Tänka på mig själv? Nej, det är omöjligt!

Kan man hålla sina barn trygga och vid liv med "magiskt tänkande"? Det frågar sig Vi Föräldrars chefredaktör Sara Tuncel.

När jag var liten trodde jag att jag med tankens makt kunde påverka min omvärld. Om jag bad till gud varje kväll att inget skulle hända min pappa när han var bortrest skulle det skydda honom. Att jag inte trodde på gud hade ingen betydelse, det viktiga var att jag gjorde detta varje kväll och inte slarvade.

Under en tid i mitt liv reste min pappa mycket. Att hålla honom vid liv under dessa resor, som ofta gick till avlägsna platser med konstiga (hotfulla!) namn, blev som ett jobb. I efterhand har jag förstått att det jag höll på med har ett namn, magiskt tänkande, och att många barn använder sig av det. Barnet tror sig vara orsaken till att saker inträffar, eller – som i mitt fall – inte inträffar. Det magiska tänkandet brukar växa bort när barnet blir äldre men delar av det kan hänga kvar längre. Mycket längre, har det visat sig, faktiskt ända tills en blir förälder, har jag märkt.

Läs också: Har JAG skapat mina barns närhetsbehov?

Som förälder handlar mitt magiska tänkande om att hålla barnen vid liv – men inte med hjälp av böner eller magiska ramsor – utan genom att (i princip) vara med dem jämt. För mig blir det extra tydligt den här tiden på året när vi håller på med familjens sommarpussel. Många andra föräldrar lämnar barnen hos far- och morföräldrar, ibland flera veckor i streck. Lyxen!! Eller … det låter i alla fall lyxigt, men jag skulle aldrig kunna ha det så. För det skulle vara FÖR lyxigt, så lyxigt att jag skulle bli straffad genom att något hemskt hände barnen. Eller mig själv, eller – ännu värre – både mig och min man (gissningsvis under bilresan ner till barnen/mormor och morfar = åka bil bara vi två, nej det är definitivt att utmana ödet!). Mitt magiska tänkande har blivit en magisk bestraffning som jag bara kan besvärja genom att inte välja mig själv före barnen.

Men jag har bestämt mig nu. I sommar blir det en vecka hos mormor och morfar för barnen.

Är det vettigt att tänka så? Nej. Låter det som tvångstankar? Ja. Ändå har det tagit mig sisådär fjorton år att förstå vad som skulle ha hjälpt mig då, när jag var liten och låg ensam i mörkret i mitt rum och grät mig till sömns för att jag trodde att pappa skulle dö – och vad som kan hjälpa mig nu. Det hjälper att prata (och skriva!) om det – och framför allt att erkänna det. Det ÄR jobbigt att livet avslutas med döden, och att vi inte vet när.

Men jag har bestämt mig nu. I sommar blir det en vecka hos mormor och morfar för barnen och en BF-vecka (barnfri!) för föräldrarna. Och jag ska ägna mig åt något jag älskade att göra som liten och som jag drömmer om varje dag: att ostört få läsa bok och äta smågodis. Det kommer bli MAGISKT.

Läs också: Är du ditt barns snutte?

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren