Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Gosedjuret – en vän när det kniper

Bara nallen är med så är allting bra. Så är det för en del barn, och för dem kan nallen, snuttefilten (eller vad det nu är för gosedjur) få näst intill magiska egenskaper.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Nallen eller snutten ska vara med överallt. Att somna utan den är inte att tänka på. Om föräldern har glömt att lägga ner den i semesterpackningen är det bara en sak att göra: vända. Och om den kommer bort är det kris.

Dessa nallar, snuttefiltar och gosedjur som blir så oerhört viktiga för en del barn kallas av psykologer för övergångsobjekt.

Barn laddar gosedjuret med trygghet

Psykologerna tänker sig att barn knyter an till sina övergångsobjekt och laddar dem med känslor, samma sorts trygghetskänslor som barn får av närheten till sina föräldrar. Nallen eller snutten blir på så sätt en länk i övergången mellan det trygga, välbekanta hos föräldern och den mer osäkra omvärlden. Den blir något som man kan tanka trygghet hos när man ska somna. Något som man kan få tröst av om man är ledsen eller saknar sina föräldrar.

Ur barnens perspektiv verkar teorin stämma. När psykologerna Margareta Viberg och Lennart Viberg för sin avhandling Nallen i psykologin (2003, Lunds universitet) intervjuade 6-åringar som hade eller hade haft övergångsobjekt, var det just så barnen svarade. De sa att övergångsobjektet behövs om man ska somna ensam. Eller om man saknar mamma och pappa. Eller om man känner sig ledsen och vill bli glad eller lugn.

Inte alla barn har ett övergångsobjekt

Långt ifrån alla barn – bara drygt hälften, enligt Margareta Vibergs och Lennart Vibergs studie – har eller har haft ett övergångsobjekt.

Margareta Viberg, psykolog.
Margareta Viberg, psykolog. Foto: Copyright (c) Juliana Wiklund

– De som utvecklar en relation till ett övergångsobjekt brukar göra det någon gång mellan 6 och 12 månaders ålder, säger Margareta Viberg, som nu arbetar som psykolog vid mödra- och barnhälsovårdens psykologteam i Lund.

Barn kan i princip ta vad som helst som är mjukt och formbart till sitt hjärta. Kanske blir det en filt, ett mjukisdjur, en nalle, en bit av en lammskinnsfäll, en kudde, en tröja … Och ofta får övergångsobjektet ett namn.

Pia Risholm Mothander, psykolog och psykoterapeut.
Pia Risholm Mothander, psykolog och psykoterapeut. Foto: Copyright (c) Juliana Wiklund

Vilket föremål som eventuellt ska laddas med de starka känslorna är upp till barnet, poängterar Pia Risholm Mothander, psykolog och docent i utvecklingspsykologi vid Stockholms universitet.

– Även om föräldrarna vill att barnet ska välja den superdyra nallen eller den designade waldorfdockan är det inte alls säkert att barnet väljer så.

När större barn, i 3, 4-årsåldern och uppåt, är ledsna eller otrygga kan de lugna sig själva genom att tänka på den trygghetsskapande föräldern, säger Pia Risholm Mothander.

– Vid den åldern har barns hjärna utvecklats så att de i minnet kan återkalla hur det känns att bli tröstad av sin förälder. Men det kan man inte göra om man bara är 1 eller 2 år. Då kan ett föremål vara till hjälp när man behöver trösten direkt.

Att ha ett övergångsobjekt är alltså att ha något väldigt välkänt som är laddat med trygghet.

Små barn kan ännu inte tänka i symboler eller se tillvaron utifrån någon annans perspektiv. De utgår från sig själva och sina behov i nuet.

– Behoven är ofta direkta och fysiska och handlar om närhet, tröst och trygghet – något som övergångsobjektet representerar. Att ha ett övergångsobjekt är alltså att ha något väldigt välkänt som är laddat med trygghet. Något som luktar välbekant. Något som är mitt eget, som jag bestämmer över.

