Ska jag vara tuffare när jag lämnar på förskolan?
Detta är en artikel från Vi Föräldrar
Fråga: Förstärker jag hans osäkerhet vid de utdragna lämningarna?
Min 3-åring började på en ny förskola för några månader sedan. Han har kommit in i det ganska väl, men han säger att han inte har någon att leka med och att han behöver en kompis.
Jag har blivit osäker på hur och vad jag ska göra vid våra lämningar. De har blivit ganska utdragna.
Inskolningen var på bara två, tre dagar men gick ändå okej. Någon gång var han så ledsen att han grät när jag gick. Nu känns det som att det är någon slags rädsla eller separationsångest som gör honom tveksam.
Nästan vid varje lämning säger han att han vill åka hem igen, att han inte vill vara på sin nya förskola, att han inte känner någon, att ingen är snäll och så vidare. Vi sitter länge i hallen och pratar innan han går in. Vi pratar om att jag behöver gå till jobbet, att vi inte kan åka hem just nu, att jag förstår hur han känner men att det brukar kännas lite bättre sedan.
Efter ett tag, när jag tror att han vet att han ”måste” vara kvar, att inga argument gör att vi åker hem igen, brukar det ge med sig. Han säger ”okej då” och går in med en pedagog, eller så bär jag in honom till hans stol. Men det är liksom en övertalningsstund varje morgon. De dagar han i princip har gått rakt in till förskolan har varit de gånger han har haft något med sig att visa.
Ska jag vara lite tuffare när jag lämnar? Ska jag inte lyssna så mycket, inte sitta ner och prata, inte krama igen och så vidare?
Jag känner mig så stressad när de andra barnen sitter och väntar vid frukostbordet, och det känns som om pedagogerna tycker att vi ska ”skynda på”.
Jag vill inte att han ska känna det som att jag inte lyssnar och bara snabbt puffar in honom. Samtidigt kanske jag gör honom en otjänst – är det jag som förstärker osäkerheten (eller rädslan eller vad det nu är han känner). Vad tror du?
Min son är väldigt verbal och kan beskriva hur saker och ting känns och hur han uppfattar situationer. Han är också väldigt medveten om sin omgivning. I förskolan har han ibland valt att vara ”bredvid” och iakttagit. Jag tror också att han är lite rädd för de större barnen, som tar för sig och kan vara hårda ibland.
Oftast vill han vara kvar och leka när jag kommer och hämtar. Han kan säga att jag ska åka och jobba igen, och om jag till exempel kommer när han just har klätt på sig och ska gå ut kan han vara riktigt arg. Jag tror inte att han bara är arg för att jag kommer och stör mitt i någonting, jag tror att det också kan vara för att jag har lämnat honom, och att han kommer på det när han ser mig igen.
Velande mamma
LÄS OCKSÅ: Därför gör det så ONT att lämna på förskolan
Barnpsykolog Malin Bergström: Be förskolan gör en plan för att hjälpa din son
Jag känner ditt dilemma in på bara huden när jag läser ditt brev! Och jag reagerar på att våra samhälleliga krav är så höga på små barn. Redan som 3-åring ska man skolas in på ett par dagar, ”skynda på” med omställningen på morgnarna och förväntas vara utåtriktad och gladlynt i verksamheten – när barn i själva verket är minst lika olika som vi vuxna.
I ditt brev ser jag dock många ledtrådar till hur ni kan styra upp situationen. Som ett första steg föreslår jag ett möte med personalen där ni i lugn och ro pratar igenom din sons situation på dagarna. Ett sådant möte ska utgå från din sons behov. Mitt intryck är att du kan ge ett mycket god bild av din sons behov. Du kan också stämma av med honom före mötet vilka barn och pedagoger han har ett särskilt gott öga till.
Tänkbara frågor att diskutera på mötet kan till exempel vara: Hur kan personalen hjälpa honom att hitta en nära kompis? Kan de erbjuda honom alternativa aktiviteter under de stunder som är lite röriga och när de äldre barnen kan upplevas som skrämmande? Hur kan man tillgodose hans behov av att varva aktiviteter med en större grupp med lugnare stunder som lek med en särskild kompis eller pyssel med personalen?
Föreslå att förskolan gör en konkret pedagogisk plan för hur de ska hjälpa din son. Om du inte får den respons du önskar ber du om ett nytt möte där förskolechefen deltar. Personalen kan också kontakta en specialpedagog för att få hjälp med den pedagogiska planen för din son.
Under mötet kan ni också diskutera hur ni tillsammans ska hantera morgnarna.
Som det är nu verkar situationen vara både stressig och utsatt. Din och din sons känsliga dialog (övertalningsstunden) försiggår lite inför öppen ridå. Kanske kan du och din son istället komma överens om att prata igenom lämningen och dagen hemma, innan ni går till förskolan (eller i bilen om ni åker bil dit)? När ni sedan kommer till förskolan kan en särskild pedagog från personalgruppen möta upp, ta din son i handen eller famnen och så kan ni ta ni ett kort farväl. Skapa en ritual där ni säger hej då på ett särskilt sätt.
Kanske kan ni också komma överens om hur personalen introducerar din son för de andra, till exempel att de följer honom till hans plats vid frukosten där han kan få visa något, eller att de låter honom landa i en lugn lek med en särskild kompis eller att de går till samlingen där han får sitta bredvid den pedagog han gillar, eller ett barn han gillar.
Jag tror att sådana rutiner kan göra stor skillnad. Och innan ni genomför dem förbereder du din son så att han vet precis vad som gäller. Kanske är han med och bestämmer hur er lilla hej-då-ritual ska se ut? Att han gillar att visa saker för det andra är en god iakttagelse – kanske kan han göra det dagligen under en period?
Att din son snäser av dig när du kommer på eftermiddagen tolkar jag som ett uttryck för att han har ”hållit ihop” under dagen och lättar på trycket när du dyker upp. Kan du ge honom tio minuter att avsluta innan ni behöver gå får han möjlighet att processa omställningen.
Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.
Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!
Läs mer om:
• förskola
• skola
