Vår 4-åring bajsar på sig
Dottern bajsar på sig, men verkar inte själv bry sig. För föräldrarna börjar det bli jobbigt. Barn- och föräldrapsykolog Malin Alfvén ger råd.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Hon är 4 år och bajsar på sig
Vår 4-åriga dotter bajsar på sig både hemma och på dagis och hon verkar inte bry sig, hon säger till när det är gjort. Jag blir less att ta reda på det och det känns pinsamt när hon gör det borta.
Vi tjatar hela tiden om att gå på toa och bajsa. Har du något förslag om vad man ska göra?
Bekymrad
Svar från Malin Alfvén:
Det här med kiss och bajs är känsligt under våra första år. Vi kan vara tidiga eller sena, vi kan vara bekymrade över ”misslyckanden” eller så bryr vi oss inte, vi kan backa och börja kissa och bajsa på oss igen. Det finns mycket ärftlighet i hur vi utvecklas i det här avseendet och pojkar är ofta senare än flickor.
Vi föräldrar bekymrar oss mycket kring detta, särskilt då våra barn inte gör som de flesta andra. Vi är stolta över de tidiga barnen och ibland skäms vi över de sena. Kort sagt, mycket känslor handlar det om.
Vi grälar och berömmer, hotar och belönar, tar fram blöjor igen, prövar pottor och toasitsar och tar barnen till doktorn. Och till slut fungerar ändå allt som det ska. Men inte förrän barnen själva är mogna för det.
Mitt förslag är att du talar med henne om att börja med blöja igen. Och om att ni ska gå till doktorn. Doktorn kan undersöka om det finns några medicinska orsaker. Blöjorna kan ge henne perspektiv på ”stor och liten”. Vill hon inte ha blöjor så kan ni börja förhandla med henne. Om hon ska vara utan blöja, som de stora barnen, så måste hon börja gå på toaletten. Hon kan också ha blöja bara då hon behöver bajsa. Det är vanligt bland dessa barn, men då måste hon ju också säga till innan.
Vill hon ha blöja, så underlättar ju det både för er och för henne, tänker jag. Hur ni än gör så kan ni ju också uppmuntra henne med belöningar i form av guldstjärnor och/eller små presenter, då det går bra. Men då måste hon ju själv vara intresserad av att gå på toa. De här olika sätten går alla ut på att se om hon börjar närma sig ”mognaden”.
Om doktorn inte hittar något fel och om inte någon av metoderna fungerar så är det inte så mycket mer än att avvakta, även om det är jobbigt ibland.
Malin Alfvén, barn- och föräldrapsykolog
Artikeln publicerades 2007.
