När barnet är ledset vid lämningen – därför gör det så ONT

”Gör avskedet kort”, sägs det ofta när barnet är ledset vid lämningen på förskolan. Men när det gör ont i varje föräldracell i kroppen – kan det verkligen vara rätt? Och i så fall: varför?

Raoul, 2, är mitt uppe i inskolningen till förskolan. Hans pappa – psykologen, forskaren och föräldraboksförfattaren Martin Forster– är lite skakad.

– Idag var första dagen jag lämnade honom. Det var svårt. Han grät. Och det kändes ju – naturvidrigt. Det strider mot föräldra­instinkten, säger han när vi pratar i telefon.

I två år har Martin Forster och hans sambo nästan aldrig lämnat Raoul till någon annan.

– Och när vi har gjort det har han varit i väldigt trygga händer. Det vi hela tiden har förmedlat till honom är: ”Vi finns här. Alltid.” Och nu ska jag plötsligt förmedla något annat – att jag inte finns här …

Den naturvidriga känslan är basal, säger han.

– Det är väldigt känslomässigt, inte alls uttänkt. Jag bara ser Raouls förtvivlade blick när jag lämnar honom. Jag känner att jag vill gå till honom, att jag vill trösta honom.

Och så gör du motsatsen?
– Ja. Och så gör jag motsatsen. För att jag vet att det blir ännu känsligare för honom om jag gör avskedet till en lång och utdragen process där jag låter min känsla spilla över på honom.

Att lämna sitt förtvivlade barn i förskolan gör ont

Som förälder har man inte så många valmöjligheter i lämningssituationen, har Martin Forster kommit fram till.

– Visst, man kan göra sig till en robot som stänger av de här känslorna inför sitt barn, som låtsas att situationen inte bekommer en. Men det är inget för mig. Och om jag istället blir otydlig och börjar gå men kommer tillbaka, velar och drar ut på processen, då berövar jag min son chansen att knyta an till någon i personalgruppen. För om jag alltid finns på en armlängds avstånd kommer han att följa mig. Därför måste jag gå emot min föräldrainstinkt här.

Att lämna sitt förtvivlade barn på förskolan (eller någon annanstans), att kanske tvingas bända loss barnets fastklamrade fingrar från en själv för att kunna resa sig, säga hejdå och gå – det kan göra ont i varenda cell i kroppen.

– Det handlar om anknytningen, säger Martin Forster. Instinktivt vill man inte lämna ett barn som gråter. Man får göra våld på sig själv för att klara av det. Och även om man tänker logiskt kring det kan det väcka frågor som ”Är det här verkligen bra? Ska vårt barn verkligen gå i förskola?”.

Pappa håller om ledset barn .

Foto: Shutterstock

Svåra förskolelämningar – när det är så smärtsamt både för barnet och en själv: Hur kan det INTE vara skadligt?

Inte tecken på att det är fel att lämna barnet

Barnets instinkt är att till varje pris klamra sig fast vid föräldern, säger Martin Forster. Det tar sig inte lika kraftiga uttryck hos alla barn. Hos en del märks det knappt alls, hos andra kanske det bara märks när den ena föräldern (om man är två) lämnar. Men om barnet reagerar kraftigt ska det inte ses som tecken på att det är fel att lämna barnet, menar Martin Forster:

– Det behöver inte vara tecken på att det finns anledning till oro. Man kan tvärtom vända på det, se det som tecken på att barnet är väldigt nära mig som förälder, att vi har en trygg och nära relation.

Men visst blir man orolig, som förälder. När barnet är förtvivlat finns ens egen förtvivlan sällan långt under ytan. Och när både barnet och man själv har så starka känslor och reaktioner – hur kan det INTE vara skadligt för barnet?

Läs mer: Svåra lämningar på förskolan – psykologen Martin Forsters kamp

Barn har en inbyggd separationsångest

För att förstå det måste man förstå varför det blir så här, säger Malin Broberg, professor i psykologi vid Göteborgs universitet och en av författarna till boken Anknytning i förskolan.

– Människobarn har en inbyggd separationsångest, förklarar hon. De klarar sig inte på egen hand. De måste hålla sig nära en trygg vuxen, en anknytningsperson. Och den driften är så stark!

Driften att hålla sig nära en trygg vuxen styrs bland annat av anknytningshierarkin – för det finns en sådan, enligt anknytningsteorin. Anknytningshierarkin innebär bland annat att barnet, även om det har två föräldrar och båda är närvarande, oftast bara vänder sig till den ena.

Anknytningshierarkin handlar inte om vem barnet tycker mest om. Den förälder som är högst upp i hierarkin är oftast den som har varit mest hemma, eller mest när­varande för barnet, mest nyligen. Det är därför barn i perioder ofta är mammiga eller pappiga, och det är därför ordningen i anknytningshierarkin kan ändras när man till exempel delar på föräldraledigheten.

– För barnet är det en reflexmässig överlevnadsfunktion i att, i en farosituation, instinktivt kunna vända sig till den som är överst i hierarkin, utan att behöva fundera på vem det är, säger Malin Broberg. Men om den föräldern är utom synhåll går det ofta utmärkt med den andra föräldern.

”Vikarierande anknytningsperson”

Det fungerar precis likadant i förskolan.

– Om den förälder som lämnar barnet befinner sig högt upp i barnets anknytningshierarki kan barnet bli ledset, kanske förtvivlat, i samband med separationer, till exempel lämningar i förskolan. Men när föräldern har sagt hejdå och försvunnit runt hörnet kan pedagogen ofta fungera som en vikarierande anknytningsperson – om barnet har utvecklat en trygg relation till pedagogen.

Barnets reaktion har alltså en naturlig förklaring. Men varför kan den vara så plågsam även för oss föräldrar?

– För att vi har en motsvarighet till barnets anknytningssystem, säger Malin Broberg.

Vår motsvarighet kallas för omvårdnadssystemet. Det är det som aktiveras och får oss att vilja skynda till barnet, ta upp och hjälpa när barnet gråter eller protesterar förtvivlat.

– Det är helt i sin ordning, säger Malin Broberg. Omvårdnadssystemets uppgift är att se till att vi ska finnas där för barnet om det är något, och förhindra att barnet utsätts för överdrivet mycket stress och smärta.

Svåra lämningar behöver inte vara oroande

Vårt omvårdnadssystem aktiveras, precis som barnets anknytningssystem, reflexmässigt.

– Det är som det ska vara, säger Malin Broberg.

Svåra förskolelämningar behöver alltså varken vara oroande i sig eller tecken på att det här med förskola är fel för vårt barn.

Historiskt sett har vi människor ofta växt upp och levt i större kollektiv, säger Malin Broberg. Det vanliga, menar hon därmed, har varit att barn har haft många tillgängliga vuxna omkring sig.

– Så att vara i ett kollektiv är inget nytt fenomen. Det är snarare kärnfamiljssystemet som är ett undantag. 1950-talets hemmafruar var en extrem variant, men även dagens relativt isolerade kärnfamiljer tillhör ett historiskt undantag, skulle jag säga. Många småbarns­familjer lever ju ofta långt från släktingar och ursprungsfamiljer, utan att barnen kontinuerligt tas omhand av andra vuxna och finns i ett större sammanhang – förutom i förskolan, säger Malin Broberg.

Det viktiga, för att barnet inte ska ta skada av att lämnas, är att det finns en vuxen (i förskolan, eller var man nu är) som barnet känner sig tryggt med och som därmed kan försätta barnets anknytningssystem i viloläge. Då kan gråten så småningom klinga av och lämna plats för utforskandesystemet.

– Så länge anknytningssystemet är aktiverat kan inte utforskningssystemet aktiveras, och om inte det är aktiverat kan barnet inte vara nyfiket, leka och upptäcka,säger Malin Broberg.

Det svåra kan leda till något positivt

Hur naturliga barnets och förälderns reaktioner än är så påverkas förstås båda av de starka känslorna.

– Det vore fel att påstå något annat, säger Martin Forster. Barnet kan till exempel bli mer otryggt, ledset och oroligt under en period – precis som vi alla kan bli när något i livet förändras.

När det handlar om förskolelämningar får man som förälder fråga sig om det ändå är värt det, tycker han.

– Man kan fundera på om det kan leda till något positivt i förlängningen. Om barnet har något att vinna på det.

Själv har han funderat på vad det är som motiverar honom att, trots den instinktiva känslan av att det är ”naturvidrigt”, lämna sitt ledsna barn i förskolan.

– Visst, jag känner till den ganska omfattande forskningsom visar att förskolan är bra för barn, inte bara kunskapsmässigt utan även känslomässigt. Men det här är också ett beslut vi har tagit, jag och min sambo. Vi vill att vårt barn ska börja i förskola i ungefär den här åldern, och det grundar sig bland annat i att det inte heller vore så lyckat om vårt barn hamnar utanför kamratgruppen och den gemenskap som kan uppstå i en förskolegrupp.

Bygger på att barnet knyter an till någon i förskolan

Som förälder bör man också fundera på om man kan göra något för att det inte ska bli alltför svårt för barnet vid lämningarna, tycker Martin Forster.

Hans erfarenhet är att föräldrar ofta fokuserar på vad de själva kan göra.

– Men när det handlar om förskolan missar många att en lyckad inskolning och förskoletid bygger på att barnet knyter an till någon eller några i förskolan. Det handlar alltså inte så mycket om ”Hur ska jag agera?”, utan mer om ”Hur kan jag och personalen tillsammans hjälpa barnet att knyta an till någon på förskolan?”

