Klumpfot – här är svaren på de vanligaste frågorna
Att födas med klumpfot behöver inte betyda att det kommer påverka resten av barnets liv. Här är allt du behöver veta som förälder.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar
Yvonne Haglund-Åkerlind, överläkare på barnortopeden vid Astrid Lindgrens sjukhus i Solna, svarar på de vanligaste frågorna om klumpfot.
Innehåll: Här är allt du behöver veta om klumpfot
Märks det av efter behandling?
Så kan det vara att leva med klumpfot – föräldrar berättar
Vad är klumpfot?
Klumpfot är en medfödd fotfelställning som omfattar hela foten. Det innebär bland annat att foten är inåtvriden, att hälen är uppdragen och att hälsenan är kort. Men själva ordet klumpfot är egentligen missvisande, eftersom det bara blir klumpfot i egentlig mening om det lämnas obehandlat – och numera behandlas det alltid i västvärlden.
Hur behandlas klumpfot?
Det kan variera mellan olika sjukhus, men vi använder sedan flera år tillbaka den så kallade Ponseti-metoden som blir allt vanligare.
Under barnets första tre månader tänjer och gipsbehandlar vi varje vecka. Vid omkring sex veckors ålder gör man en liten operation där hälsenan delas, det gör att den automatiskt förlängs när den växer ihop. Efter omkring tre månader får barnet ha särskilda skenor, ortoser, som hjälper till att hålla foten rättställd. Efter nio månader och helst fram till fyra års ålder behöver barnet bara ha skenorna på natten.
Denna metod är tillräcklig för de flesta, men omkring 10 procent av barnen har en mer svårbehandlad klumpfot som kan kräva ytterligare operationer.
Är det farligt?
Nej, inte alls – och det gör inte ont heller, varken tillståndet eller behandlingen.
Hur vanligt är klumpfot?
I Norden brukar det vara mellan ett och två barn per tusen födda som har klumpfot. Det är lite vanligare hos pojkar än hos flickor, man vet inte varför.
Omkring hälften av barnen har felställningen bara på den ena foten och hälften på båda.
Varför får man klumpfot?
Det vet man inte, det är outforskat område. Det enda man vet är att det kan vara genetiskt– men det behöver inte vara det.
Märks det på något sätt att barnet har haft klumpfot när det är färdigbehandlat?
Nej. Vi brukar inte rekommendera elitidrott som till exempel höjdhopp, det kan innebär alltför stora påfrestningar, men annars ska det inte märkas.
Om man har haft klumpfot bara på den ena foten så blir den foten ofta lite kortare och bredare än den andra, och vadmusklerna kan bli mindre – men det behöver inte betyda att de blir svagare.
Kan det ha ett samband med andra skador?
Ja. Det är ovanligt, men det förekommer ett samband med till exempel ryggmärgsbråck. Klumpfot kan också vara en del av olika syndrom, men även det är ovanligt.
Så kan det vara att leva med klumpfot
Svante och Kattas historia
Svantes mamma Katta gillar inte ordet klumpfot.
– För mig är Svante född med sneda fötter – that’s it, säger hon.
Namn: Katta
Ålder: 35 år
Familj: Tillsammans med Per, 39, har Katta barnen Svante, 3,5 år, och Sonja, 14 veckor.
Klumpfot. Det låter så bedrövligt, tycker Katta. Som om fötterna är förvandlade till stora klumpar. Som om det kommer att krävas specialgjorda ortopediska skor i hela livet.
Men så är det inte, lärde sig Katta när hennes son Svante för tre och ett halvt år sedan föddes med diagnosen.
– Fast egentligen skiter jag i diagnosen. För mig är Svante född med sneda fötter – that’s it. När folk har frågat har jag nöjt mig med att säga så: han är född med sneda fötter och ska opereras.
Aldrig hört talas om klumpfot
Innan Svante föddes hade Katta aldrig hört talas om klumpfot. Hon och hennes man Per var helt oförberedda när de fick beskedet strax efter förlossningen.
– Man såg direkt att Svantes fötter var jättesneda, de stod tå mot tå, minns hon. Men barnmorskan sa att det nog var normalt, att han säkert bara hade legat i kläm med fötterna, att det nog skulle räcka med att stretcha. Och jag var ju helt slut – du vet, förstagångsförälder: det blev ett barn, tio fingrar och tio tår!
