Mer skärmtid i förskolan? Forskare förklarar varför det är bra

Vi släpper inte våra barn fria i trafiken utan att de har lärt sig hur den funkar. På samma sätt behöver barn få lära sig hantera den digitala världen. Här har förskolan en viktig uppgift, skriver forskaren Elza Dunkels.

Förskolebarn SKA få digital kompetens. Det har regeringen bestämt (läs mer om vad det innebär i faktarutan här nedan). Men att döma av reaktioner på tidningars debattsidor väcker initiativet kritik: 

”Barn behöver kottar och kramar på förskolan, inte källkritik och teknik”, skriver en person. ”Små barn behöver inte mer skärmtid” skriver en annan.

Det här menas med digital kompetens

Skolverket beskriver fyra aspekter av digital kompetens som ska löpa genom hela skolan, med start i förskolan (förstås med anpassning till barnets ålder och kunskap).

  1. Att förstå digitaliseringens påverkan på samhället och individen.
  2. Att kunna använda och förstå digitala verktyg och medier.
  3. Att ha ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik.
  4. Att kunna lösa problem och omsätta idéer i handling med användning av digital teknik.

Men om man nu ska arbeta med digitala verktyg i förskolan – hur gör man det bäst? Det vill man ta reda på i antologin Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund.

Elza Dunkels, forskare om digitalisering.

Foto: Roger Turesson/DN

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet. Hennes forskning handlar om vilka strategier barn och unga använder på Internet för att skydda sig mot faror.

Här publicerar vi ett utdrag ur kapitlet ”I mediepanikens fotspår: Barns rätt till digital kompetens och säkerhet på nätet” av forskaren Elza Dunkels:

”Förskolan har ofta varit en arena för teknikalarmism, möjligen för att det är svårt att tänka på små barn och teknik utan att det uppstår en närmast symbolisk motsättning mellan det mjuka, mänskliga och det hårda, tekniska. För de flesta användare, oavsett ålder, är dock tekniken inte i första hand teknisk, utan det handlar snarare om vilka erbjudanden den för med sig och hur vi kan utnyttja tekniken för att göra det vi vill göra: roa oss, lära oss, umgås, försöka förstå, söka hjälp, hjälpa andra, göra avtryck, vara kreativa.

Flera studier har visat att barn i stor utsträckning får klara sig själva när det kommer till nätanvändning. De pratar sällan med vuxna om det uppstår svårigheter, utan tvingas identifiera och lösa problemen på egen hand eller tillsammans med andra barn (Dunkels, 2018).

De vuxna som barnen har omkring sig engagerar sig oftast i hög utsträckning i barnens liv på en massa andra områden, men betydligt mindre så snart det handlar om nätet. När de väl gör det handlar det om att begränsa barnens nätanvändning, antingen tidsmässigt eller innehållsmässigt.

I en tid då barns välmående står mycket högt på agendan lämnas de alltså ensamma när det gäller frågor om nätet. Detta trots att den här frågan är mycket omdiskuterad i media. Jag tänker mig att det finns flera delförklaringar till detta och jag tänkte inleda med att beskriva den tekniksyn som funnits genom historien.

Läs också: ”Hur mycket kan ett barn titta på mobilen utan att det är skadligt?”

Ny teknik skapar panik

I alla tider har ny teknik mottagits med skepsis, för att sedan accepteras och bli en naturlig del av samhället. Den inledande fasen i mötet med ny teknik, som kännetecknas av känslomässiga reaktioner på den nya tekniken eller det nya mediet, brukar kallas mediepanik.

Det har funnits otaliga mediepaniker genom historien, till exempel mottogs boken, telefonen och filmen, när de utgjorde den nya tekniken, med stark oro. Ett område där mediepaniker har haft ett särskilt starkt fäste genom historien är utbildningsväsendet. Exempelvis mottogs under antiken det faktum att böcker skulle införas i utbildningen med stark skepsis. Kritikerna varnade för att ungdomen skulle förslappas när de inte längre behövde kunna de stora verken utantill.

På liknande sätt mötte film och tv negativa reaktioner från skolans håll när dessa medier infördes i undervisningen. Att skolan varit särskilt utsatt för mediepaniker kan möjligen bero på att den ses som en central del i fostrandet av nya medborgare och att det därför blir särskilt viktigt att barnen inte utsätts för otillbörlig påverkan.

