ”Pojken” och till vår dotters rädslor?

Annica

Svar

Vilken härlig liten tjej ni har. Och vilken fantasifullhet! Jag blir nyfiken på vem hon har ärvt denna egenskap av. Mamma, pappa, eller någon annan släkting?

Och så reagerar du som vi föräldrar alltid gör. Vi oroar oss för det som inte är det ”vanliga” hos våra barn. Men din dotter är ovanlig. Hon har fått en fantastisk gåva, som inte alla har. Sin fantasifullhet. Det är därför du inte träffar så många mammor med barn som är som din dotter.

Vilket fantastiskt sätt hon använder fantasin på. Hon bearbetar sina upplevelser och rädslor så att de blir mer hanterbara och mindre skrämmande. Precis som Mållgan, Pippi och Madicken och många andra barnboksfigurer gör. Jag är säker på att deras författare också har varit så här rädda och fantasifulla som små.

Låtsaskompisar är vanliga i 3–4-års ålder, men förekommer även högre upp i åldrarna.

Och så  ”Pojken”, som hjälper henne att göra världen mer förståelig. Det är fint att ni spelar med i hennes lekar. Och tänk att ni till och med kan använda honom i hennes trotsutbrott, vilken fantastisk liten ”pojke”! Men jag kan tänka mig att ni blir trötta ibland på hennes rädslor och på ”Pojken”. Och det måste vi ju få bli som föräldrar.

Det är viktigt att låtsasfigurerna och rädslorna inte får ta över för mycket, det vill säga att vi ibland säger att det inte finns spöken och dinosaurier och att hon ibland själv får ta hand om ”Pojken”. Våra barn mår bra av att bli förda tillbaka till verkligheten.

Då och då blir ni nog till och med arga på henne och hon blir ledsen. Så måste det få vara. Alla måste få ta plats i familjen. Det är så verkligheten ser ut och det måste hon få lära sig och det ska vi föräldrar lära våra barn, tycker jag.

Malin Alfvén, barn- och föräldrapsykolog

Artikeln publicerades 2007.