Läsarbrev: "Jag sörjer dottern jag aldrig fick"

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Innan jag blev gravid hade jag en föreställning om att jag skulle få två döttrar. Jag hade namnen klara och 

jag såg framför mig att vi skulle ha det så mysigt ihop; baka, påta i trädgården, vara i stallet, sticka och virka. Mina intressen som jag fått av min mamma och min mormor skulle jag självklart dela med dem.

När jag blev gravid var jag överlycklig. Jag mådde inte speciellt bra i början, var illamående och fruktansvärt trött. Men jag klagade inte utan höll humöret uppe. Jag var så glad och spänd över att få barn. Några veckor innan ultraljudet drömde jag att jag hade en son. Tanken hade såklart slagit mig att det kan vara en kille därinne. Man inte kan välja kön på sitt barn och jag kände mig otacksam och oförskämd som önskade mig det. Det var dock lättare sagt än gjort att låta bli, jag som alltid önskat mig två döttrar. 

Ju närmare ultraljudet jag kom, desto mer nervös blev jag. Dagen innan nyårshelgen var det dags. Ultraljudet visade tydligt att vi väntade en son. Jag grät i bilen hem. Jag fortsatte gråta i kattens päls när jag kom hem. Min man blev ledsen av att se mig ledsen, så han grät han med. Jag kände sådan skuld att mina demoner gick ut över honom, men vad skulle jag göra? Tårarna ville inte sluta rinna och jag kände inte längre någon längtan över att få barn. När det var dags att börja jobba efter nyårshelgen blev jag sjuk, det var som att kroppen inte orkade jobba utan behövde vila. Under dessa dagar kände jag sparkar första gången men kunde inte glädjas åt det.

Om jag skulle få ett missfall skulle det inte göra någonting

Jag masade mig tillbaka till jobbet en vecka senare, kände att jag inte kunde vara sjukskriven längre. Graviditeten fortsatte att vara tuff med ihållande illamående, ont i ryggen och ont i fogarna. Jag som var van vid ett aktivt liv var tvungen att överge alla mina intressen. Innan ultraljudet hade jag haft överseende med besvären men nu var tålamodet slut och det tärde på mig psykiskt. Jag fortsatte tänka mörka tankar och önskade att jag inte var gravid, att allt var ett misstag, om jag skulle få ett missfall så skulle det inte göra någonting.

Veckorna gick, magen växte och våren kom. Jag gick hem från jobbet 10 dagar innan BF, då var jag slutkörd. Fysiskt och psykiskt. Och jag var fortfarande inte redo att få barn. Jag kunde fortfarande inte glädjas över att snart bli mamma. Det var som att det psykiska hade makt över det fysiska, för bebisen vägrade komma ut. Istället fick jag vila upp mig och mysa med katten i 3 veckor. Dag 13 efter BF var alla mina projekt hemma slut. Sockor och mössor var stickade, gardiner var sydda och trädgården var i topptrim. Jag var uttråkad och började tycka att den där bebisen kanske kunde få komma ut nu trots allt.

I ögonblicket när han föddes förändrade allt

Dag 15 efter BF blev jag igångsatt och på kvällen kom vår son. I ögonblicket när han föddes förändrades allt. Tidigare hade bebisen varit min fördomsfulla bild av onda män, nu såg jag den individ han var och jag älskade honom direkt. De där rosa molnen en del pratar om under graviditeten kom tillslut till mig och jag har nu fått uppleva 2 fantastiska månader med min bebis och jag ser fram emot många fler. Psykologen jag träffade under tiden jag mådde dåligt sa till mig att det jag känner är en sorg över den dotter jag aldrig fick, men att det kommer inte påverka den kärlek jag kommer att känna till min son. Som tur var stämde det.

Läs också: Helst en dotter – varför är det vanligt att känna så?