Prata med barn om kropp och gränser

Sexuella övergrepp mot barn – tanken skrämmer. Men redan med små barn kan man prata om kropp och integritet, tycker psykolog Anna Norlén. Det visar att vi vuxna vågar prata om sådant som kan vara känsligt.

Kvällstidningarna skriker ut svarta rubriker om sexuella övergrepp mot barn. Vi hör och läser om unga som söker bekräftelse på nätet och råkar illa ut.

Sådana nyheter kan få även den lugnaste förälder att fundera: Hur ska jag egentligen ge mitt barn grundtrygghet kring kroppen och gränser så att hen i framtiden kan ha kraft att säga nej och stopp?

Faktum är att du kan börja redan nu – i bebis- eller förskoleåldern. Och det behöver inte vara så svårt som vi ibland tror.

Visa att vi vågar prata om kroppen

– Att prata om kroppen och gränser för fysisk närhet är en process. Om vi som föräldrar redan tidigt visar att vi vågar och kan prata om kroppen, och om sådant som kan vara krångligt eller känsligt kopplat till den, stärker det barnet i att själv våga göra detsamma. Det kan göra det lättare för barnet att berätta om det händer något som det inte tycker om, säger Anna Norlén, psykolog, psykoterapeut och chef på högskolan Ericastiftelsen i Stockholm.

Anna Norlén är författare till skriften Stopp! Min kropp! från organisationen Rädda barnen. Syftet med informationshäftet är att visa att sexuella övergrepp och kränkningar mot barn och unga är ett problem, såväl i Sverige som internationellt, och att det finns och behövs många olika sätt att angripa problemet. Den europeiska samarbetsorganisationen Europarådet har också tagit fram en kampanj på temat sexuella övergrepp, som bland annat lär ut ”The underwear rule” – att ingen får röra under dina underkläder – till barn genom filmer och bilder.

Anna Norlén får ofta frågor från oroliga föräldrar: ”Hur ska jag egentligen prata med mitt barn om så här svåra saker? Ska Olle, 2, verkligen behöva veta att sådana hemska saker kan hända?”. Och nej, 2-årige Olle kanske inte behöver veta alla detaljer om förövare och sexualbrott som kan ske inom familjen, men Olle behöver absolut lära sig att det kan finnas andra, både barn och vuxna, som vill göra dumma saker mot barn. Att en del vill luras, skrämmas, retas och att det finns människor som vill göra olika saker med barns kroppar, kanske titta på eller röra dem.

Lär barnet att det får säga nej

– Man kan säga till sitt barn att om det inte vill eller förstår får det säga nej, även till personer inom familjen, och berätta om det för en annan vuxen. Budskapet här är att det ju finns många olika besvärliga saker som kan hända, och att det inte bara är vuxna som kan göra dumheter. Barnet ­kanske känner igen sig i en situation där det har blivit skrämt eller retat. Då kan man börja prata om kränkningar mot barnets kropp i ett vidare sammanhang, säger Anna Norlén.

Moa Mannheimer, psykolog och centrumchef på Barnafrid, ett nationellt kunskaps­center med uppdrag att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp mot barn, märker att många föräldrar är extra nervösa så fort de ska prata om kroppen med barn, kanske av rädsla för att säga fel.

– Det bästa är att tänka att vi har många tillfällen att prata med våra barn. Ibland säger vi rätt, ibland krånglar vi till det. Vi behöver inte skämmas för att tycka att det är pinsamt att prata om sådana här ämnen, men det är bra att visa att mamma och pappa är engagerade och nyfikna. Det är viktigare än att ha helt rätt svar på allt.

Men hur gör man då? Krångliga saker kan ju kännas lättast att låta bli att prata om. För man kan ju inte bara säga ”Ingen får röra din snopp eller snippa om du inte vill” – vi kan ju till exempel behöva gå till doktorn.

Ett tips är att läsa böcker om hur barn blir till, eller om kroppen. Det kan vara ett bra sätt att som förälder få stöd i att förklara saker om kroppen för barnet.

– Se sådana böcker som ett slags underlag att prata vidare om. En sådan bok kommer antagligen att väcka frågor hos barnet, om sig själv och sin egen familj. Då kan man nappa på det. Men att bara läsa en bok ersätter inte ett samtal, säger Anna Norlén.

Bra och dåliga hemligheter

Ett annat sätt att göra barnet bekvämt med att berätta saker för dig som förälder är att förklara skillnaden mellan bra och dåliga hemligheter. Bra hemlisar är presenter och sådant som är kul och pirrigt att tänka på och som vi inte berättar för att det ska bli en kul överraskning. Dåliga hemlisar är sådana som man inte mår bra av att tänka på, som man kanske får ont i magen av eller känner sig rädd och orolig av.

– Man kan säga att dåliga hemligheter får man berätta även om någon har sagt att man inte ska. Sedan kan man lägga till något i stil med: ”Jag hoppas att du vet att du får berätta för mig om du har en dålig hemlighet, eller om någon har gjort något dumt mot dig eller någon annan. Och du får också berätta för en pedagog, farmor, morbror … Det finns många som vill hjälpa barn som har ­bekymmer.” Grundbudskapet är att barnet ska veta att man får berätta för den man själv vill om man har något att berätta, säger Anna Norlén.

Lär barnet att torka sig

Ett tredje tips är att haka på ämnet när det plötsligt poppar upp, kanske i badet eller på toa. Då kan du passa på att lära barnet att det finns delar av kroppen som är privata och att vi ska vara extra respektfulla och varsamma med dem. Om du till exempel hjälper barnet efter ett toalettbesök kan du säga: ”Här får du en bit papper så att du kan hjälpa till att torka själv också. Ska jag visa dig hur? Det är ju din fina rumpa som du bestämmer över, så det är bra att du är med och tar hand om den!”

– Om barnet upptäcker något med sin kropp och till exempel säger ”Titta, det är ett hål här!” kan man berätta vad det är för ett hål och samtidigt berätta att snippan, snoppen eller rumpan är din, och den bestämmer du över. Precis som de andra privata kroppsdelarna, som man då kan prata om vilka det är, säger Anna Norlén.

Men hur gör man egentligen när 3-åringen glatt ställer sig och skrevar inför alla och ropar ”Kolla min snippa!”? Hur balanserar man budskapet att kroppen är fantastisk med budskapet att snoppen och ­snippan är privata?

– Man kan säga ”Oj, en sådan väldigt fin snippa, rumpa, snopp! Men vet du, den får du visa för mig sedan, när inte så många är med. Alla vill inte titta på den nu här vid ­middagen”, eller var man nu är. Att kroppen är fantastisk och att vissa delar är privata hänger ihop, och man kan säga ”Just för att det är din fina kropp är den extra värdefull och värd att vara varsam med”, säger Anna Norlén.

Ge alla kroppsdelar namn

Anna Norlén tycker att det är viktigt att så tidigt som möjligt ge barnen ord på sina privata kroppsdelar, som snopp, snippa, rumpa och mun.

– Det ger en grundläggande fysisk självkänsla och trygghet att känna till alla sina kroppsdelars namn. Dessutom är det bra att ha namn på dem så att man kan be om hjälp om man behöver eller berätta om någon har gjort något dumt med till exempel snippan och inte bara ”där nere”. Allt som inte har namn är svårt att prata om, och det kan barn uppfatta som en signal om att det här vill vi vuxna undvika.

Både föräldrar och barn behöver öva på att prata om känsliga saker, tycker hon. Men hur vet man om barnet har tagit in det man försöker säga?

– Om man är osäker på hur barnet tog emot det man berättade kan man följa upp ett par dagar senare med ”Du, det där vi pratade om häromdagen, om privata kroppsdelar, har du tänkt något mer på det?”. Kanske har barnet det, kanske inte. Oavsett vilket är det ofta hjälpsamt för barn, och en viktig signal till dem, att få höra att vi föräldrar i alla fall är beredda att prata om det och att vi är nyfikna. Man kan också visa det genom att dela med sig av en egen liten tanke: ”Jag undrar om du blev lite orolig av det jag sa”, eller ”Jag undrar om du hört talas om sådant förut?”

– Och kom ihåg att det är helt okej att svara att man inte vet, eller att man själv också undrar, särskilt på frågor om varför en del gör dumma saker mot barn fast det är förbjudet, säger Anna Norlén.

Respektera ett ”nej”

Vi som föräldrar bör ta alla chanser att prata om konsten att säga – och respektera – ett nej, anser Anna Norlén. Det kan vi göra på flera sätt, till exempel genom att gripa in i barns lek och samspel om någon inte lyssnar på ett nej. Det blir ett sätt att visa att det är ett ord som uttrycker en stark och viktig känsla.

– Man behöver oftast inte göra det så dramatiskt, bara markera vad som är fel. Och visa att du själv vill ha det bemötandet när du säger nej, säger Anna Norlén.

Men när barnet vrålar ”neeej” när det är dags att byta blöja, schamponera hår, borsta tänder eller annat som barnet inte vill –hur går det ihop med att man som vuxen ska respektera barnets nej?

– Man kan vara tydlig med att visa och säga att ”Jag märker att du inte vill men nu behöver jag göra det här i alla fall, så att det blir bra för dig”, säger Anna Norlén.

Mamma med långt hår lyfter sin bebis högt upp i luften.

Foto: Shutterstock

Berätta vad du gör med barnets kropp och varför, till exempel vid blöjbyte.

Ett annat sätt att respektera ett nej är att aldrig kommendera barn till fysisk kontakt, typ ”Krama farbror nu!”. Fråga istället barnet om det vill sitta i knä, bli lyft eller kramat. Följ barnets vilja även om släkten blir besviken. Istället kan man säga ”då vinkar vi istället”.

Och lugn. Du som förälder behöver inte alls vara rädd för att krama, klappa och gosa med ditt eget barn.

– Varm fysisk närhet till sina barn ska man absolut ha. Är man som förälder tydlig med gränserna, till exempel att inte låta barn röra vid våra egna privata kroppsdelar och att vi inte gosar med deras, plus att vi aldrig gosar under tvång, blir det en trygg och respektfull närhet, säger Anna Norlén.

Du behöver inte ha alla svar genast

Det är viktigt ur många aspekter att vi vuxna är nyfikna och försöker ta reda på mer om barn berättar om saker. Säg till exempel ”Förklara igen, jag förstod inte riktigt”, ”Vad tänkte du då?”, ”Men hur kändes det för dig?”, ”Vad hände sedan?”.

Bekräfta barnets upplevelse: ”Det där låter som något du inte gillade” eller ”Det där förstår jag om du tyckte var konstigt.”

Du behöver inte ha alla svar genast. Du kan återkomma när du har hunnit tänka, kanske med ett ”Det där du sa igår, jag har tänkt lite …”.

Om ett barn börjar berätta – se det som ett fantastiskt förtroende. Säg till barnet att det är modigt och bra att berätta.

Är du allvarligt oroad eller har ”bevis” på att något skett ska du kontakta social­tjänsten i din kommun. Det går att vara anonym. Du kan också ta kontakt med polisen.

Källor: Psykologerna Moa Mannheimer och Anna Norlén

5 saker du kan göra redan idag

  1. Berätta vad du gör med barnets kropp och varför, till exempel vid blöjbyte.
  2. Låt barnet hjälpa till och börja träna på och lära sig att tvätta sina privata kroppsdelar och att torka sig efter toalettbesök så tidigt som möjligt.
  3. Uppmana inte barnet att kramas, pussas eller sitta i knäet på släktingar och vänner. Ställ frågan ”Vill du sitta hos mormor?” istället för att ge kommandot ”Sätt dig nu hos mormor”.
  4. Förklara att om någon gör, eller vill göra, något med ens kropp som man själv inte vill får man säga nej och berätta det för andra vuxna.
  5. Lär barnet att man får säga nej även till personer man tycker om.

Källa: Stopp! Min kropp! från Rädda Barnen


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren