Bebisen är 1 månad gammal. Världen är fortfarande en plats fylld av känslor – och utveckling pågår.

Om Nora, 1 månad

Bästa platsen är hos mamma och pappa. Näst bästa platsen är skötbordet. När Nora ligger där är hon ofta mätt, belåten och utsövd. Då är det bra läge att prata med henne. Då är hon som mest nöjd och mottaglig, och då kan hon titta uppmärksamt på sina föräldrar.

Ibland rynkar Nora ögonbrynen och tittar lite extra nyfiket. Då blir Noras mamma Jill glad. Då pratar hon ännu mer med Nora, och Nora fortsätter att titta och lyssna – tills hon får syn på något annat och tittar på det i stället.

Än så länge är samvaron flyktig och pågår inte särskilt långa stunder. Ofta handlar det om sekunder. Om små, små glimtar av möjlig kontakt som man med lite tur lyckas fånga in. Men under de stunderna kan det verkligen uppstå möten, tycker Jill, på ett sätt som det inte gjorde när Nora var mindre och bara skulle sova, äta och vara nära.

Ännu mer kontakt har det blivit i och med att Nora har börjat le. Hon har gjort det ett tag. Först kändes det som om leendet inte var riktigt medvetet, tyckte hennes mamma och pappa. Som om Nora bara gjorde som de. Nu händer det att Nora ler tillbaka när man pratar med henne. Särskilt på morgnarna, när hon är utsövd, kan hon titta upp och le på riktigt, så att det syns i ögonen, i hela ansiktet.

Häromdagen var Nora på bvc. Då log hon mot leksaken som hängde ovanför skötbordet också, och följde den med blicken.

Än finns inga rutiner i Noras värld. Hon äter när hon är hungrig och sover när hon är trött. Sömntiderna varierar från dag till dag. Hungern kan snabbt leda till starka, omvälvande känslor.

Hunger är en process, har Jill märkt. Innan Nora börjar hungergråta visar hon på olika sätt att den där hungriga känslan är på gång. Hon smackar lite, blir orolig i kroppen. Om inte hungern stillas fort nog blir Nora upprörd. Tystnaden kan på bara några sekunder fyllas med förtvivlad gråt.

Gråten fyller sin funktion. Den får Jill att skynda sig, så fort det bara går. Och när Jill väl är där blir Nora nöjd. Då äter hon, lugnt.

Bebis 1 månad – så kan det vara

När man är 1 månad är man fortfarande ett nyfött litet knytte som mest vill sova, men sakta, sakta börjar kartan över omvärlden ritas.

Bebisar är ofta uppmärksamma på sådant som inte fanns alldeles nyss. En plötsligt uppdykande och glittrande solkatt på väggen, till exempel. Eller en mjuk hand på magen. Eller skrammel från köket. Sådana upplevelser samlar bebisar på. En efter en sorteras de in i olika kategorier: Är det här något jag känner igen, eller är det något nytt som jag behöver förstå? Ungefär så går det till när de börjar rita kartan över sin omvärld, tror man. Till hjälp har de sin uppmärksamhet, alltid redo att skifta fokus när det händer något nytt. Det är som om bebisar har en omättlig aptit på det oväntade.

Nya stimuli – till exempel ljud, eller något som rör sig – drar ofta bort uppmärksamheten från det som pågår. Nora kan till exempel välja bort skötbordsleken med mamma till förmån för något som fladdrar förbi i synfältet. Och Noras mamma svarar, som de flesta föräldrar, med att försöka göra sig så intressant som möjligt med hjälp av ljud, röstlägen och ansiktsuttryck. Kanske försöker vi träna våra barn på att hålla kvar uppmärksamheten en liten stund till, när vi gör så?

För Nora kan hunger snabbt bli till något skrämmande. Så är det ofta när man är 1 månad gammal. Ibland är det nästan som om vi som är föräldrar kan känna barnets panik i våra egna kroppar. Vi förstår känslan och vi tolkar den. Kanske säger vi ”Ojojoj, vad hungrig du är nu” med en röst som låter bekymrad, och kanske plutar vi medkännande med underläppen också. Det är som om vi har känslan, men inte på riktigt. Vi börjar inte gråta när barnet gråter, men vi ser ledsna ut, vi låter bekymrade.

Man tror att barnet uppfattar det som en spegling av dess inre upplevelse. Och samtidigt som speglingen hjälper barnet att känna igen sitt eget känsloliv skapas den första byggstenen till empati, tänker man sig.

Med vår lugna röst och vårt sätt att ta i barnet visar vi att det här inte är farligt. På så vis lär sig bebisen att det finns en mening med att uttrycka känslor och behov. Det finns någon som förstår och som kan hjälpa när det känns svårt. Den erfarenheten gör det lättare att hantera – eller ”reglera”, som man säger på psykologspråk – obehagliga känslor. Den ökar också förmågan att så småningom vänta en liten stund innan hjälpen kommer.

Livserfarenhet underlättar. Än så länge är den begränsad, men vid 6 veckors ålder har många bebisar varit med om långt mer än 200 matningssituationer. De har en erfarenhet av att föräldrarnas röster och beröringar är signaler om att hjälp är på väg. Det vet man, eftersom 6 veckor gamla bebisar ibland kan bli lugna redan när de hör en förälders röst, fast det kommer att dröja ännu en liten stund innan bröstet eller flaskan verkligen är där.

Till startsidan: Barns utveckling 0-6 år

Läs mer:

Nyfödd – så kan det vara

Nyfödd – utveckling & aktuellt just nu

Nyfödd – vardagsliv med en nyfödd bebis

Nyfödda kan härmas

Plötslig spädbarnsdöd

Nyfödd – skrik, gråt och tröst

Utrustning – vad behöver en bebis?

För tidigt född – nyfödd på sjukhus

Barns utveckling – 2–6 månader

>> Denna text är baserad på delar av Vi Föräldrars stora bok om barn (Bonnier Fakta).


Digital prenumeration
Digital prenumeration för endast 79kr/mån

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren