Vi bråkar hela tiden med våra barn – Jesper Juul coachar

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Familjeterapeuten Jesper Juul coachar: Bråk med barn

Karin: Det är ett tag sedan jag skrev mejlet, men läget är helt oförändrat. Det är stökigt hemma, bråk mest hela tiden.

Patrik: Jag kan beskriva vår situation med ett enda ord: Frustration. En typisk situation är att barnen vill gå till dagis en morgon, ändå blir det en kamp att få på dem kläder.

JESPER JUUL: Kan du ge ytterligare exempel?

Karin: Adam har varit ganska enkel. Han var 2,5 år när tjejerna föddes. Jag blev inlagd 17 veckor innan de föddes. Det var ganska stökigt. Vi bodde på sjukhuset 15 veckor efter att de hade fötts, de var för tidigt födda, och det var kämpigt.
När vi kom hem, hela familjen, blev det turbulent med mycket oro och gråt. Tjejerna föddes i vecka 26, så man kan väl beskriva vårt första halvår hemma som ett mycket oroligt halvår.
Saga och Tindra är inte så lätta idag heller …

Patrik: Det är mycket bråk, hela tiden. Bråk när de ska till dagis, bråk när de ska gå och lägga sig.

Karin: Först var vi rädda att tvillingarna inte skulle klara sig eftersom de föddes så tidigt, sedan klarade de sig men vi var ändå oroliga för vilka effekter den tidiga födseln skulle ha på dem. Alla omkring oss, läkare, vänner och familj, säger ”Det får tiden utvisa” och ibland funderar vi på om det här har påverkat tjejerna. Vi har svårt att få till ett bra samarbete, helt enkelt.

JESPER JUUL: Den film som jag gärna vill se är till exempel hur en vanlig morgon hos er är. Hur var det igår morse?

Karin: Vi får ner barnen i vardagsrummet. De är fruktansvärt morgontrötta, alla tre, de klarar inte att sitta i köket. Ja, vi är trötta alla fem. Det är mycket bråk kring vad de ska ha på sig. Sedan blir det bråk när de ska sätta sig i bilen.
Adam klär på sig själv och han får alltid vänta på tjejerna. Det är gråt och skrik i bilen, men lagom till när vi är framme vid dagis har de lugnat ner sig.
Det är bara i undantagsfall det går bra.

Patrik: Och vid de tillfällen när det går bra tänker vi: ”Oj, kan det vara så lätt i en familj?”

Karin: På kvällarna har vi ett liknande scenario. Tålamodet brister hela tiden. Det är mycket gråt, mycket skrik. Två timmar senare sover de äntligen. Men då har det alltså varit mängder av gråt och skrik innan.

Patrik: Ändå ser vi på dem att de är jättetrötta, att de är så trötta att de borde stupa i säng direkt och sova. Att de behöver sömnen. Men på något sätt är det som om de drar igång varandra.

Karin: Det är mycket bråk mellan barnen också. Det är inte bara så att de bråkar med Patrik och mig. Tjejerna bråkar med varandra och med Adam. Till exempel ska de ha samma boll, samma cykel, trots att de har en varsin.
Det är en enda röra av bråk och konflikter i vårt hem. Tiden utan bråk och konflikter, de här lugna och harmoniska stunderna man drömmer om, den är så liten, nästan obefintlig.

JESPER JUUL: Har ni själva tänkt på vad det kan vara som går fel?

Karin: Vi har pratat mycket om det, men vi vet inte. Vi kan inte se något mönster, och vi kan inte heller se någon lösning.

Patrik: Inget hjälper, det känns som om vi verkligen har försökt.

Karin: Och jag blir så fruktansvärt arg. Jag slår i dörrarna, ryter och skriker. Patrik är inte lika högljudd som jag är.

Patrik: Jag är nog för vek, jag ger efter för mycket, viker mig.

Karin: Ja, Patrik är lite mjukare.

JESPER JUUL: Barn behöver att föräldrarna är som ett slags fyrtorn som signalerar till barnen vad de ska göra och hur de ska bete sig i olika situationer. Det som har hänt här, i er familj, är att barnen är de som sitter i fyrtornet och att ni är de som sitter i båten och ser vad de ska göra. Ni behöver byta roller med varandra.

Patrik: Ja, i vår familj är det tvärtom. Vi springer och försöker göra saker. Som nu, här, när Tindra är vansinnigt arg för att hon inte når upp till whiteboardtavlan hon får skriva på. Du ser att både Karin och jag försökt med allt möjligt för att hon ska lugna sig: Vi har försökt ge henne en pall att stå på, gett henne papper, lyft upp henne, försökt avleda henne. Du ser att det är omöjligt.
På sätt och vis är det kanske bra att hon får ett utbrott här och nu, även om det blir svårt för oss att prata med varandra i lugn och ro …

JESPER JUUL: Man ser på Tindra här att hon är helt okontaktbar.

Karin: Ja, om hon inte når upp, till exempel som nu, då spelar det inte någon som helst roll om vi så ger henne en stege, en stol, en pall eller något annat. Vi försöker anpassa oss för att det ska bli bra, för att det inte ska bli någon konflikt. Man vet inte hur man ska hantera det helt enkelt.

JESPER JUUL: Här måste ni hitta en ritual. Ett råd som jag ofta ger, och som jag vill ge även er, är att ni alla fem sätter er ner en dag i lugn och ro. Det är viktigt att ni två, Karin och Patrik, först har fattat ett gemensamt beslut om att nu är det ni som är föräldrar igen, nu är ni ”fyren på havet”.
När ni pratar med barnen, var tydliga med att det inte är de som har gjort fel, utan att det är ni som har gjort fel. Säg ”Ni behöver inte vara nöjda med detta, men så här blir det.” Säg att det inte är okej att läggningen tar två timmar. Säg att ni kan ge det en halvtimme, 45 minuter och vill de inte ha det, då kan ni gå ut.
Som det är nu så är också de frustrerade. De lever i en konstant frustration. När Tindra gör som hon gör, till exempel här inne, just nu, säg ”Okej, vad vill du ha?” eller ”Säg till oss när du vet vad du vill ha, när du har bestämt dig”. Därefter är det jätteviktigt att ni bryter kontakten, att ni lämnar henne och gå ut ur rummet. Om ni inte lämnar rummet utan stannar kvar, då lämpar ni på sätt och vis över ansvaret på barnen.

Karin: Tror du att det här kan bero på att de har fått en så speciell start i livet?

JESPER JUUL: Det är svårt att svara på.

Patrik: På dagis är de inte alls på det här sättet. Inte heller när de har barnvakt.

JESPER JUUL: Ni måste fundera på vad ni vill. Ställ inga frågor som ”Vill du ha skorna på?”, ”Ska vi gå till dagis nu?”, ”Ska vi klä på dig?” och liknande, fraser som egentligen är frågor, men som vi egentligen inte vill att barnet ska svara på. Hon ska ju ta på sig skorna eller kläderna, ni ska ju gå till dagis. Säg istället ”Jag vill gärna att du går nu”.

Karin: Slut på anpassningen alltså?

JESPER JUUL: Ja. Säg vad du vill och gå sedan ut ur rummet en stund.

Karin: Men om jag säger att de ska sova och sedan bara går ut ur rummet, då kommer de ju att fortsätta att leka.

JESPER JUUL: I början, ja. Men det inte brukar ta så lång tid innan det rättar till sig.
Mönstren måste brytas. Det är helt okej att ryta och skrika och ropa högt om ni blir irriterade. Säg vad ni vill, vänligt. ”Jag vill att ni ska lägga er nu.” Kanske svarar Tindra och Saga ”Men det vill inte vi.” Svara: ”Okej, men det vill jag” – och GÅ sedan. Bryt kontakten, annars klarar ni inte av att vara vänliga. När man säger nej, så menar man nej, och inte ”kanske”.
Mutor är inte heller så bra.
Det är inget fel på era tjejer, de vet vad de vill ha och vad de behöver. Dels ser jag det på dem, dels vet ni ju att det fungerar ibland, vid vissa tillfällen.

Karin: På dagis fungerar det ju.

JESPER JUUL: Dagis är rena semestern för Tindra och Saga …

Karin: Men räcker verkligen det som du säger? Att vi ska gå, lämna rummet för att slippa konflikter?

JESPER JUUL: Säg till dem i förväg: ”Imorgon börjar vi”. Säg ”Vi måste hitta ett nytt sätt att vara föräldrar på.” Då vet de att mamma och pappa från och med i morgon är mer stränga och mindre kompromissvilliga. Då är det inte fel på dem, då är det ert sätt att vara föräldrar på som det handlar om, och inte ett straff för dem.

