Jollra fram ett språk tillsammans

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Vad beror det på att barnets joller låter just som det gör? Varför är första ordet ofta ”titta”? Och hur påverkar vi föräldrar barnets språkutveckling? Det finns mycket att vara nyfiken på i det lilla barnets språkvärld.

Francisco Lacerda är docent vid Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet. Där ansvarar han för flera forskningsprojekt kring små barns språkutveckling. Han är fascinerad av spädbarnets förmåga att utveckla ett språk.

– Spädbarnets väg till talkommunikation är spännande, eftersom både biologiska förutsättningar och feedback från omgivningen påverkar, säger han.

Till att börja med är det intressant att veta vad fostret i mammas mage hör. Tester som har gjorts visar att fostret kan höra redan när det är cirka fem månader (ungefär 150 graviditetsdagar) gammalt.

– Det fostret då uppfattar är framförallt ”hummat tal”, det vill säga lågfrekventa ljud som går genom kvinnans kropp, berättar Francisco Lacerda.

En nyfödd bebis kan känna igen den visa eller saga som man har sjungit eller läst för den under de sista två graviditetsveckorna.

Man har också testat det nyfödda barnet genom att låta en annan kvinna än mamman läsa eller sjunga det bekanta stycket. Barnet har då klart visat att det tycker bättre om den egna mammans sång eller tal.

Anatomin avgör ljudet

Hur spädbarnets joller låter följer ett tydligt mönster under det första levnadsåret. Det är de fysiska förutsättningarna som är avgörande för vilka ljud bebisen kan åstadkomma. En bebis förutsättningar är helt olika en vuxens.

Proportionerna i munnen, bland annat avståndet från gomsegel till läppar i förhållande till avståndet från gomsegel till stämbanden och struphuvudet, ser helt annorlunda ut.

Tidigare betraktade man jollerljud som en härmning av den vuxnes ljud, men så är det alltså inte riktigt.

Barnet gör det ljud det har fysiska förutsättningar för. Bebisen leker med ljud, som får bli vad de blir. Döva barn jollrar lika mycket som hörande barn upp till omkring 9 månaders ålder, ytterligare ett bevis för att jollret i första hand hänger samman med barnets anatomi och inte är härmning.

När bebisen är omkring 6 månader har struphuvudets längd ökat. Barnet kan nu börja låta annorlunda – det kan uttala vokaler.

Barnets konsonant- och vokalanvändning förändras med tiden. Vid 6, 7 månaders ålder kan bebisen också börja kombinera en vokal med en ”stängning”.

Ljudet ”ti” är vanligt, och ofta upprepar bebisen ti-ti-ti flera gånger. Vi vuxna tolkar då förtjusta och stolta ljudet som ordet ”titta”.

– Men att barnet säger ordet betyder inte att det förstått betydelsen av det. Barnet har åstadkommit ljudet. Vi har gett det en betydelse, påpekar Francisco Lacerda.

Jämför gärna med bebisar från engelsktalande länder. I samma ålder hävdar deras föräldrar att de säger ”that”, när bebisen gör sitt ti-ljud …

Att ett barn ofta gör det här ljudet ungefär vid den här åldern beror på att barnet ljudar samtidigt som det lägger tungan mot tänderna som är på väg att växa fram. Då bildas ljud som till exempel ”ta”, ”da”,  ”na” eller ”ti”. Barnet upptäcker förtjust att det har skapat ett nytt ljud. Det provar igen. Och igen. Särskilt om vi vuxna samtidigt visar vår entusiasm över den nya konsten.

Det ligger också nära till hands att tro att bebisen plötsligt säger orden ”mamma” och ”pappa”, när det gör de här ljuden. Då spricker vi nästan av stolthet. Men tyvärr är också de orden bara  ljud som är lätta att åstadkomma för barnet.

Bebisspråk fungerar

Det allra viktigaste för spädbarnets språkutveckling är att det finns en kommunikation med de vuxna i omgivningen. En sådan länk skapas i en kärleksfull kontakt med barnet, genom att man som förälder pratar med barnet och barnet jollrar tillbaka.

Vi vuxna inspirerar och påverkar våra barns språk naturligt. Vi ställer automatiskt in oss på mjukt babyspråk med överdriven melodi när vi pratar med ett spädbarn.

– Babyspråket är naturens sätt att bygga upp en kontakt mellan förälder och barn på ett spontant sätt, säger Francisco Lacerda. När man som vuxen talar babyspråk med ett barn, visar barnet tydliga tecken på att det gillar det melodiska. Det lystrar, vidgar ögonen och tar in det som sägs, varpå vi ger mer.

Han betonar vikten av vuxnas ”feedback” på barnens ljudande. Vi vuxna kan skapa struktur och betydelse till barnens ord.

– Ett ljud förstärks naturligt i samspelet med den vuxne. Till slut blir det ett ord med relevans för barnet.

När föräldern till exempel visar ett föremål och säger ”boll” kan barnet i samspel med den vuxne successivt finna sambandet mellan ordet och föremålet, säger Francisco Lacerda.

Föräldrar som pratar och jollrar med sina små bebisar är alltså på rätt spår. Det är ett enkelt sätt att hjälpa barnet att få ett bra språk, även i framtiden.

Sånger och ramsor

– Spädbarn som har jollrat mycket har en bättre språklig utveckling än barn som jollrat lite, säger Francisco Lacerda. 2-åringar som har jollrat mycket får ett mer komplext språk och större förmåga att sätta ihop längre meningar. Barnets större förmåga att använda språket verkar vara en konsekvens av barnets allmänna intresse för talkommunikation, den som visade sig i barnets njutning av vokalisering under jollerperioden.

Men som förälder behöver man inte få prestationsångest och börja agera på ett särskilt sätt för att ens bebis ska få ett rikt språk. Det räcker alldeles utmärkt att vara sig själv, att prata, berätta ramsor och sjunga precis så som man brukar.

– Allmänt kan man säga att titta, leka, prata och läsa rim och ramsor tillsammans med sitt barn är både utvecklande och ett sätt att skapa gemenskap. Att läsa böcker är också ett fantastiskt hjälpmedel att utveckla det lilla barnets språk, säger Francisco Lacerda.

Men det viktigaste är ändå lusten, för att ha roligt tillsammans och just kommunicera med sin lilla bebis. Det är härligt, och lägger en jollrande grund för många mysiga samtal under resten av livet.

Så kollar man bebisens språk

Språkforskare använder flera olika metoder för att kontrollera det lilla barnets språkutveckling. En vanlig metod är HAS (hög amplitudsugning). Då mäter man barnets sugfrekvens på en napp, som kopplas till en dator. Med sugfrekvensen kan barnet till exempel styra ljudstyrkan på en inspelning som spelas upp. När barnet är intresserat och tillfreds ökar sugfrekvensen.

Artikeln publicerades i oktober 2009.