Svåra lämningar på förskolan – psykologen Martin Forsters kamp

Att lämna sitt barn i förskolan kan vara en svår kamp mellan känslor och förnuft. Psykologen och författaren Martin Forster berättar om när hans äldsta barn Simon, då 2 år, började i förskolan.

”Vara hemma med mamma och pappa i dag”, säger Simon med bedjande blick.

”Men vi ska ju till dagis!”

”Inte dagis! Vara hemma.”

”Men det är ju roligt på dagis, det finns många leksaker där och … du kan leka med alla barnen … och Åsa är väl snäll!? Och …”

Jag famlar efter argument för att Simon ska inse hur förträfflig förskolan är.

”Pappa följa med!”

”Jo, pappa följer med till dagis, sen ska pappa jobba när Simon är på dagis.”

”Varför då?”

Ja, varför då?

Simons motvilja stiger i takt med att vi närmar oss förskolan.

”Tycker inte om andra barn”, säger han plötsligt.

”Gör du inte? Varför då?”

Inget svar.

Med nedfälld blick går Simon några steg bakom mig in på förskolans gård, som är full av ”andra barn”.

”Nej Erik! Nej!” utbrister Simon plötsligt till en liten kille som vi passerar. Erik tittar oförstående på Simon som surmulet blänger tillbaka.

”Hej Erik! Hej!” försöker jag rädda situationen och tittar urskuldande på Eriks mamma. Jag tar hastigt sikte på Simons fröken som står en bit bort. Fröken sätter sig på huk och hälsar glatt. Simon säger ingenting. Han står istället och sneglar mot barnen och leksakerna som ligger strödda över sandlådan. Plötsligt styr han mot en trehjuling och ska just lägga beslag på den när ett annat barn hinner före. Båda barnen tvekar och jag funderar på om jag ska ingripa. Fröken visar en annan trehjuling, som Simon naturligtvis inte är intresserad av.

”Titta Simon! Där borta gungar Elin och Filip. Vill du också gunga?” försöker jag hoppfullt.

”Nej. Jag vill cykla.”

Till slut lyckas fröken övertyga Simon om att hans trehjuling duger. Han trampar runt lite håglöst och jag laddar upp för ett snabbt avsked.

”Hej då Simon, nu går pappa till jobbet så kommer mamma och hämtar sen.”

Simon tittar olyckligt på mig och kliver av trehjulingen. Fröken skyndar fram och försöker intressera honom för cykeln igen. Han fortsätter att titta på mig och ber mig stanna. Jag tvekar och sätter mig på huk bredvid honom för att förklara att jag måste jobba. Simon försöker övertyga mig om att jag kan jobba på dagis istället. Jag krånglar in mig i förklaringar som jag märker att han inte förstår. Han tittar bara olyckligt på mig. Jag reser mig och backar mot utgången. Han ber mig stanna igen, men det finns ingen större kraft bakom orden. Jag fortsätter att gå baklänges, ivrigt vinkande medan jag intygar att mamma kommer och hämtar sen. Med en klump i magen stänger jag grinden bakom mig och cyklar iväg.

***

Många barn är ju ledsna under inskolning, men nu har det gått en månad sedan Simon började på den nya förskolan. Borde han inte ha vant sig vid det här laget? Eller har han kanske det? Han kanske mest är orolig och missnöjd vid lämningen? Jag kanske ska lita på personalens besked om att ”allt har gått bra i dag”, när jag hämtar honom på eftermiddagarna? Men jag kan inte göra mig fri från oron. Det var nästan lättare då han blev riktigt ledsen första gångerna jag lämnade. Hans numera återhållet sorgsna och lite uppgivna min som jag bär med mig under dagen ger större spelrum för fantasi och farhågor. Hur mår han egentligen? Ska han redan behöva lära sig att lägga band på känslorna? Var det fel att byta förskola? Tänk om han aldrig kommer att känna sig väl till mods här! Tänk om han inte får några kompisar! Vad kommer att hända med den sorglösa och nyfikna pojken han har varit hittills? Så far tankarna iväg.

Jag lyckas oftast övertyga mig om att mina farhågor är överdrivna. Det är som sagt normalt att barn känner oro när de börjar förskolan och vissa kan behöva lite längre tid för att vänja sig. Jag vet också vad jag borde göra för att underlätta för Simon. Jag vet att jag borde lägga band på min egen oro. Jag vet att det är bra om jag kan föregå med gott exempel och vara social och utåtriktad på förskolan. Jag vet också att jag inte får överdriva det. Jag måste hejda impulsen att ständigt hjälpa och lotsa så att Simon får chansen att pröva sina egna vingar. Jag vet att jag måste trösta lagom och ta snabba, tydliga avsked. Framför allt vet jag att barn som är oroliga måste utmana rädslan för att övervinna den. Allt detta vet jag. Jag är ju barnexpert! Men det som är lätt och kristallklart i teorin, känns med ens så svårt när jag ser min lilla pojke framför mig med darrande underläpp. Jag känner mig plötsligt väldigt osäker på var gränsen går. Ska jag vara stenhård oavsett hur förtvivlad han blir? Det är en kamp mellan mitt förnuft och min känsla, mellan psykologen och pappan.

Förnuftet: Jag tror du har svaret själv. När Simon känner separationsångest är det viktigt att avskeden blir tydliga och snabba. Annars riskerar du att dra ut på plågan och förstärka hans oro i onödan. Det kan vara särskilt viktigt att du är konsekvent just när Simon blir förtvivlad. Han måste lära sig att söka trygghet hos personal och kamrater vid sådana tillfällen. Om han ständigt söker tryggheten hos dig, gör du honom en otjänst i längden.

Känslan: Jo, jag vet allt det där, men det känns fel att inte ta hänsyn till hans känslor.

Förnuftet: Det ska du göra, men på längre sikt. Du kan inte bara utgå från hur Simons känslor yttrar sig just vid avskedet och vilka känslor som väcks hos dig i den stunden. Då riskerar du att förstärka känslor som egentligen inte speglar något verkligt behov eller problem för Simon. I längden bekräftar du att världen är farlig och hotfull, för varför skulle du annars ständigt behöva finnas vid hans sida? Det gör ofta ondare att långsamt dra bort ett plåster än att göra ett snabbt ryck. Även om det kan vara tufft en period, blir alltså det totala lidandet mindre för Simon om du kan vara snabb och konsekvent.

Känslan: Okej. Då menar du att Simon snart kommer att må bra om jag gör som du säger. Det handlar alltså bara om separationsångest. Då kan jag släppa mina farhågor om att oron står för något större.

Förnuftet:Det kan jag inte lova.

Känslan: Men du brukar ju alltid säga att det är grundläggande och viktigt att lära barn att utmana rädslor. Du namnger ju till och med boken (denna text är ett utdrag från Martin Forsters bok Jag törs inte men gör det ändå – om barns välmående och självkänsla, Natur & Kultur, redaktionens kommentarefter det!

Förnuftet: Jo, men jag menar att det kan finnas många andra saker som bidrar till hur Simon mår. Jag gissar till exempel att det går bättre med lämningarna vissa dagar och sämre andra? I så fall kan man fundera på varför. Exempelvis brukar sömn, kost och stress ha betydelse. Det spelar också roll hur samspelet mellan er där hemma har sett ut den senaste tiden. Om barn känner sig trygga och glada hemma, brukar det vara lättare att skiljas åt.

Känslan: Okej, så då menar du att vi ska börja med att jobba på hemmaplan istället?

Förnuftet: Ja, men det kan också handla om vad som händer på förskolan. Hans oro kanske inte handlar så mycket om att du lämnar honom på morgonen, som om utmaningar som han möter under resten av dagen. Han kanske känner sig osäker med de andra barnen, har svårt att knyta an till personalen eller har svårt att hantera vissa krav. Om du får reda på att det finns allvarliga problem eller svårigheter som kan förklara Simons oro, måste du försöka göra något åt dem först.

Läs mer: När barnet är ledset vid lämningen – därför gör det så ONT

Känslan: Okej … jag får väl prata mer med personalen …

Förnuftet: Ja, gör det. Och förresten, har inte Simon fått en syster nyligen?

Känslan: Jo.

Förnuftet: Det kan förstås också förklara hans känslor. Lillasyster får stanna hemma hos mamma, medan han lämnas bort varje morgon.

Känslan: Tack, det räcker nu. Om alla saker du tar upp bidrar till oron, kan jag lika gärna börja med något enkelt. Simon får lägga sig lite tidigare, så får han sova mer och vi kan få mer tid hemma på morgonen. Det känns lättare än att forcera lämningarna.

Förnuftet: Ja, gör det och se vad som händer. Men bli inte förvånad om det inte räcker. Även om det finns många olika skäl till att Simon blir orolig och ledsen vid lämningarna, kan rädslan ofta börja leva ett eget liv i sådana situationer. Särskilt om du fortsätter att dra ut på avskeden och ständigt låter Simon söka trygghet hos dig. Jag föreslår alltså att du skapar goda förutsättningar med sömn och mindre stress, men tror ändå att du kan behöva göra snabba och tydliga avsked.

Känslan: Måste jag?

Förnuftet: Jag tror det.

Läs mer: Inskolning på förskolan – allt du behöver veta

Fotnot: Texten är ett utdrag från Martin Forsters senaste bok, Jag törs inte men gör det ändå – om barns välmående och självkänsla, Natur & Kultur.


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Svåra lämningar på förskolan – psykologen Martin Forsters kamp
NÄSTA Prata & läs med ditt barn – det gör underverk för språket!