Då, alldeles i början, var det mest så.
Senare, när barnläkaren undersökte Svante, fick de veta: han hade klumpfot. Läkaren förklarade att det inte var någon fara, det skulle gå att rätta till med en enkel operation – men Katta var inte mottaglig för sådant, inte då.
– Jag blev så jäkla ledsen. Jag undrade hur det skulle bli för Svante i livet, jag tänkte på hur barn kan reta varandra…
Ortopedmottagning
Efter fem dagar på BB åkte de direkt till ortopedmottagningen.
– När vi satt i väntrummet började jag gråta. Då kom det fram en kvinna och lade handen på mig. Hon sa: ”Vet du, efter förlossningen satt jag också här och grät, men det kommer att ordna sig, jag lovar! Hon hade också ett barn med klumpfot, men då hade jag svårt att tro henne. Jag visste ju så lite.
Rödgråten hörde Katta läkaren berätta om operationer, gips och skenor; att Svante skulle opereras när han var sex veckor gammal och att han redan nu, fem dagar gammal, skulle gipsas.
– Han gipsades från tåspetsarna och ända upp till höfterna. Och han var ju så liten! Att komma hem med honom var som att komma hem med två gipspåkar…
Går och springer som andra
Den största oron mattades av ganska snabbt.
– Alla förklarade för mig att det inte var någon fara, och jag såg ju på Svantes fötter hur otroligt fina de var – det var bara det att de var sneda.
Mycket har hänt sedan dess. Svante har utvecklats till en glad och mycket tekniskt intresserad treåring som älskar att pyssla med kugghjul och pärlplattor.
– Han går och springer som andra barn, men han är inte jättefysisk – och det skulle han kanske inte ha varit i alla fall. När han är barfota kan man se att han har ärr på hälarna, men det är egentligen det enda som märks nu – plus att han har supersmala ben, och det kommer han alltid att ha, han kan inte bygga upp musklerna som andra barn.
När Svante hade opererats slapp han gipset och fick i stället börja använda skenor. Sedan han började gå behöver han bara ha skenorna på natten – men att få på honom dem är inte alltid lätt.
– Det går inte att sätta på honom skenorna när han är vaken längre. Vi gör det när han har somnat, berättar Katta.
Sjukhusbesök en gång i veckan
För Katta och Per blev det nyblivna föräldralivet speciellt.
– Det var inget caffe latte-liv precis. I stället var det sjukhusbesök minst en gång i veckan, och det var kring de besöken som allting kretsade. Men det här med Svantes klumpfot blev snart något odramatiskt för mig. Det blev ett sätt att leva – ”Så här är det och det ska vi fixa”, liksom.
För omgivningen var det inte alltid på samma sätt.
– Många frågade så mycket. De liksom fastnade vid Svantes fötter och nådde aldrig fram till honom. Det var nog det som var jobbigast, egentligen: att klumpfotsgrejen förstorades så mycket av omgivningen, medan det för oss var andra saker som var viktiga, sådant som att ha fått första barnet, kolik, första febern – allt sånt…
– Men det är klart, tillägger hon med ett skratt, man kan förstå det. För när man kommer med en liten söt bebis och 40 procent av bebisen är gipsad – och det är inget vitt, diskret gips som man använder till bebisar; nej, det är lila, knallila! – det är klart att folk undrar…
Marie och Anders fick veta på ultraljudet
Marie och Anders fick veta på ultraljudet att Johan skulle födas med klumpfot. Efter första chocken kände de sig lugnade och övertygade om att allt skulle gå bra.
Namn: Marie
Ålder: 34 år
Familj: Tillsammans med Anders, 37, har Marie barnen Ebba, 3,5 år, och Johan, 1,5 år.
Marie har en dotter som är jämngammal med Svante. Marie gick i samma föräldragrupp som Svantes mamma Katta, och hon minns sitt första möte med Svante mycket väl:
– Han hade skenor då, små gulliga skenor med nallar på – men jag förstod inte riktigt varför. Jag förstod egentligen inte vad klumpfot var.
Väntade andra barnet
Ett och ett halvt år senare väntade Marie och hennes man Anders sitt andra barn. Vid ultraljudsundersökningen fick de veta att barnet hade klumpfot.
– Jag tänkte ”Klumpfot, jaha – det är samma sak som Svante har”. Jag visste ju att det hade gått bra för honom och jag visste att Katta hade varit stark och klarat det; jag tänkte att det här är ingen fara.
Men snart sjönk budskapet in lite mer, berättar Marie.
– När vi gick därifrån kände jag gråten i halsen. För det är ju så, man föreställer sig den här bilden av familjelycka, man tänker att ultraljudet är en vanlig undersökning, att man ska gå därifrån med en bild av fostret i handen – men inte att man ska få ett papper om att barnet har en skada …
När de kom hem tog Anders fram sina läkarböcker och visade: ”Titta, så här ser klumpfot ut. Om det bara är det här så är det inget att vara orolig för, det kan man behandla.”
Klumpfot kan ibland ha ett samband även med andra skador, hade Marie och Anders fått veta – men om deras barn hade fler skador visste de ännu inte.
– Vi var ledsna. Egentligen visste vi inte om vi skulle ha barn eller inte – barnet kanske var så skadat att i måste ta bort det?
– Under några dagar grät jag mycket, jag kände mig väldigt uppgiven. Men det var så himla bra att ha Katta och Per – jag ringde och pratade med dem, det var en sådan tröst att höra hur de hade haft det.
Fem dagar senare var det dags för en andra ultraljudsundersökning. Läkaren gick igenom precis allt, berättar Marie.
– Han tittade på hjärnan, hjärtat, varenda litet finger. Han såg inget som tydde på att det var något annat fel än klumpfoten.
– Vi var enormt lättade. Vi kände att vi kunde börja glädjas igen. Till skillnad från Katta och Per var ju det här vårt andra barn, så vi slapp den där ”första-barnet-känslan: Hur gör man, hur byter man blöjor?” I stället kunde vi känna ”Vi kommer att föda en son med klumpfot, och det kommer att bli bra”. Och vi kände att vi togs omhand – från första början slussades vi in i något slags omhändertagande, det var jätteskönt!
Skenor på nätterna
Redan under graviditeten kallades Marie och Anders till sjukhusets ortopedmottagning för att få information om klumpfot.
– Anders frågade hur det skulle bli med sportandet. Läkaren sa att det inte skulle bli några problem: ”Han kanske inte blir världsmästare i höjdhopp, men han kommer att kunna sporta. Sedan sa de åt oss att ringa när han var född.
Det blev tidigare än de hade tänkt sig – fem veckor före beräknat förlossningsdatum var det dags.
– Anders var inte ens hemma, han var i USA, så min lillasyster var med. Men allt gick bra – och när jag kom in var det så skönt att kunna säga: ”Vi vet att det är en kille och det är bekräftat att han har klumpfot”.
– Sedan, när han kom ut – han hade extremt sneda fötter, men det var inget chockartat över det. Det var vår fina kille och ”Nu ska vi ta tag i det här”.
När Johan var en vecka gammal gipsades han.
– Hans journal låg och väntade på oss när vi kom till sjukhuset. Sedan har vi varit där och bytt gips varje tisdag – tisdagar är klumpfotsdag på ortopedmottagningen, då träffar man massor med föräldrar i samma situation.
Vid 2 månaders ålder opererades Johan, och så småningom fick han byta ut gipset till skenor. Tiden med skenor har trappats ned allt eftersom, och numera använder han dem bara på nätterna.
Bortsett från de nattliga skenorna är Johan som vilken annan 1,5-åring som helst, säger Marie.
– Han är otroligt envis, väldigt tydlig med vad han vill och samtidigt otroligt glad, lite finurlig och spexig.
– Han springer precis som vanligt. Av klumpfoten märks absolut ingenting, inte mer än att han inte har fötterna under sig när han sitter på knä, utan mer vinklade åt sidan – men det går ju att sitta så också.
Tips till dig som har barn med klumpfot
Kattas tips
”Jag tror att man ska försöka låta bli att fixera sig vid klumpfoten. Det är ingen stor grej, lite tandställning för fötterna bara. Och tänk på att se barnet och inte bara barnets fötter. Klumpfot är inget speciellt allvarligt – inte i dag, när man kan få behandling för det.”
Maries tips
”Jag tror det är bra om man drar nytta av sjukvårdspersonalen, om man lutar sig mot dem. Man kan få så otroligt mycket stöd och support då, och man ska verkligen passa på att ställa alla sina frågor till dem.”
Artikeln publicerades 2007.
