Vårt barn blir så ledset när vi ska till förskolan

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Hon blir ledsen när vi ska till förskolan

Vår dotter är 4,5 år och hon är så ledsen när vi ska till dagis. Lillebror kom för sju månader sedan och det är klart att hon gärna vill vara hemma med mig och honom – men detta har nu pågått ganska länge och jag tror någonstans att det inte bara handlar om att hon skulle vara avundsjuk på sin lillebror.

Hon är väldigt blyg och försiktig och vill bara leka med en kompis på dagis (som hon känner sedan bebistiden), alla andra vill hon ”trolla bort”, helst vill hon ”trolla bort” hela dagis. Kan hennes blyghet göra att hon tycker att det är så jobbigt att vara i en grupp? Hon går bara tisdag–torsdag.

Fröknarna säger att det går så bra, att hon är med på allt och blir glad efter en liten stund igen efter att jag lämnat henne på förskolan. Vi gillar våra fröknar jättemycket och tycker att de är positiva och duktiga!

Gråten vid lämning och hela morgonen hemma har eskalerat de senaste månaderna. Hon kan säga att hon inte vill att andra ska vara med när hon leker med ”sin” kompis som hon verkar väldigt beroende av. Känner hon oro över att kompisen leker med andra när hon inte är där? Tänker hon att han kanske ”överger” henne? Det är tankar jag får när jag lyssnar på henne. Han är ju inte alls lika beroende av henne.

Ska jag ha henne hemma fler dagar i veckan som hon säger att hon vill? Hon vill hellre leka själv hemma och tycker inte alls att det skulle vara tråkigt.

Jag känner mig hemsk och gråtfärdig när jag lämnar min dotter på förskolan och åker hem med lillebror.

Dagis ska ju vara kulit!

Svar från Malin Alfvén, barn- och föräldrapsykolog:

Du skriver så inkännande om din dotter. Och jag tänker som du att det nog är mer än avundsjuka på lillebror det handlar om. För mig är det ett faktum att blyga barn ofta tycker det är jobbigt med grupper. De vill ofta inte vara tillsammans med och leka med många. De vill ha en bästis. Det räcker.

Tanken på att bästisen kan överge henne är förfärlig. Det kan många blyga människor intyga.

Kanske tänker hon också på döden som kan skilja henne och dig åt, då ni är ifrån varandra. Tankar som är mycket vanliga hos barn i hennes ålder.

Och nu går ni där på varsitt håll och är ledsna. Så vad ska ni göra? Prata! Har du talat med henne i lugn och ro, då hon inte är ledsen, och berättat om dina tankar? Just de tankar som du beskriver i ditt brev?

Ställ inte frågor till henne. Påstå saker istället. Säg till exempel: ”Jag funderar på om du är orolig för att Kalle (= bästisen) inte vill leka med dig på dagis. Stämmer det? Jag förstår att du är orolig för det. Hur ska vi göra för att det ska kännas bättre för dig? Ska vi prata med fröknarna om det?”

Prata på samma vis i påståendeform om hennes blyghet, om avundsjukan och om döden med mera. Det hjälper henne att förstå sig själv och att försöka hitta lösningar: Vem kan hjälpa henne? Hur kan man hjälpa henne?

Barnen har ofta svaren själva, särskilt barn med mycket fantasi, som det verkar som att din dotter har. Det är min erfarenhet.

Vi vuxna är ofta snabba på att trösta våra barn med att till exempel säga ”Men det som är så kul på dagis! Du kan väl leka med Anna istället.”. Jag menar att vi istället ska bejaka deras känslor – de finns ju där – och sedan hitta på lösningar tillsammans.

Kanske blir er lösning en kompromiss. Att hon under en period bara går två dagar per vecka på dagis.

Artikeln publicerades 2009.