Kan vi föräldrar påverka om våra barn ska bli blyga, artiga eller bråkiga? Kan vi styra över vilka personer de växer upp till – och vill vi i så fall göra det? Vi har pratat med forskare.

Man ser barnen på lekplatsen, tänker kanske: ”Mitt barn ska inte bli så där högljutt och egoistiskt, mitt barn ska bli vänligt och artigt!” Eller man ser tweenie-killarna som bråkar med varandra vid busshållplatsen, tänker: ”Min son ska inte bli sådär macho och ­störig, han ska bry sig om andra och kunna prata känslor”.

På Vi Föräldrars redaktion möter ­vi sådana tankar då och då. Och med dem följer ofta en fråga: Kan man påverka hur ens barn blir? Kan man ”puffa” sitt barn i en viss riktning och därmed styra över vilket slags människa barnet växer upp till?

Många tänker att det är så – eller att det i alla fall har betydelse hur vi föräldrar är.

Förra året publicerade Svenska ­Dagbladet en ledare med rubriken ”Föräldrar påverkar inte sina barn”. Skribenten Ivar Arpi hävdade, med stöd av tvillingforskning, att hur noga man än tänkt ut sin barnuppfostran så kommer den inte att påverka vem ens barn blir – och den lilla påverkan ­föräldrar har på sina barn kommer att ­försvinna när barnen blir vuxna. ­Istället är det generna som avgör – om inte allt, så i alla fall det mesta.

Barnet påverkar föräldern

Henrik Larsson är tvillingforskare (han forskar just nu vid Svenska ­tvillingregistret, Karolinska institutet i Solna) och professor i medicinsk vetenskap vid Örebro universitet.

– Jag läste och förstod vad Ivar Arpi ­menade, säger han. Jag tyckte att han hade en ganska viktig poäng. Jag är ju ­kritisk mot tanken att det går en ­enkelpil från hur föräldern beter sig ner till barnet. Ur mitt perspektiv är det mer komplicerat än så.

Henrik Larsson tror inte att man som förälder kan bestämma sig för ett sätt att vara på som sedan gör att barnet blir på ett visst sätt. Barn är levande varelser som är med och formar sin omgivning, poängterar han. Hur barnet är påverkar därmed hur ­föräldern är, hur föräldern beter sig.

– Om det är ett krävande barn kan det till exempel vara svårt för ­föräldern att visa tålamod hela tiden. Så om det går en pil från föräldern till barnet så går det alltså även en pil från barnet till föräldern.

– Och föräldrarna är bara en ­aspekt i barnets liv. Det finns ju mer: förskolan, kamraterna, skolan …

LÄS OCKSÅ: Krävande småbarn – därför gnäller din bebis

Gener påverkar barnet

Utöver detta finns generna.

– Inom varje familj är man ganska lika varandra, eftersom man är ­genetiskt lika, säger Henrik Larsson. Är mamma och pappa impulsiva och utåtagerande är det stor sannolikhet att barnet har liknande drag. Är mamma och pappa ångestbenägna har förmodligen barnet också en känslighet för ångest.

Med tiden väljer barnet sin egen omgivning.

– Beroende på vem barnet är väljer det att söka upp olika miljöer, så om barnet till exempel gillar action kan det draget förstärkas ytterligare.

Det är alltså inte så, som man ibland hör och läser, att föräldrar knappt har någon betydelse alls för vem barnet blir?

– Nej, det är att övertolka åt andra hållet, tycker jag. Om man tittar på vad tvillingstudier visar så är det att tvillingars delade uppväxtmiljö har betydelse för vissa egenskaper. Det ser vi systematiskt – och i den delade miljön ingår föräldrarna, så det skulle kunna vara en faktor.

– Det gäller att hitta balansen. Att tro att föräldrar har all betydelse är lika fel som att tro att de inte har ­någon betydelse alls – och det är ­också viktigt att veta att tvillingforskningens metoder inte är perfekta för att ­identifiera föräldrarnas betydelse för barnet, säger Henrik Larsson.

Bebis ligger på rygg i knä och tittar på sin förälder.

Barn behöver ”somebody stronger and wiser and kind”, någon som är starkare, visare och godhjärtad, säger psykolog Pia Risholm Mothander.

Anknytning och temperament påverkar barnet

Pia Risholm Mothander är psykolog, docent i utvecklingspsykologi och författare till flera fackböcker inom barnpsykologi. Hon anser att man som förälder både kan och bör påverka sitt barn till att bli en medborgare som klarar sig bra i samhället.

– Vilken människa ett barn ­utvecklas till styrs både av det genetiska arvet och miljön, det vill säga bland annat av hur man är som förälder, säger Pia Risholm Mothander.

För henne beskrivs det bäst med två begrepp: anknytning och temperament.

– Barn behöver ”somebody stronger and wiser and kind”, alltså någon som är starkare och visare och ­godhjärtad, säger hon. Det är det hela anknytningssystemet handlar om, och det är det barn lär sig av.

– Dessutom vet vi att vi människor föds olika. Vi har en genblandning som gör oss olika från början. Den har gett oss en alldeles egen utrustning som vi tar med oss i livet: vårt temperament.

