Så vet du om ditt barn är introvert eller extrovert

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Vi nojar så lätt, vi föräldrar. Hur våra barn än är kan vi oroa oss: är han eller hon för lugn och tillbakadragen? Eller för livlig och rastlös?

Oron varierar med barnets ålder och ibland även med barnets kön, förklarar Beatrice Nyström, psykolog som forskar om temperament hos barn.

– När barnet är litet är det nog få föräldrar som blir oroliga om bebisen är lugn. Då är ett lugnt temperament önskvärt. Men när barnet blir lite större är det ofta tvärtom, då kan man bli rädd att barnet ska hamna utanför eller bli retat om det är lugnt.

Introverta pojkar oroar mest

Allra mest kan föräldrar oroa sig över pojkar som är lugna, upplever hon.

– Det finns nog en större förväntan på att pojkar ska vara aktiva, spela fotboll och ta för sig, men jag tror och hoppas att det är på väg bort.

Vi är olika, vi människor, och vi är det från allra första början. Vårt temperament är medfött. Det följer oss genom livet och är tillsammans med våra uppväxtvillkor med och formar vår personlighet, anser forskare.

Introverta barn – 5 kännetecken

1. De kan vara lättare att tillfredsställa som bebisar

2. De kan vara mer försiktiga

3. De hittar lättare nöjen i var­dagen och är oftare nöjda med lugna aktiviteter som att sitta i soffan och bläddra i en bok, lyssna på musik eller ­klappa ett gosedjur

4. De kan leka utan att det ­behöver låta och hända så mycket

5. De leker gärna för sig själva eller med bara en eller ett par kompisar.

Källa: Beatrice Nyström, psykolog.

Mix av extrovert och introvert

En del bebisar rör sig mycket, låter mycket och är inte helt lätta att tillfredsställa. När de blir större vill de kanske cykla fort, leka med många kompisar och klättra högt upp i träd. I vuxen ålder kanske de älskar stora fester. De har vad som ibland kallas en ­extrovert, eller utåtriktad, personlighet.

Andra bebisar är lugna och lätta att trösta. När de blir större pysslar de gärna för sig själva. Om de över huvud taget klättrar i träd duger de nedersta grenarna bra, och i vuxen ålder trivs de kanske bäst i djupa samtal med en person i taget. De har vad som ibland kallas en introvert, eller inåtvänd, personlighet.

Detta är förstås schablonbilder, men ungefär så funkar det, menar forskare.

Få, om ens några, är visserligen helt och fullt extroverta eller introverta. I verkligheten är vi alla både och, i vår alldeles egen, personliga mix. Men de flesta av oss är mest extroverta eller mest introverta.

Man kan inte förvänta sig att barn som klarar av sociala situationer även ska klara av att sitta stilla, eller tvärtom, tror psykolog Beatrice Nyström. Foto: Shutterstock

Extrovert personlighet är idealet

Den amerikanska författaren Susan Cain har fått stor uppmärksamhet för sin bok Quiet där hon skriver om hur den extroverta personligheten länge har varit ett ideal för oss i västvärlden. Man ska synas, höras och ta plats. Vara utåtriktad.

Samtidigt har introverta personligheter ofta etiketterats som tråkiga, ointressanta och blyga (vilket inte behöver vara sant, även om många blyga har en introvert personlighet).

Detta vill Susan Cain ändra på. Hon ­menar att den stora skillnaden mellan att vara extrovert respektive introvert ligger i vad vi uppskattar och mår bra av.

Extroverta och introverta hämtar energi på helt olika sätt, förklarar hon. Extroverta hämtar sin energi utifrån. De trivs med många människor och behöver mycket stimulans för att inte bli rastlösa eller uttråkade. De laddar batterierna genom att vara med andra. Introverta hämtar sin energi inifrån. De tycker om att samtala på ett djupare plan och med bara en eller några få ­personer i taget. De behöver vara för sig själva och reflektera. Sammanhang med många människor och mycket aktivitet kan dränera dem på energi.

Båda sorterna behövs, poängterar Susan Cain. Båda är en tillgång för gruppen och för sam­hället. Och framför allt: Båda är som de är. Vi har det temperament vi har. Och vi föräldrar kan inte ändra på våra barns temperament hur mycket vi än lockar, dämpar, puffar, tjatar och oroar oss.

Extroverta barn – 5 kännetecken

1. De kan vara svårare att tillfredsställa när de är bebisar

2. De kan ha ett större behov av fysiska lekar och lite vildare aktiviteter, till exempel att cykla snabbt, klättra högt och studsa riktigt högt och länge på studsmattan

3. De vill oftare leka lekar som låter och märks mycket

4. De kan vara mer våghalsiga

5. De vill ofta leka med många barn

Källa: Beatrice Nyström, psykolog.

Introverta barn kan känna skam

Psykologen Beatrice Nyström delar Susan Cains synsätt.

– Introverta barn kan nog känna att ­omgivningen förväntar sig något av dem som de inte klarar av. De kan nog ha en känsla av att inte duga, även om de inte kan formulera den, tror hon.

– Å andra sidan kan nog de som är extroverta och inte har tålamod att sitta stilla och pyssla särskilt länge också känna att de inte duger.

Vi förväntar oss så mycket av barn, ­konstaterar Beatrice Nyström – och kanske är det där problemet ligger, funderar hon.

– Man kan inte förvänta sig att barn som är väldigt extroverta och bra på att klara av sociala situationer även ska klara av att sitta stilla, eller tvärtom. Jag tror att vi vuxna kan vara mer följsamma mot barn än vi är.

LÄS MER: Krävande småbarn – därför gnäller din bebis

Inget är bättre än det andra

Med tiden tränar många extroverta barn på tålamod och på att tänka efter innan de kastar sig in i ännu något nytt. På motsvarande sätt tränar många introverta barn på att kliva in i en mer extrovert kostym när det är fest eller när det ska hållas föredrag i skolan. Kostymen kan vara obekväm. Att få ta av sig den igen är ofta en stor lättnad.

– Men att kunna ta på sig kostymen när den behövs är en stor tillgång för barnet. Den ökade självkontrollen gör att barnet i tonåren liksom kan övertala sig själv; ”Ja, jag är blyg, men jag gör den där redovisningen ändå” eller ”Jag gillar inte fester med många människor, men den här borde jag nog gå på ändå”, säger Beatrice Nyström.

Men det är senare i livet. För att ­barnet självt vill, i sin egen takt.

– Försök acceptera barnet som det är. Vi vuxna behöver försöka följa barnet så mycket som möjligt. Genom att vi låter det lilla barnet att pröva på nya saker och utforska nya situationer i sin egen takt ökar sannolikheten för att det ska våga utmana sig självt i liknande situationer när det blir äldre, säger hon och svarar på två frågor.

Ska man vara ­orolig om barnet aldrig vill leka med många?

– Nej, det tycker jag inte, så länge ­barnet visar att det mår bra.

Inte ens om barnet, efter en timme på kalas, fortfarande sitter i knät?

– Det är förstås en avvägning. Man vill ju inte att barnet ska bli helt utan upplevelser. Man behöver utmana också – lite grann. Men det beror på situationen. Man känner det där som förälder, tror jag. Ibland vill man puffa lite extra om barnet är blygt, men om barnet vill att man ska vara med på hela kalaset kan man väl vara det?