Känslor påverkar debatten

Barn som pekar på en surfplatta.

Foto: Shutterstock

Barn lämnas ofta ensamma när de stöter på problem på nätet.

Dagens debatt om digitalisering uppfyller alla kriterier på en mediepanik enligt sociologen Kirsten Drotner (1999), som är en av de ledande forskarna inom detta fält.

Hon hävdar att debatten främst förs med känslomässiga argument och att den är polariserad snarare än nyanserad. Digitaliseringen ses antingen som bra eller dålig och handlar mycket om barnen och landets framtid, även om det är de vuxna som diskuterar. De kritiska rösterna kommer främst från de professionella, som lärare, bibliotekarier, läkare, kulturkritiker och andra som har investerat mycket i gamla medier och tankesätt och därför upplever hotet från det nya som stort.

Barn diskrimineras

Denna skeptiska syn på ny teknik räcker dock inte för att förklara att digitaliseringen av förskolan och skolan tar sådan tid och att barn ofta lämnas ensamma när de stöter på problem på nätet. Om vi däremot introducerar en åldersmaktsordning faller fler bitar på plats. I min forskning om unga och nätet har jag valt att kalla denna maktstruktur för juvenism, översatt från engelskans childism (Young-Bruehl, 2009).

Juvenism är, på samma sätt som vi har lärt oss att identifiera och dekonstruera sexism och rasism, ett sätt att beskriva en diskriminerande praktik i samhället som bygger på ålder. Exempelvis blir barn ofta stereotypiserade på ett sätt som vuxna sällan blir, som att de i en viss ålder anses ha gemensamma egenskaper och intressen. Få vuxna skulle uppskatta att deras egenskaper och intressen ansågs höra ihop med deras ålder.

Det är också relativt accepterat att skratta åt barn, vilket kan fungera förminskande, även om det görs vänligt. Juvenismen kan också förklara varför barns röster inte anses lika viktiga som vuxnas och synen att barn förväntas bli något när de blir stora, inte att de är något redan som barn. För denna boks syfte är det dock mest intressant att titta på juvenism utifrån hur barnens intressen förminskas och ibland även ses som destruktiva.

Unboxing – ett förbisett fenomen

Jag ska ge ett exempel på detta som handlar om hur en hel kulturell genre har utvecklats och frodats utan att den har fått särskilt mycket uppmärksamhet. Filmgenren unboxing är ett internetfenomen där den som köpt en teknikprodukt filmar när hen öppnar den och sedan lägger ut filmen på exempelvis Youtube. Genren har utvecklats till att även omfatta leksaker och det finns ett otal kanaler med filmer som visar någon som packar upp och leker med nya leksaker.

Trots att unboxing är en av de mest lönsamma genrerna på Youtube, och trots att de här filmerna vänder sig till en väldigt ung publik, är det rätt tyst om fenomenet.

Det är första gången i historien som riktigt små barn själva styr sin kulturkonsumtion

Det finns alltså 1- till 5-åringar som håller igång en hel industri genom att upprepade gånger se dessa filmer, som genererar reklampengar för varje tittning. Detta är i sig kanske inget konstigt, barn är genom sina nära vuxna relativt stora konsumenter. Det intressanta är att utvecklingen har skett under radarn. Det är de yngre barnen själva som väljer att se filmerna, medan väldigt få vuxna intresserar sig för genren. Därmed kan detta vara första gången i historien som riktigt små barn har möjlighet att själva styra sin kulturkonsumtion, utan att det finns en vuxen med som väljer vad barnen ska ta del av.

Barns intressen ses inte som viktiga

En förklaring till att denna utveckling har kunnat ske i tysthet skulle kunna vara att barnens intressen inte ses som viktiga om de inte introduceras av vuxna. Det vuxenvärlden därför borde göra för att lättare få syn på den här typen av nya fenomen och förstå dem på ett tidigare stadium, och inte minst för att vara ett stöd för barnen, är att motarbeta åldersmaktsordningen. I exemplet med unboxing för barn har dock inget av detta skett. Fenomenet har inte uppmärksammats av vuxna i någon större utsträckning och när det väl talas om det sker det nästan uteslutande i negativa ordalag med innebörden att barnen är utlämnade åt de kommersiella aktörer som ligger bakom filmerna.

De vuxna är ansvariga

Med kunskap om den tekniksyn och barnsyn som jag redogjort för ovan blir det lättare att förstå behovet av uppdaterad digital kompetens bland vuxna. Vuxna behöver helt enkelt nya kunskaper och färdigheter för att lära sig navigera på nätet och förstå vad som händer på skärmen.

De barn som tittar på unboxing-filmer har hittat dem utifrån sina intressen och önskemål, samtidigt styrs deras tittande av till exempel Youtubes algoritmer,
 som avgör vilket innehåll som visas för användaren. Att söka på nätet är i dag inte bara en
 fråga om att hitta sådant som intresserar och
 lockar oss, utan det handlar lika mycket om vad 
kommersiella, eller för den delen politiska, aktörer vill få oss att hitta. När det gäller barns datoranvändande är det sistnämnda de vuxnas ansvar. Det innebär att de vuxna måste lära sig att förstå, åtminstone på ett ungefär, hur navigering fungerar så att de kan hjälpa barnen att hitta rätt och visa dem hur de ska undvika oönskat innehåll.

Boken Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund.

Med boken ”Digitalisering i förskolan” vill författarna visa att det är viktigt att förskolan använder digitala verktyg på ett medvetet sätt, som gynnar barnens lärande. (Natur & Kultur)

Många barn lämnas ensamma

Dessvärre ser det inte ut så för alla barn i dag, utan många är ensamma i sitt utforskande av nätet, sitt identifierande av risker och sitt utvecklande av motstrategier. För att barnen tidigt ska kunna lära sig att hantera nätet behöver de alltså vägledning av vuxna. Det krävs för att de ska få ut maximalt av nätets fördelar och undvika att drabbas av dess nackdelar. Är barnen riktigt små behöver de mycket stöd, men allteftersom de blir äldre och behärskar miljön på nätet bättre kan de klara sig mer på egen hand.

Det är lite som trafiken, som är ett av de största hoten mot barnens liv och hälsa, men som alla barn förväntas bemästra så småningom genom att vistas i lagom takt i trafiken, i början tillsammans med vuxna som visar och förklarar. Hade barnen i stället undvikit trafiken hade det dels orsakat ett stort utanförskap för dem, dels gjort trafiken än farligare för dem.

Barn kan hamna i digitalt utanförskap

De barn som inte får använda nätet under barndomen riskerar att hamna i ett liknande utanförskap, ett digitalt utanförskap, som gör att de kommer att få svårare att utveckla ett fungerande förhållningssätt till datorer och nätanvändning. De kan, liksom de barn som har fått utforska nätet utan stöd från vuxna, råka ut för fler faror än de barn som haft en trygg och förtroendefull relation till både nätet och vuxna.

Min och andras forskning har visat att de flesta barn och unga som använder nätet har väl fungerande navigeringsstrategier och känner sig relativt nöjda och trygga med sin nätanvändning. Samtidigt framkommer det att de inte har haft några vuxna med sig i lärandeprocessen.

Det är förstås trösterikt att veta att de flesta barn känner sig orädda framför datorn, men det innebär samtidigt att det finns en grupp barn som inte gör det och som inte klarar sig lika bra eller har kunskapsluckor som gör att de riskerar att råka illa ut. För dessa barn blir det de vuxnas uppgift att finnas med och samtala med dem om nätet och lyssna på deras tankar.

Förskolan har en viktig uppgift

När det gäller yngre barns nätanvändning, som ju är ett område fyllt av känslomässiga resonemang, kan det dock ibland vara svårt för vårdnadshavarna att hitta rätt bland alla larm och urskilja forskningsfronten. Här har förskolan en uppgift. Med sin styrka av att ha ett professionellt kollegium kan den fungera som en plats där barnen får systematiskt stöd i utvecklandet av sin digitala kompetens.”

Läs också: ”Är det dåligt för barn att titta på teve?”

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Digital prenumeration
Lär dig vad barn behöver för att må bra JUST NU 0 kr första månaden!
(därefter 79 kr/mån – eller 39 kr/mån för tidningsprenumeranter)
Ingen bindningstid

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren