Kan man skydda sitt barn mot psykisk ohälsa?
Den psykiska ohälsan hos unga ökar. Kan vi föräldrar göra något för att skydda våra barn? Ja, kanske. För delvis handlar det om hur vi uppfostrar våra barn, tror psykologer.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Om man har hört om den ökande psykiska ohälsan hos barn och unga, och om man nu sitter där med sin bebis i famnen, eller intill sitt förskolebarn eller skolbarn, och känner att man vill göra allt för att skydda sitt barn från att må dåligt – kan man ens göra det? I så fall hur?
Ett vanligt svar är att det är viktigt att barn utvecklar en trygg anknytning till sina föräldrar. Många forskare anser också att det som skyddar barn allra mest från livets påfrestningar är en god relation till föräldrarna. Och ett effektivt sätt som ibland lyfts fram för att stärka barn-föräldrarelationen, är det som kallas för barnstyrd tid eller goda stunder, det vill säga att man som förälder under korta stunder är helt närvarande i relationen till sitt barn och låter barnet styra.
Malin Bergström, psykolog och docent, instämmer i att allt det här, men när vi pratar om att skydda barn mot psykisk ohälsa behövs något utöver det, menar hon.
– I den goda relationen mellan mig och mitt barn behöver jag som förälder känna att det får finnas frustration, ilska och utbrott och att jag är fine med det. Det får till och med finnas perioder när barnet snäser åt mig och jag mest går runt och är irriterad. Det optimala är att alla slags känslor får utrymme i relationen, eftersom det gynnar barn att lära känna hela sig själva och testa hela sin repertoar i sina tryggaste relationer.
– Och jag som förälder behöver också känna att ”Det viktigaste i livet är att du, min lilla älskling, känner dig trygg med mig, att du vet att du alltid har mig – och med den grunden ska vi också se till att du utvecklar en massa förmågor som gör att du klarar av den moderna världens svårigheter och påfrestningar. Därför kommer jag inte försöka ta bort de svårigheter du möter i din barndom. Istället kommer jag peppa dig att klara av dem, förmedla ”Det här fixar vi!” – eller ännu hellre: ”Det här fixar du!”
Empati och altruism
Bland de förmågor vi människor behöver för att klara av svårigheter i livet lyfter Malin Bergström fram två:
• förmågan att känna empati, det vill säga att kunna uppfatta och leva sig in i andra människor känslor
• förmågan till altruism, det vill säga att kunna vara osjälvisk och känna människokärlek
Kan ett större fokus på altruism och empati alltså ge barn motståndskraft mot psykisk ohälsa?
– Ja, säger Malin Bergström. Det kanske uppfattas som lite spekulativt att säga så, men om vi pratar om motståndskraft, det vi psykologer kallar resiliens, mot de motgångar och den stress barn möter så – ja, jag tror det.
Men samhällsklimatet spelar också roll, säger hon.
– Det gäller inte enbart allt som händer i världen och atmosfären utan också att barn och unga idag känner mer stress, att de vet att de behöver lyckas i skolan redan tidigt, att de är mer medvetna om sitt psykiska mående … Och det samhällsklimatet behöver vi rusta våra barn för.
Behöver kunna hantera svårigheter
Den inflytelserika psykologen Peter Fonagy, professor vid University College London och verkställande direktör vid Anna Freud Centre i London, pratade delvis om samma sak när han förra året intervjuades i The Guardian. Han menade att föräldrar i vårt västerländska, moderna samhälle – särskilt föräldrar i familjer med medelklassbakgrund – prioriterar utvecklingen av barnets ”själv”, medan föräldrar i icke-västerländska samhällen prioriterar utvecklingen av barnets förmåga att förstå andra. Och att enögt prioritera utvecklingen av barnets ”själv” kan medföra risker. Det kan få barn att känna sig som kungar och drottningar, som centrum för allt – vilket i sin tur gör dem mindre motståndskraftiga mot motgångar. Och det skulle kunna vara orsaken till en del av den ökande psykiska ohälsan, menade Peter Fonagy.
Malin Bergström håller med honom. Jämfört med hur det var för bara ett par decennier sedan är barn och unga idag ofta väldigt mycket mer medvetna om hur de själva fungerar, upplever hon.
– De har fått ord för sina känslor. De kan liksom titta inåt, reflektera kring vad de känner och hur de upplever olika situationer, känna att vissa saker kanske inte känns bra – och det är något väldigt gott som det moderna föräldraskapet, det jag kallar lyhört föräldraskap, har gett barn.
– Men jag tror som Peter Fonagy att det är ett tveeggat svärd. För å ena sidan har vi hjälpt barn att bli medvetna om sitt inre, att känna av och agera på det, vilket är jättebra. Men vi har inte i samma utsträckning fostrat våra barn till motståndskraft mot livets påfrestningar, att kunna känna ”Japp, det är svinjobbigt nu, men jag biter ihop” eller ”Ja, jag är jätteledsen för att kompisen eller killen gjorde slut, men jag ska gå vidare”.
Det är en brist, menar hon, för svårigheter är en del av livet som vi behöver kunna hantera.
– Jag tror att vår önskan att våra barn ska känna sig lyckade, älskade och duga som de är delvis har blivit belastande för dem, för vi människor behöver kunna vända blicken utåt också. Vi behöver fundera på hur vi kan vara till glädje för andra människor och bidra i ett större sammanhang? Det är den typen av insikter som vi mår bra av, som hjälper oss att glömma oss själva en stund.
Reflektera med sitt barn
Så hur gör man för att få in denna strävan mot empati och altruism i föräldraskapet?
Mycket handlar om att tillsammans med sitt barn reflektera över det som händer i verkligheten, både i den närmaste omgivningen och i världen, tror Malin Bergström.
– Vi kan till exempel tänka att vi aldrig ska gå förbi en tiggare tillsammans med vårt barn utan att reflektera över hur vi kan prata om det, jag och mitt barn, eller utan att fundera över vad det betyder för mitt barn att se den här mannen som står på sina knän och sträcker fram en mössa.
– Och när ens barn hamnar i konflikt med andra barn, eller när ett annat barn är dumt mot ens eget barn, kan man tänka på att inte enbart ha sitt eget barns perspektiv. Istället kan man tänka att det här är ännu en sådan situation som livet kryllar av och där mitt barn kan lära sig att funka socialt, både i förskolan, skolan och senare i yrkeslivet.
Sådant kan få en plats i föräldraskapet redan tidigt, när barnet är omkring 1 eller 1,5 år.
– Då brukar det inträda ett skifte som handlar om att barnet fortfarande saknar omdöme men får en väldigt stark vilja och behöver vägledas. Och då är det bra om man som förälder är medveten om att jag, utöver den här viktiga lyhördheten där jag följer mitt barn, också behöver skapa en större ömsesidighet där barnet vänjer sig vid att följa andra, lär sig vänta och ta hänsyn – och att man som föräldern inte omedelbart och automatiskt står på sin unges sida när barnen i sandlådan börjar rycka spadar från varandra.
”Barn måste stå ut med orättvisor”
Det är bra att frågor som berör hur vi uppfostrar våra barn kommer upp till ytan när vi diskuterar barns och ungas psykiska ohälsa, tycker Pia Risholm Mothander, psykolog och docent.
– Det är viktigt att ha med detta perspektiv nu när barnkonventionen har blivit svensk lag. Vi måste ställa oss frågan vad barns rätt är. Givetvis ska barns hälsa och liv aldrig få komma i fara, men barns rätt innebär inte att de ska skyddas från alla orättvisor.
Vi som är föräldrar varken kan eller ska skydda barn från allt, menar hon och intar barnets perspektiv:
– Andra kan vara orättvisa och jag måste stå ut med att bli kränkt, även om jag i mina föräldrars ögon är det bästa som finns. För de kan inte skydda mig mot allt. Jag måste lära mig att ta hand om mig själv, och att leva i världen. Det är en utmaning, men jag måste stå ut med orättvisor – annars lär jag mig inte att bry mig om mig själv och andra.
Det är förstås skillnad på kränkningar och kränkningar. Kränkande behandling i form av nedsättande ord eller förlöjliganden, till exempel, är aldrig okej. Men det är en annan sak att som barn känna sig kränkt över att inte få den där glassen man vill ha just nu, eller av att någon annan leker med favoritbilen på öppna förskolan – av att inte alltid få som man vill och av att ibland uppleva orättvisa, skulle man kanske kunna uttrycka det som.
Det senare är oundvikligt och nödvändigt, menar Pia Risholm Mothander. Men det måste ske inom rimliga gränser, anpassade till barnets ålder och utvecklingsnivå, poängterar hon.
– Annars hjälper det inte barn att växa.
– Men någon måste också hjälpa till att efteråt förklara orättvisorna, på barnets nivå, så att barnet inte tror att det ensamt bär ansvar för dem. Och den allra bästa träningen för det här är i familjen, särskilt om barnet har syskon, för syskonkonflikter – åh, så mycket orättvisa de rymmer! säger Pia Risholm Mothander.
Ökad individualisering
Sverige har sedan 1980-talet en förstärkt grad av individualisering, mer än något annat land som ingår i den internationella undersökningen World Values Survey, skriver Folkhälsomyndigheten i rapporten Varför har den psykiska ohälsan ökat bland barn och unga i Sverige?.
Internationella jämförelser tyder på att individualisering gör befolkningen mer välmående och lycklig, men flera forskare hävdar att begreppet individualisering har förändrats. Numera innebär begreppet att individen är tvingad att klara sig själv och skapa sin egen identitet – något som kan leda till en mindre förutsägbar tillvaro och skapa förväntningar som är svåra att uppnå, vilket i sin tur kan leda till en känsla av oro och otillräcklighet hos individen, konstaterar man i rapporten.
På grund av begränsat vetenskapligt underlag och komplext ämne är det osäkert hur mycket den ökade individualiseringen kan ha påverkat ökningen av psykosomatiska symtom hos unga.
Läs mer: Varför ökar den psykiska ohälsan hos våra barn och unga? Vi har pratat med Folkhälsomyndigheten
Läs också:
• Det här skyddar ditt barn från livets påfrestningar allra mest
