Time out och skämsstol är kränkande behandling

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Fråga inte Lars H Gustafsson vad man ska göra när en 3-åring slår sitt småsyskon. Eller när en 2-åring trotsar. För han vet inte. Eller – han tror inte på den sortens föräldraråd.

– Vissa råd är bra för många, men inget råd är bra för alla, säger han.

Däremot tror Lars H Gustafsson på relationer. För det är i möten som barn – och även vuxna – utvecklas, menar han. I sin bok Relationsrevolutionen – om mötet mellan barn och vuxna presenterar han en "fjärde väg att möta barn".

– Det är egentligen inga konstigheter, men jag menar att det ändå är revolutionerande, säger han.

Man går in i ett beroende

Relationsrevolutionen inträder med automatik när vi blir föräldrar, enligt Lars H Gustafsson.

– Då hamnar man i en tillvaro som är helt olik den som har funnits tidigare. Plötsligt har man ansvar för någon som är viktigare än en själv. Man går in i ett starkt beroende till en annan människa. Man inser att ”Nu har det här barnet företräde”.

Foto: Aline Lessner

Insikten är inte alltid lätt att ta till sig.

– På ett sätt är det ett större steg nu, när många får barn senare. Man har hunnit ­etablera sig i samhället. Man är van att klara sig själv, att tänka på sig själv och sina egna intressen.

Med föräldraskapet följer också en ­kontrollförlust.

– Tidigare har man haft koll på sitt liv. Man har kunnat planera. Som förälder måste man släppa på mycket av det. Barnet har ju ingen kalender. Barnet är här och nu. Det har sin egen, inre klocka. Det märks inte minst på dygns­rytmen. Och på att barn plötsligt kan bli sjuka. Och på att de inte alltid är på humör för det man har tänkt sig.

Från och med föräldraskapet måste man alltså i någon mening vara beredd på att vad som helst kan hända.

– För en del är det här svårt att ta till sig. ­Oberoende och självständighet har ju ett så högt värde i vårt samhälle. Men i relationen med barn är det annat som är viktigt, säger Lars H Gustafsson.

Olika sätt att se på barn

Det är därför vi måste börja tänka på vad barn är, menar han.

I sin bok beskriver han olika sätt att ­tänka om barn. De tre tankesätten skulle – lite slarvigt – kunna sammanfattas som föräldrar med pekpinnar, föräldrar som sätter barn på piedestal och föräldrar som ser barn som oskrivna blad som ska fyllas med innehåll.

Alla tre tankesätt har, ­enligt Lars H Gustafsson, såväl fördelar som nackdelar. Och alla tre har funnits bakåt i historien och finns, mer eller mindre tydligt, kvar även nu. Föräldrar behöver därför en orientering i dessa tankesätt, anser han.

– För när man får barn hamnar man mitt i en debatt. Människor kommer att tycka saker. De kommer att ha åsikter om hur man bör göra, hur man bör vara som ­förälder. Om man då känner till tanke­sätten kan man lära sig känna igen ­mönstren: ”Aha, det där är en sådan som …”

Om man lär sig känna igen idéerna blir det lättare att manövrera bland dem. Då kan man också hitta sin egen väg, tror Lars H Gustafsson – och har en förhoppning om att den kan påminna om vad han kallar ”den fjärde vägen”.

"Ser man barnet som en människa kan man inte köra med time out eller skämsstol"

Lars H Gustafssons fjärde väg låter sig inte fångas i några enkla, kortfattade formuleringar, men den handlar till stor del om föräldrars självreflektion och baseras på tankar om barns rättigheter.

– Ett barn blir inte en människa. Det är en människa, och det ska accepteras fullt ut för det, säger Lars H Gustafsson.

– Det innebär också att barnet inte är mitt. Att jag har ansvar för barnet betyder inte att jag äger det.

Att på djupet känna så påverkar hur man beter sig som förälder, menar han.

– Ser man barnet som en människa kan man inte köra med time out, skämsstol eller ”Ut ur rummet tills du har lugnat ner dig”. Allt sådant är kränkande behandling och faller bort direkt.

Om det är svårt att navigera kan man tänka: ”Kan jag vara så här mot en vuxen? Kan jag göra så här eller säga så här till en partner eller en nära vän?” tipsar Lars H Gustafsson.

– Om svaret är ja är det okej. Annars: ­”Varning! Vad ger mig rätten att säga eller göra så?”

Vad kan barnet tillföra?

Att fundera på vad barnet kan tillföra en som förälder är också värdefullt, tror han.

– Man kan – faktiskt redan när barnet ligger i magen – tänka: ”Det här barnet vi får kan tillföra oss något helt nytt, något som vi ­annars skulle ha gått miste om” – och man kan fundera på vad det är.

För en del föräldrar kan det förändra mycket, enligt hans erfarenhet.

– Man kanske har ett barn med funktionsnedsättning. Att då inte bara tänka ”Vad är det för problem?” utan också ”Vad är viktigt för mig att förstå? Vad är viktigt för min ­utveckling?” kan vara betydelsefullt.

Lars H Gustafsson har själv tänkt så om sina åtta barn.

– Jag har funderat allt mer på vad jag har lärt mig av var och en. Jag har sett hur olika de är och vad många olika saker jag har lärt mig av dem – och jag är så himla glad för det!

Artikeln publicerades i februari 2016