Karin: Jag tror inte att någon i familjen mår bra, det är mest bråk hela tiden. Vi har ju pratat om det och då har vi utgått ifrån att det är barnen som beter sig fel. Det du säger är att felet egentligen ligger hos oss, att det är fråga om ett hanteringsfel?

Patrik: Kan man säga att det är ledningen det är fel på?

JESPER JUUL: Ja, men nu är det föräldrarnas tur att bli ”trotsiga” och säga nej.

Karin: Vi reser mycket båda två i jobbet och det innebär att vi blir ensamma med barnen ofta. Ska vi vara helt ärliga, så slappnar både Patrik och jag av mer när vi är på jobbet.

JESPER JUUL: Ja, på jobbet känner man sig kompetent.

Karin: Ibland har vi pratat om att jobba mindre, gå ner i arbetstid för att få mer tid med barnen.

JESPER JUUL: Det är inte tid det handlar om. Vi pratar inte heller om att vara auktoritära, inte ”Om du inte gör som jag säger så blir du straffad”. Det är inte det vi pratar om.

Karin: Men om de fortsätter på det här sättet då? Om de ändå inte gör som vi säger?

Patrik: Ska vi gå därifrån då?

JESPER JUUL: Ja. Gå inte in i maktkamp. Säg ”Det är detta jag vill.” Det är inte en plikt att säga ”Ja” varje gång. Men det måste vara helt glasklart vad du och Karin vill.
Jag tror att det kommer att gå bra, att ni kommer att få med barnen på detta.
Och om ni tittar på Tindra nu, så ser ni att hon har lugnat ner sig, och att hon nästan ser nöjd ut. Jag är övertygad om att det till stor del beror på vad vi har pratat om under de här timmarna.

Så gick det efter Jesper Juuls coachning

Karin berättar:

”Patrik var från början ganska skeptisk till att vi skulle träffa Jesper Juul för att bli coachade. Han var nog lite rädd för att det skulle bli sådant där ”psykologiskt dravel”, men jag hade ju läst Jespers böcker innan vi åkte, jag visste att han är duktig, så jag kände mig ganska övertygad.

Direkt efter coachningen pratade vi ihop oss, Patrik och jag. Vi tyckte att Jesper drog sin slutsats väldigt fort, och han slog huvudet direkt på spiken – så exakt och så precist fångade han vår situation!

Vi blev enormt imponerade, båda två. Vi blev så lättade och samtalet med Jesper har gjort att vi har lättare att jobba ihop, att vi är mer överens om hur vi ska agera. Det var fantastiskt bra att vi fick träffa honom!

När Tindra fick sitt utbrott när vi satt där blev jag först enormt stressad. Jag tänkte ”Hur ska det gå, hur ska vi kunna prata här…”, men så här i efterhand var det nog bra. På så sätt fick Jesper se hur vi faktiskt har det.

Vi har funderat mycket över vad Jesper sa, särskilt det där om att vi inte riktigt varit ”kapten på båten”, och vi har gemensamt försökt hitta en strategi för att få tillvaron att fungera. Vi kämpar, varenda dag, och varenda dag har vi duster. Men det går bättre och bättre, och det blev snabbt resultat – nästan som om tjejerna var lite lättade över att vi tog kommandot.

Jesper har ju sagt att det här kommer att ta tid, så det är vi förberedda på. Men vi försöker vara mer tydliga med vad vi vill, säga ”Jag tycker inte att det här är okej. Jag vill att du gör så här.”

Vi har också haft mycket hjälp av det som Jesper sa om att vi skulle släppa kontakten vid konflikten, att vi skulle säga det vi vill säga och sedan gå. Det är svårt. Jag blir så arg, och då blir jag barnslig och frustrerad och säger lätt för mycket. Dessutom smittar min ilska av sig på hela familjen. Jag försöker avleda nu för tiden, och det funkar. Vi försöker att inte ta alla strider längre och det har visat sig vara en bra strategi. Men just det här med att släppa kontakten när man har sagt det man ville ha sagt, det visade sig vara ett väldigt bra sätt.

Läggningen tar fortfarande lång tid, men även där är vi på rätt väg. Numera känns det som om vi försöker, alla fem, och vi har ett gemensamt mål att jobba mot. Men visst, det är en lång bit kvar att gå."

Nyfiken på fler av Jesper Juuls coachningar? Eller artiklar om hans tankar och böcker? Klicka här! 

Denna föräldracoachning gjordes 2008.

Personerna i artikeln heter egentligen något annat.