Ibland kan man önska att det fanns ett sätt att undvikade här svåra lämningssituationerna. Kan man till exempel inte stanna hos barnet så länge det krävs för att det till slut ska känna sig tryggt nog att acceptera separationen utan gråt?

Malin Broberg är tveksam.

– Självklart ska man ge barnet tid och goda förutsättningar att knyta an till personalen under inskolningen, men när barnet väl är inskolat och rimligt tryggt med pedagogen är jag inte säker på att vi ska sträva efter att helt undvika att aktivera barnets separationsreaktioner.

– Så länge stressen håller sig på en hanterbar nivå, och så länge det finns trygga och lyhörda vuxna på plats som kan hjälpa barnet, finns det såvitt jag kan bedöma inget i forskningen som tyder på att det skulle vara skadligt med separationsreaktioner. Tvärtom vet vi att upplevelsen av att lära sig bemästra stress i små doser i barndomen kan ha en vaccinerande effekt på den psykiska hälsan senare i livet.

Oro kan föras över till barnet

Att sträva efter att helt undvika barnets separations­reaktion kanske inte vore sunt, säger hon.

– Separationsångesten är ju en biologiskt aktiverad reflex. Om man som förälder skulle bli orolig varje gång barnet blir ledset för man över sin oro till barnet. Och om föräldern hela tiden bär på en sådan oro får barnet ännu mer en känsla av att ”det här är en farlig situation”. Om det bara är lite övergående separationsångest hos barnet ligger nog ansvaret istället på föräldern att lära sig att hantera det.

Det sägs ofta att man inte ska dra ut på avskedet ”i onödan”. Malin Broberg tvekar – det beror på vad man menar med begreppet, säger hon:

– Jag tycker det är viktigt att man har en överlämningsrutin så att barnet vet vad det kan förvänta sig. Att man inte tänker ”Vad bra, nu går barnet iväg med en kompis, då passar jag på att smita”, utan att man till exempel alltid säger hej då i ett visst fönster, även om det brukar bli jobbigt.

Hon ser det som att barnet går mellan två världar, hemmet och (till exempel) förskolan.

– Barnet behöver en övergång där de två världarna möts. Man kan till exempel behöva prata positivt om förskolan på vägen dit, men också acceptera om barnet är ledset, kanske säga ”Jag förstår att du är ledsen, men du behöver vara där nu när jag ska jobba”.

Ledset barn lutar sitt huvud mot sin mammas axel - om svåra lämningar i förskolan.

Foto: Shutterstock

Det spelar ingen roll hur länge man stannar i förskolan – om barnet har separationsångest kommer det ändå att bli ledset när man går. Men som förälder kan man underlätta för barnet.

Barnet ska bli välkomnat

– Och när man kommer till förskolan är det jätteviktigt att både föräldern och pedagogen avsätter lite tid för övergången och överlämningen. Föräldern ska känna att man överlämnar barnet till någon, och barnet ska känna att det blir välkomnat och mottaget.

Att vara med barnet en liten stund i förskole­miljön kan också vara ett sätt att låta de båda världarna mötas, säger hon – om det är okej för personalen.

Men sedan, när det är dags att gå och man känner att det kan funka för barnet?
– Då säger man att det är dags att gå – och så gör man det. I det skedet ska man nog faktiskt inte dra ut på det i onödan.

Frågan är vad det där begreppet ”i onödan” egentligen innebär.

Barnet kanske aldrig accepterar att man går

– Jag tror att man som förälder ibland vill att barnet ska acceptera att man går, men det kommer inte barnet att göra om det känner separationsångest, säger Malin Broberg.

– Det spelar ingen roll om man stannar tills klockan är 7 eller 9 eller 11, barnet kommer att bli ledset vid själva separationen i alla fall. Men jag som förälder kan ändå visa att jag är förstående och in­kännande, och genom att förmedla att jag litar på pedagogen kan jag göra det lättareför barnet.

Det är alltså viktigt att det finns en närvarande pedagog som kan ta över anknytningsrollen?
– Precis. Och om barnets ledsenhet ändå inte klingar av, eller om barnet är väldigt ledset väldigt länge, ska man som förälder kunna lita på att personalen i förskolan säger till.

Martin Forster tänker i samma termer.

– Jag håller med om rådet att inte dra ut på lämningen i onödan, men det är viktigt att säga att det också är en tajmingfråga. Ofta är man som förälder stressad i den situationen, men om man har möjlighet att se till att någon i personalgruppen kan ta sig an barnet när man kommer till förskolan kan det bli lättare, säger han.

Läs mer: Svåra lämningar på förskolan – psykologen Martin Forsters kamp


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE När barnet är ledset vid lämningen – därför gör det så ONT
NÄSTA Hur mycket uppfattar barn av vuxnas prat?