Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Förskolläraren: Inte nödvändigt med korta avsked

Är barnet ledset vid lämningen på förskolan? "Gör ett kort avsked", är ett vanligt råd. Förskolläraren Marit Olanders och psykologiprofessorn Malin Broberg håller inte med om det. Här berättar de varför.

Att lämna på förskolan kan vara svårt. Men det viktiga är inte att lämningen går fort, som det ibland sägs. Det viktiga är att föräldern tar ansvar för situationen, tycker förskollärare Marit Olanders.
Att lämna på förskolan kan vara svårt. Men det viktiga är inte att lämningen går fort, som det ibland sägs. Det viktiga är att föräldern tar ansvar för situationen, tycker förskollärare Marit Olanders.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Det är inte ovanligt att barn är ledsna när man lämnar på förskolan – många är det i perioder, särskilt i samband med inskolningen. Och sådana gånger kan man som förälder få höra att det är bra med snabba lämningar. Att utdragna avsked bara gör det värre.

– Jag håller inte riktigt med om det, säger förskolläraren Marit Olanders.

Det är inte utdragenheten som är problemet, menar hon.

– När föräldern tar ansvar för situationen funkar det fint. Men om föräldern ger barnet ansvaret genom att förvänta sig att barnet ska visa vägen och vara glatt innan föräldern går – då kan det bli svårare.

Marit Olanders, förskollärare
Marit Olanders, förskollärare

Snabba lämningar ses lite som ett ideal inom förskolan, upplever hon.

– Men jag har sett lämningar där barnet har varit väldigt ledset, och så har det tagit en halvtimme när föräldern har stannat kvar och sedan har föräldern, väldigt mjukt, sagt ”Nu ska jag gå” – och barnet har vinkat glatt.

LÄS OCKSÅ: När barnet är ledset vid lämningen – därför gör det så ONT

Att som förälder inte ta ansvar för situationen

Att som förälder inte ta ansvar för situationen innebär ofta att man strävar efter att barnet ska tycka att det är okej att man går. Att man inte accepterar att barnet är ledset utan tvärtom kanske förväntar sig att det ska vara glatt.

– Vi säger att vi ska acceptera och respektera alla känslor hos barnet, att alla är okej, men …

Vi gör inte det?
– Många föräldrar tycker att det är jobbigt när barn är ledsna, säger Marit Olanders. Och ibland är det vi själva som tvingas göra barnen ledsna, för att vi måste gå till jobb eller skolor.

– Det sliter hjärtat ur kroppen. Kanske blir det då lockande med snabba avsked, för att man som förälder inte står ut med att göra sitt barn ledset. Men om inte föräldern tar ansvar för situationen – vem ska då göra det?

Att som förälder ta ansvar för situationen

Om föräldern vill och kan ta god tid på sig vid lämningen kan han eller hon göra det, tycker Marit Olanders – och då också ta ansvar för lämningssituationen när det är dags att säga hejdå.

Att som förälder ta sitt ansvar för situationen kan handla om att man förstår att barnet inte kan vara annat än ledset i stunden – hur man än gör kanske barnet blir ledset när man går.

– Och då får det bli det, säger Marit Olanders, för nu är det som det är och jag som förälder måste gå och jobba, eller gå till skolan. Och många gånger är det faktiskt bara några sekunders snyftningar innan det ledsna släpper, sedan är det jättebra för barnet att vara på förskolan.

Hur respekterar man att ett barn är ledset?
– Man kanske inte behöver göra så mycket, egentligen. Man kanske håller om, säger saker som ”Jag förstår att du har det jobbigt” – men utan att försöka avleda, utan att locka med annat. Kanske man bara säger ”Sitt här en stund med mig så känns det bättre sedan”. Och så sitter man bara där. Under tiden kan stämningen vara allt från lite tyst och försagd till fylld av storgråt, men så småningom ebbar det ut och sedan är det – bättre.

LÄS OCKSÅ: Tröst – att få barnet att sluta gråta är inte alltid målet

Minska risken för svåra och ledsna lämningar

Kan man minska risken för svåra och ledsna lämningar?
– Det man kan göra som förälder är att komma tidigare till förskolan så att man inte behöver ha bråttom. Och det pedagogen kan göra är att inte stå i hallen och trampa och tänka ”Jamen gå nu då!” utan istället lita på att föräldern säger till när det är dags: ”Nu är vi redo, nu går jag” – och ofta räcker det med ögonkontakt för att pedagogen och föräldern ska förstå varandra.

– Föräldern och pedagogen behöver ha en rak och tydlig kommunikation där båda vet vad den andre förväntar sig.

Om det är en enstaka morgon när det verkligen inte funkar kan man ha lite extra koll på barnet och kanske ta tempen.

– Kanske barnet har blivit sjukt – men barnet behöver inte ha feber, det är allmäntillståndet som avgör om det kan vara i förskolan.

Om det är svårt vid varje lämning under en längre tid kan man behöva fundera på om det är något som inte är bra för barnet.

– Kanske är det något på förskolan som inte är bra, eller kanske är det någonting som skevar hemma, säger Marit Olanders.

LÄS OCKSÅ: Inskolning och svåra lämningar – om anknytning i förskolan

… men ibland är det bäst att inte dra ut på avskedet

Malin Broberg, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, håller med om att det inte är utdragenheten vid långa lämningar som är problemet.

– Jag håller med precis! Långa lämningar kan vara jättebra för att ge barnet tid att komma in i miljön och börja med en aktivitet eller liknande – men föräldern måste våga ta ansvar, tydligt berätta när han eller hon ska gå och klara av att barnet eventuellt protesterar. Föräldern kan inte förvänta sig att barnet glatt ska acceptera separationen – han eller hon behöver ta sitt vuxenansvar och stå ut med barnets reaktion.

Malin Broberg, professor i psykologi.
Malin Broberg, professor i psykologi.

Malin Broberg har i en tidigare intervju i Vi Föräldrar pratat om att föräldrar – under förutsättning att det är okej för personalen – kan stanna en liten stund i förskolan innan det är dags att säga hejdå. Men sedan, när man behöver gå och man känner att det kan funka för barnet, då går man:

– Då säger man att det är dags att gå – och så gör man det. I det skedet ska man nog faktiskt inte dra ut på det i onödan.

Marit Olanders instämmer.

– Den stund man känner att nu är vi redo, då är det bra att ta beslutet att NU går jag. Och då går man, nästan oavsett vad som händer, men i samarbete med pedagogen.

Marit Olanders arbetar i förskola i Trelleborg och undervisar på förskollärarutbildningen vid Malmö universitet.

Malin Broberg arbetar som professor i psykologi vid Göteborgs universitet.