God självkänsla – kärlek är grunden

Hur ger man sitt barn en god självkänsla? Barnpsykolog Malin Bergström svarar på läsarnas frågor om självkänsla hos barn.

Vill du hellre lyssna på artikeln?

Självkänsla. Det pratas mycket om det nuförtiden. Om att det är viktigt att ge sitt barn en god självkänsla. Men vad menar man egentligen när man säger så?

– Jag tänker att självkänsla är ett grundläggande värde som man känner att man har. Att man känner att man är älskansvärd oavsett prestationer. Att man duger som man är, säger psykologen Malin Bergström.

En god självkänsla ger förutsättningar för utveckling, menar hon. Den gör att man vågar misslyckas och försöka igen – och därmed lära sig.

– En god självkänsla skyddar också mot olycksfall, riskbeteenden och dålig hälsa. För har man en god självkänsla värnar man om sig själv, sina gränser och sina behov.

Här svarar Malin Bergström på 11 frågor som vi samlat in från er läsare:

Hur lägger man grunden för en god självkänsla hos sitt barn?

”Det viktigaste är att man älskar sitt barn. Att barnet känner att kärleken är villkorslös. Att man tror barnet om gott och ser dess vilja att lära, bli omtyckt och vara med.

Man kan också ge förutsättningar för en trygg anknytning genom att leva sig in i hur barnet har det, ge vad det behöver och lugna när det är skrämt.”

Kan en god självkänsla plötsligt försvinna? Eller finns den alltid där i bakgrunden, om man lägger grunden för den när barnet är litet?

”Om man upplever ett starkt trauma kan jag tänka mig att självkänslan kan skadas. Men om man med frågan menar hur det är i det vardagliga livet tänker jag att god självkänsla är något man bär med sig. Däremot kan barn vara mer ängsliga, fundersamma och tvivlande i perioder. Det har med deras ­utveckling att göra och tyder inte på att självkänslan är negativt påverkad.”

Ibland när folk pratar om barn med god självkänsla låter det som om de pratar om modiga, utåtriktade barn. Kan man inte ha god självkänsla om man, som min son, är väldigt försiktig och blyg?

”Jo, det kan man. Och det är viktigt. Om man är blyg eller inåtvänd/introvert så handlar inte det om självkänsla. Det handlar om temperament. Man ska inte blanda ihop det.

Att vara introvert behöver inte alls tyda på att man har dålig självkänsla. Det kan vara precis tvärtom. Och många blyga barn kan ta för sig i sammanhang där de känner sig hemma, till exempel i familjen. Eller de kan ta för sig på sitt sätt, men de kanske har en lång startsträcka. Eller de kanske inte vill ta för sig på samma sätt som andra. De kanske trivs bäst med att vara lite iakttagande och lyssnande.”

Vår 3-åring älskar att stå i centrum. Hon vill gärna spela teater och visa saker hon har lärt sig, hon pratar med både kända och okända. Ibland känns det som att hon behöver väldigt mycket bekräftelse – att hon mår bra och växer och njuter av det. Vi uppmuntrar hennes ”teater­apa” och glädje över att synas. Men kan det vara skadligt för hennes självkänsla att den bygger så mycket på bekräftelse från andra?

”Nej. För det första tror jag inte att man egentligen kan veta om det är bekräftelse hon vill ha. Hon kanske bara är väldigt ­extrovert och social. Och för det andra tror jag inte – precis som när det gäller den ­försiktiga och blyga pojken i förra frågan – att det här handlar om självkänsla. Jag tror att det handlar om temperament.

Som förälder vinner man på att följa sitt barns temperament.”

När jag läser om självkänsla får jag ibland känslan av att den största självkänsle­dödaren är beröm – att man berömmer sitt barn för saker det gör, som att rita fina teckningar, springa fort eller hjälpa till hemma. Är det så?

”Nej, så är det såklart inte. Det är helt ­naturligt att man som förälder berömmer sitt barn. Man klappar händerna när det tar sina första steg, man säger att teckningen är fin. Att berömma ­behöver inte alls vara fel; det här med självkänsla är mycket ­djupare ­processer än så. Att anstränga sig för att låta bli att berömma, eller att prata på ett sätt som inte faller sig naturligt, är bara krångligt.”

Min 4-åring skryter om allt. Hon tycker att hon är bäst, liksom. Är det ett tecken på att hennes självkänsla sviktar?

”Nej, det är ett tecken på att hon är 4 år – och antagligen också på att hon dessutom är utåtriktad/extrovert. Det har inget med självkänsla att göra, särskilt inte hos en 4-åring. Det är en fas hon är i.”

Vår 4-åring blir ofta ledsen när saker och ting går emot honom. Han tror inte att han klarar av saker. Som när han bygger lego och allt rasar. Eller när han inte kan fånga en boll. Eller när en teckning inte blir som han vill. Kan det vara ett tecken på dålig självkänsla?

”Å ena sidan skulle jag vilja hänföra det här till hans ålder – man har inte jättelång ­uthållighet när man är 4 år. Å andra sidan: Att bli ledsen och säga ’Å vad jag är dålig’ kan vara ett sätt att få uppmärksamhet.

Eller så tycker han verkligen att mycket av det han gör blir dåligt. Då är det viktigt att peppa. Att ge honom känslan av att ’bara jag försöker tillräckligt mycket kommer det att bli bra’, istället för att han ska få känslan att ’jag ÄR sådan’, att det hör ihop med hans person.”

Finns det åldrar när självkänslan brukar bli sämre? Vad beror det på i så fall? Och vad kan man göra för att stötta? Mitt barn har alltid haft en god självkänsla, men sista året i förskolan hände något. Den där kavata killen som på ett naturligt sätt alltid tagit för sig blev plötsligt mer osäker.

”Jag har inte tänkt på det i termer av självkänsla tidigare, men ja, jag tror att det kan vara så. När man står inför en ny utmaning, till exempel om man ska börja i förskoleklass eller 5-årsgrupp, tror jag att det är helt naturligt om självkänslan sviktar. Det handlar om att man står inför en situation som man ännu inte har lärt sig behärska och därför bävar lite inför.

Det kan vara viktigt att man som förälder ser vad som händer, att man till exempel tänker ”Oj, nu är han orolig för förskoleklassen”, och att man hjälper barnet att förstå varför det känns som det gör. Som vuxna har vi ju livserfarenhet. Vi vet att det är så här ibland, att det är naturligt och går över. Vi kan hjälpa våra barn genom att ­förklara det.”

Kan man skada barns självkänsla med olika sömnmetoder, typ att de överges som i femminutersmetoden eller/och att de gråter tills de nästan kräks? Eller tar självkänslan ­istället skada av att man gör som de vill, till exempel om de vill bli vaggade till sömns eller somna i famnen fast de är över 1 år?

”Jag vet inte om jag kan svara okomplicerat på det här, men jag tänker att om ett barn gråter eller blir otillfredsställt under enstaka tillfällen eller korta perioder så – nej, det skadar inte. Om man däremot fastnar i ett sätt att vara på ­tillsammans med sitt barn, ett sätt som inte är på ens egna eller barnets villkor, ett sätt där man alltid antingen gör våld på sig själv eller går emot barnets ­behov – då skulle det kunna påverka barnet.

Det kan ske på två sätt. Om man tillmötes­går barnet för mycket blir man en förebild för att inte ta hand om sig själv. Om man tillmötesgår ­barnet för lite får barnet en känsla av att inte bli omhändertaget och inte bli lugnat. Det skapar en osäkerhet hos barnet kring hur världen egentligen fungerar.”

Vår dotter har börjat i en ny förskola. Hon väljer aktivt utanförskap istället för att vara med i gruppen. Hur kan vi stärka hennes självkänsla?

”Om ett litet barn väljer utanförskap vill man veta varför. Det kan bero på att barnet faktiskt känner rädsla för något. Barn kan vara rädda för saker som vi vuxna inte ens kan tänka oss i vår fantasi, och det är otroligt onödigt. Det kan påverka barnets hela vardag. Tror man att det är så får man prata med barnet och försöka förstå hur man kan hjälpa.

Barn kan också välja utanförskap för att de inte vet hur man gör för att ta kontakt och skapa nya relationer. Då behöver de hjälp med det. Och om de inte har fått hjälp att komma in i den nya gruppen är det det de behöver hjälp med. Men inget av det här kan föräldrarna göra – de är ju inte där på förskolan. Så man får prata med förskolepersonalen. Man får höra vilka strategier de använder, och hur de fungerar.”

Påverkas barnets självkänsla av att föräldrarna bråkar, och om den ena föräldern låter hotfull mot den andra?

”Ja. Små barn kan inte skilja på ’Nu är mamma arg på mig’ och ’Nu är mamma arg på mormor, eller biträdet i affären’. Barn känner bara ’Nu är mamma arg’. Som vuxen behöver man tänka kring sin familjerelation. Är man orolig för att man bråkar mycket kan man tänka: ’Är jag extra känslig för att jag aldrig har bråkat förut? Eller är det så att vi faktiskt bråkar mycket? Eller är det så här folk har det?’ Man får stämma av med sina kompisar, höra hur de tänker.

Om det är väldigt bråkigt i familjen kan det ta energi och fokus från barnets förmåga till utveckling – plus att barnet kan lära sig mönster för nära relationer som det riskerar att bära med sig genom livet. Och när man som förälder lever i en intensivt bråkig relation kommer väldigt mycket av ens energi att riktas mot relationen. Det gör att man får mindre energi som förälder och mindre tid för vardaglig samvaro med barnet – sådant som barn behöver så mycket av.”


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

4 000 artiklar om graviditet, barn & föräldraskap, inklusive ljudartiklar!

Guider för föräldrar om barnvagnar, regnkläder och att barnsäkra hemma!

Sök bland hundratals frågor & svar till vår barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE God självkänsla – kärlek är grunden
NÄSTA Beräkna ditt förlossningsdatum