Hur ska det gå i förskolan?

Fråga:

Jag är ensamstående mamma till min 15 månader gamla son. Om ett par månader börjar han i förskolan. Egentligen skulle han inte börja förrän senare, men då mitt liv nyligen tog en helomvändning var jag tvungen att söka förskoleplats snabbt. Jag fick inget av mina val utan en garantiplats på en annan förskola. Jag har haft knappt två månader att förbereda mig själv och sonen för inskolningen, och snart är det dags.

Jag är jättenervös! Min son är väldigt mammig och släpper mig inte ur sikte. Han vill helst hålla handen eller bli buren. Han ammar fortfarande, men inte som mat utan mest för mysfaktorn. Han har varken napp, nalle, filt eller något annat han tycker mycket om och som han får trygghet av det är bara mamma och mammas bröst som står för tryggheten.

Han är också väldigt blyg inför andra människor och har svårt att hantera andra barn. Vi är ofta på öppna förskolan, men då vill han bara sitta i mitt knä. Han är också väldigt envis, har mycket humör och ett väldigt temperament. Han har också svårt att somna själv på dagarna. Han vill gärna ligga vid mammas bröst eller i vagnen (och då bli körd fram och tillbaka) och sova.

Hur ska det gå? Vad ska jag göra och vad kan underlätta?

Tacksam för svar!

Magnus Kihlbom, barnpsykiater och författare, svarar:

Du och din pojke är under hård känslomässig press. Du uttrycker ‒ mycket klarsynt ‒ att han varken har ”napp, nalle, filt eller något annat han tycker mycket om och som han får trygghet av, det är bara mamma och mammas bröst som står för tryggheten”. Just det är kärnpunkten: att mamma kan hjälpa honom att utvidga trygghetszonen till andra personer.

Att börja i förskolan betyder olika saker för olika familjer. För några kan det kännas som ett smärtsamt uppbrott ur en trygg och tät samvaro. I andra familjer blir det övervägande positivt: barnet knyter an till nya trygga vuxna personer, får kamrater och stimulans.

Problemet med en sådan oro som du beskriver, är välbekant för läkare och psykologer som arbetar med småbarnsföräldrar på till exempel spädbarnsmottagningar, och även för kommunernas förskolepsykologer.

Jag vill ge dig tre råd:

  1. Ta reda på hur du kan anpassa dina arbets- eller studietider så att de fungerar med inskolningen och den påföljande förskoletiden. Att inskolningen går bra är prioritet nummer ett. Ekonomin måste komma i andra hand. Kanske kan den stöttas av socialförvaltningen?
  2. Ta kontakt med förskolepsykolog i din kommun för att samråda med honom eller henne om inskolningen. Att den ska gå så bra som möjligt är beroende av att det finns ett gott samarbete mellan dig och den eller de pedagoger som din pojke ska knyta an till ‒ att göra förskolan till en tillgång blir en gemensam arbetsuppgift för er tre tillsammans. Avgörande är dels att han kan känna att du har förtroende för pedagogen/pedagogerna, dels att du själv inte upplever separationen som en katastrof, varken för din son eller för din egen del. Så småningom kommer du och han, på var sitt håll, finna trygghet i samvaro och verksamhet med andra under den del avdagen som han är på förskolan.
  3. Skaffa dig möjlighet att i lugn och ro tala med en erfaren person om din oro och om hur du och din pojke tillsammans kan trygga en lugn utveckling. Hos barnpsykoanalytikerna på deras spädbarnsmottagning i Stockholm finns stor erfarenhet av din och din pojkes situation. Ta gärna kontakt med dem på spadbarnsmottagningen.se.