De allra flesta ligger någonstans i mitten av temperamentsskalan.

– Vi är lite rädda ibland, lite tuffare ibland … Men en del är väldigt långt ute i någon av ändarna. De kan vara oerhört blyga, eller oerhört ­impulsiva.

LÄS OCKSÅ: Generna som styr hur ditt barn blir

Temperament kan inte fostras bort

Barn som är väldigt blyga har ofta åtminstone en förälder som också är det. Det är ofta samma sak med barn som är väldigt impulsiva och utåt­agerande.

– Man kan inte fostra bort temperament, men man kan inte låta det styra helt heller, säger Pia Risholm Mothander.

Barn som ligger någonstans i ­mitten på temperamentsskalan fostras ofta ganska lätt genom förälderns egna exempel, kanske utan att föräldern ens tänker på det, tror Pia Risholm Mothander.

– Men de barn som är ute i ­kanterna av temperamentsskalan kan pressas hårt om man försöker puffa dem i någon annan riktning.

Om man ändå försöker puffa sitt barn i en viss rikting?

– Då kan tjatet bli något som ­överskuggar allt annat. Barnet blir osäkert. Det blyga barnet som tvingas sjunga på avslutningen blir olyckligt. Det barnet tycker inte att mamma och pappa försvarar mig, att de kan ta hand om mig.

Om man försöker tvinga ett barn till något det inte har förutsättningar att klara av stärker man inte ­barnets självkänsla. Då ger man ­istället barnet en känsla av att bli knuffad ut på ett isflak utan möjlighet att nå land, ­menar Pia Risholm Mothander.

– Det är samma sak om man ­för­söker hålla tillbaka ett barn som är väldigt aktivt. Det barnet blir inte heller lyckligt. Det behöver aktivitet.

Barn som puffas för mycket i en ­riktning som strider mot deras ­temperament riskerar alltså att känna sig – fel? Att inte duga?

– Ja. Och att känna att man inte duger är grunden för att inte må bra senare i livet.

Hur vet man om man puffar sitt barn för mycket och åt fel håll?

– Det handlar om att lära känna sitt barn. Om att tillbringa mycket tid med sitt barn. Om att göra mycket tillsammans och att då lägga märke till hur barnet reagerar på olika ­saker, vad det tycker om och inte tycker om. Det finns nog inget annat sätt.

Allt som vi föräldrar kan önska för våra barn handlar inte uppenbart om temperament.

– De flesta föräldrar vill nog att deras barn ska bli snälla och empatiska, se folk i ögonen när de pratar och kanske säga tack, tror Pia Risholm Mothander. Alla tycker ­kanske inte att bordsskick, som att inte stoppa kniven i munnen, är så viktigt, men om man tycker det får man vara vaksam så att man inte tappar sin lyhördhet.

Hon förklarar: I en del familjer är det underförstått att man tar bort sin egen tallrik efter maten. Då behöver det inte vara fel att vid behov ­påminna: ”Oj, nu glömde du visst att ta bort tallriken”.

– Men om barnet rusar ifrån ­bordet för att det är förtvivlat eller argt över något, då är det inte så ­lyhört att kräva något sådant. Eller om barnet har jättebråttom till ett barnprogram som börjar strax, då kanske man också kan låta det vara.

Om man tycker att det är viktigt att ­barnet är snällt och vänligt – hur uppnår man det?

– Det handlar dels om att vara snäll själv – men också, och i första hand, om att förstå att barn i vissa åldrar inte kan vara snälla jämt. De har inte vett till det. Små barn tar leksaker från varandra, men det ­betyder inte att de inte är snälla. ­Syskon bråkar med varandra, men det betyder inte att de inte är snälla. Sådant kan man inte tvinga barn att inte göra.

– 1-åringen som rycker en spade från kompisen i sandlådan – det är alltså fullständigt ålders­adekvat. Och 12-åringar har inte riktigt ord att uttrycka vad de känner i kompisgänget. De är varken småbarn eller vuxna, de har så mycket okontrollerat spritt i kroppen – som hund­valpar. Så 12-åringen som knuffar kompisarna på busshållplatsen, det är också helt åldersadekvat.

Och både 1-åringen och 12-åringen kan växa upp till snälla, empatiska och artiga vuxna?

– Ja! Vi vet att redan 1,5-åringar kan visa empati, de blir störda om de till exempel ser sin mamma gråta. Och 12-åringen som knuffas vid busshållplatsen tycker säkert om att krypa tätt intill en förälder i tv-soffan ­framför chipsskålen på kvällen.

LÄS OCKSÅ: Gnälliga barn behöver också tröst

”Barnet kan känna sig misslyckat”

Anna Sarkadi är professor i socialmedicin vid Uppsala universitet och leder en forskargrupp som arbetar tvärvetenskapligt med barnhälsa och föräldraskap. Hon tror att de allra flesta föräldrar försöker anpassa sig och följa barnets temperament.

– För ett blygt barn kanske den största risken är att föräldrarna blir lite överbeskyddande och på det ­sättet förstärker blygheten. Men en del föräldrar, som inte själva har samma temperament, kan bli lite för angelägna att förändra barnet, säga saker som ”Kom igen nu!” Och om man försöker förändra eller modellera ett barns grund­temperament brukar det inte bli så bra. Det kan leda till att barnet ­känner sig misslyckat.

Pojkföräldrar har ett särskilt ansvar, sägs det ibland. De behöver uppfostra sina söner till att kunna prata om annat än sig själva, till att inte begå övergrepp och våldsbrott, till att ta ett självklart ansvar för hushålls­arbete och relationer.

Kan man göra något för att ens pojke ska bli mjuk, empatisk och inkännande?

– Egentligen tycker jag att det är ganska grundläggande, säger Anna Sarkadi. Barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Det är ingen rocket science, det bara är så. Om barnet ständigt får höra att han måste ta bort sin tallrik från bordet efter maten men ser att pappa aldrig gör det, ser att det bara är pappa som mekar med bilen, ser att pappa aldrig har varit föräldraledig … Väldigt mycket av det vi ger våra barn byggs av vårt sätt att vara, mot barnet och inför barnet.

Så är det till exempel med konfliktlösning, säger hon. Så man kan ­fundera: Hur gör vi i vår familj när vi är osams?

– Tjurar vi i tysthet, eller gapar vi och skriker på varandra? Får barnet en chans att se en upplösning på ­konflikten – att först blir man arg, sedan pratar man, kramar om varandra och allt är som vanligt igen?

Och visst kan man ge barn en ­förmåga att prata om känslor.

– Att förstå att man är arg eller ledsen och att kunna prata om det är en färdighet, och den färdigheten får inte barnet genom att mötas av ”Nej, nu får du skärpa dig och gå in på ditt rum!” Om barnet istället möts av ”Oj, nu ser jag att du är arg! Vad är det som har hänt? Hur kände du då?” – då lär det sig, säger Anna Sarkadi.

Pappa pussar sitt barn på kinden.

Foto: Shutterstock

Uppfostran är det vi gör för att våra barn ska bli älskade av andra, utanför familjen, brukar psykolog Malin Bergström tänka.

”Det handlar om socialisering”

Malin Bergström är psykolog och docent vid Karolinska institutet och Stockholms universitet som i varje nummer av Vi Föräldrar svarar på läsarfrågor. Hon är över­tygad om att vi puffar våra barn, mer eller mindre ständigt.

– Jag tror att det handlar om det som kallas för socialisering (när vi hjälper barnet att förstå omgivningens normer och hur man förväntas bete sig, redaktionens kommentar), som ju är så viktigt för barn. Jag brukar tänka att uppfostran är det vi gör för att våra barn ska bli älskade av andra, utanför familjen. Vi fostrar våra barn i en väv av värderingar, och som föräldrar påverkar vi också vilka andra ­sammanhang barnen ska präglas av – ­sådant som val av förskola, fritids­aktiviteter och när, var och med vem barnet ska leka.

– Och det här med våra värderingar är intressant, för de är ofta omedvetna, samtidigt som de känns självklara. När jag nyligen var i Skottland satt jag på ett fik en för­middag, om­given av hemmafruar och 3- och 4-åringar som satt och konverserade sina mammor – och jag tänkte att vi i Sverige hade kanske tyckt att barn i den åldern ska busa runt utomhus …

LÄS OCKSÅ: När barn trotsar – så här kan man göra

”Barn är personligheter från början”

Att man har starka åsikter om hur barn ska vara – ”Så där ska min son aaaldrig göra!” – innan man får barn är klassiskt, menar Malin ­Bergström.

– Det är först när man får barn och omedelbart märker vilka starka ­personligheter de är redan från ­början som man inser att barn ­uppfostrar oss som föräldrar lika mycket som vi uppfostrar dem.

Malin Bergström har skrivit en bok med titeln Lyhört föräldraskap.

– Lyhördhet, att vi anpassar vårt föräldraskap efter barnets personlighet, är den bästa balansgången för att barnet ska nås av vår omsorg och fostran. Pushar vi ängsliga barn för hårt blir de inte modiga utan ­knäckta. ­Möter vi inte kraftfulla barns ilska så kommer de att bråka med andra utanför familjen, säger hon.

Artighet hör dock inte till det ­viktigaste man som förälder bör lära sitt barn, anser Malin Bergström.

– Det viktigaste är att barnet känner tillit och trygghet så att det faktiskt vill samarbeta med en. Att barnet växer upp med en vi-känsla bland människor som förstår och litar på det.

– Att barn är starka personligheter är det som är så spännande med ­föräldraskapet. Det går liksom inte att applicera en instruktionsvideo på sin egen föräldra­verklighet – ett lyhört föräldraskap är något som utvecklas av förälder och barn tillsammans. Det är klart att det påverkar vem barnet blir när det växer upp, även om ­genetiken också har betydelse.

Här hittar du fler artiklar om:


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Kaxig, blyg, artig – hur mycket kan man forma sitt barn?
NÄSTA Vad är det som startar förlossningen?