Jag har börjat vänja mig vid att ha löss
Lössen har kommit för att stanna, skriver chefredaktör Sara Tuncel, och det har förändrat familjen i grunden.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar
Det tar alltid några dagar innan jag förstår det. Inte sällan är det någon annan som fattar det före mig. Senast hände det när vi hade vänner över på middag. De berättade att de hade lusbehandlat de två yngsta barnen just innan de kom – för säkerhets skull, för storasyster hade haft.
Medan jag tackade för omtanken kliade jag mig i nacken. Och lite vid ena tinningen. Samtalet i rummet tystnade. Tre ögonpar vändes mot mig. ”Har DU löss, eller?”, sa min man. Eh, ja vid närmare eftertanke har det ju faktiskt kliat rätt mycket på sistone, men … om jag ska vara ärlig har jag börjat vänja mig vid att ha löss. Kanske att jag till och med någon gång tänkt tanken ”jag har nog löss” och sedan struntat i det (hata mig inte). Hur kunde jag hamna där?
Låt mig börja från början. Jag hade varit förälder i nästan åtta år innan vi fick löss första gången. Nu framstår det som ett mirakel. Tyvärr kan jag säga att vi de senaste åren har fått vår beskärda del. Faktum är att jag i mina svartaste stunder undrar om vi ens har varit lusfria sedan den där junidagen 2012 när jag för första gången upptäckte en insekt i min dotters trassliga testar.
Vi köper lusmedel istället för souvenirer på utlandsresan
Vi har löss jämt, och det påverkar vår ekonomi (typ tjugofemtusen kronor hittills, jag lovar, det är lågt räknat), vår fritid (de långa kvällarna i badrummet med Youtube på mobilen, alla svordomar och tårar när luskammen fastnar i tufsigt barnhår, oljiga pölar som samlas på klinkergolvet och gör det livsfarligt halt i flera dagar efteråt, alla hot och mutor) och våra vanor (som att jag aldrig går till frisören utan att lusbehandla mig först in case of, hur vi köper lusmedel istället för souvenirer på utlandsresan för att det är billigare än hemma, att jag ibland sover med mössa för att jag bara orkat lusbehandla barnen och inte mig själv än).
Min man påstår att det är jag som är värddjuret i familjen och den som sprider lössen vidare till övriga, och jag tror tyvärr att han kan ha rätt. Lössen verkar gilla mig extra mycket.
Om det stör mig att vara familjens luspudel? Ärligt talat orkar jag inte bry mig längre. If you can’t beat them – join them. Det är jag och lössen nu, helt enkelt.