Små barn behöver ofta sitt övergångsobjekt och den trygga föräldern samtidigt, berättar Margareta Viberg, men från ungefär 1,5 års ålder börjar barn få en mer stabil bild av föräldern inom sig.

– Det gör att övergångsobjektet mer kan få karaktären av ett komplement. Barnet kan börja ha något som är "istället för" och med hjälp av det hålla kvar den goda känslan av föräldern inom sig när det till exempel ska somna eller börja i förskolan.

Ungefär samtidigt får barnet en förmåga att uttrycka önskningar om sitt övergångsobjekt.

– Barnet vet att snuttetrasan finns i den lådan, det kan självt plocka fram den eller be om den, säger Pia Risholm Mothander.

Ta barnets sorg på allvar

Men tänk om snuttetrasan eller gosekaninen kommer bort när barnet väl har fäst sig vid det – katastrof! Eller?

Visst, barnet kan bli förtvivlat, men man behöver inte vara rädd att det ska bli ett stort trauma, enligt Margareta Viberg.

– Så blir det inte om barnet får stöd i förlusten. Man får erbjuda sig själv tills barnet eventuellt hittar något annat. Men det är viktigt att man tar barnets sorg på allvar, att man till exempel hjälper till att leta, att man tröstar och stödjer, att man försöker hitta något som kan vara "istället för" och kommer ihåg att det inte bara är en "sak" som är borttappad.

Man behöver inte heller oroa sig för att barnet ska vara bundet vid sitt övergångsobjekt i alltför hög ålder, anser Margareta Viberg.

– En del föräldrar tycker så småningom att de vill begränsa användningen till sovstunden, men de flesta barn slutar av sig själva. Om det är ett barn som i slutet av förskoleperioden har ett så stort beroende till sitt övergångsobjekt att det hellre håller sig till det på dagarna än att leka med andra barn, skulle jag be om hjälp för att försöka förstå vad som ligger bakom det. Men annars finns det ingen anledning till oro. Barn kopplar själva bort sina övergångsobjekt så småningom.

Är det synd om barn som inte har ett gosedjur?

Med tanke på allt gott som ett övergångsobjekt kan föra med sig – är det synd om de barn som inte har ett övergångsobjekt?

Nej, det tycker varken Pia Risholm Mothander eller Margareta Viberg.

– Barn utan övergångsobjekt brukar dessutom, från ungefär 1 till 2 års ålder, tillfälligt kunna ladda ett gosedjur eller något annat om de behöver extra tröst eller trygghet, säger Margareta Viberg. Det kan de till exempel göra om de ska sova borta eller om de just har börjat i förskolan. Det objektet får inte den här starka laddningen som ett övergångsobjekt har, men barnet kan tillfälligt ladda upp det lite, kan man säga.

Övergångsobjekt är, åtminstone i någon mån, ett kulturellt fenomen. I kulturer där barn får mycket närhet – bärs mycket, sover tillsammans med sina föräldrar, ammas längre och oftare – är det inte så vanligt. Kanske är det detta som avspeglar sig i Margareta Vibergs och Lennart Vibegs studie, när det visar sig att barn som har ammats minst 8 månader inte alls är lika intresserade av att välja ett övergångsobjekt som andra.

Pia Risholm Mothander funderar över om användningen av övergångsobjekt kan variera över tid. Begreppet "övergångsobjekt" skapades av den brittiska barnläkaren Winnicott på 1950-talet. Sedan dess har vårt förhållningssätt till barn förändrats. Vi bär dem mer, vi sover tillsammans med dem i större utsträckning, vi ammar dem friare och under längre tid.

– Och jag tänker att i dag, när vi har mycket mera kroppskontakt med våra barn, kanske barn inte behöver övergångsobjekt lika ofta och lika mycket som då. Jag tror att övergångsobjektens roll har minskat för barnens del. Men jag  har uppmärksammat att många föräldrar vill att deras barn ska ha ett gosedjur – kanske av rädsla för att inte göra allt för att skydda barnen från att bli otrygga. Men det viktigaste för barnen är ändå närheten till föräldrarna, säger Pia Risholm Mothander.

 

Barn och deras gosedjur

Bara drygt hälften av alla barn har eller har haft ett gosedjur. Foto: Shutterstock
Bara drygt hälften av alla barn har eller har haft ett gosedjur. Foto: Shutterstock

Julia och Nallen

”Julia, 3,5 år, har sedan hon var 6 månader haft en nalle som är hennes allt. Den heter Nallen.

Jag tror inte att hon skulle kunna gå någonstans utan den kära lilla nallen. Att låna ut den till något annat barn är det inte tal om, även om det är hennes bästa kompis på dagis som är ledsen och behöver tröst. Då kramar hon bara om Nallen ännu hårdare.”

Berättat av Julias mamma Terese

Tindra och hundarna

”Tindra, 1,5 år, har två mjukishundar som snuttefiltar. Jag har köpt två likadana som också ligger i hennes säng, om någon av de andra skulle komma bort eller behöva slängas. Men hon sorterar snabbt bort de nya och greppar sina älsklingar. Hon fick många mjukisdjur när hon föddes och jag valde dessa två för att de var lagom stora och mjuka. De får henne att känna trygghet när hon sover på andra ställen än hennes egen säng, vilket känns viktigt för oss.”

Berättat av Tindras mamma Therese

Linnéa, snuttefilten och napparna

”Linnéa är 1 år och 4 månader. Hennes viktigaste saker är snuttefilten och nappen, det blir verkligen katastrof om de inte finns med vid trötta tillfällen. Hon brukar ligga och snurra filten runt armen, fram och tillbaka, fram och tillbaka… Och så gärna två nappar – en i örat och en i munnen…”

Berättat av Linnéas mamma Maria

Tindra och Apis

”När Tindra, nu 19 månader, var liten fick hon en tygapa som döptes till Apis. Sedan första dagen har Tindra och Apis varit oskiljaktiga. Hon sover alltid med honom och kånkar ofta runt på honom. Nu när hon har blivit lite större kan hon själv fråga efter honon på ett bättre sätt, hon kallar honom Apa. Vi har skaffat två extra apor – en att byta med när den första är i tvätten och en ’dagis-apa’. Apis får plåster när Tindra gör sig illa – det är en total kärlek hon känner för sin lilla apa.”

Berättat av Tindras mamma Jenny

Arvid och kudden

”Arvid, snart 2 år, valde för ett drygt halvår sedan ut en av våra kuddar till sitt absoluta älsklingsföremål. Kudden är minst dubbelt så stor som han själv, så det ser lite otympligt ut när han kommer gående med den. Extra bökigt blir det när det är sovdags på dagis… Barnen sover inomhus i sina vagnar och det blir ganska trångt och svettigt i Arvids vagn. Utan kudde går det minsann inte att sova, och det går inte heller att byta ut den mot någon som är lite mindre. Hur som helst älskar Arvid sin kudde och den har varit en bra tröst för honom under inskolningen på dagis.”

Berättat av Arvids mamma Jessica

Oliver och Flodis

”Oliver, 5 år, hade en flodhäst, Flodis – tills i söndags när han tappade den på Finlandsbåten. Oliver fick Flodis när han var 1 år och har sedan haft med sig honom överallt. Flodis var Olivers trygghet på dagis, men också när han skulle sova. Då brukade han pilla på Flodis svans och öron. Inget annat djur kan ersätta Flodis. Vi ringde till Finlandsbåten, men fick till svar att man bara skickar sånt av värde. I deras ögon har Flodis inget värde, men för Oliver är han ovärderlig – och väldigt saknad. Nu har vi försökt sy en ny, likadan. Den funkar ganska bra, men inte riktigt som den gamla.”

Berättat av Olivers mamma Isabel