Hugo Rehnberg: ”Pushigt föräldraskap är sällan vackert”

Min kompis och jag står sida vid sida i en bassäng. Strax framför oss plaskar våra jämnåriga söner. Pojkarna deltar i en simtävling – utan att ha en aning om det. Sträckan som 2-åringarna ska tillryggalägga för att nå målet, pappas famn, är ungefär tre meter lång. Min Sigge sprattlar på ganska bra medan den andre pojkens simteknik tycks bestå i att svälja så mycket poolvatten som möjligt. När Sigge bryter mållinjen som överlägsen vinnare vrålar jag rätt ut i triumf.

Stora delar av den efterföljande lunchen ägnar jag sedan åt att analysera loppet, samt att på mer eller mindre subtila sätt reta förlorarsidan. Detta pågår ända tills min fru får nog och säger åt mig att vara tyst. I bilen hem försöker jag försvara mig med att jag bara är en supporter. Att Sigge är mitt lag, att supporterskapet är livslångt och att det inte finns några transfermöjligheter. Hon blir måttligt imponerad.

Pushigt föräldraskap är sällan vackert. Värst är det kanske längs sidlinjen på en pojk- eller flicklagsmatch, där äregiriga fotbollsföräldrar driver på sina små avkomlingar i hopp om att just deras gener ska segra. Det är inte precis en studie i människans inneboende godhet.

Jag är övertygad om att det finns ett tydligt samband mellan personliga tillkortakommanden och pushigt föräldraskap. För låt oss vara ärliga: mycket handlar om att få en andra chans.

Själv spelade jag knattefotboll i Djurgården, men min talang räckte inte hela vägen till juniorlaget. En av anledningarna – enligt min efterhandskonstruktion – var min svaga högerfot. Eftersom det är en stor fördel att kunna göra mål med både högern och vänstern, har jag börjat drilla Sigge till att bli tvåfotad.

Min pappa hade aldrig någon fotbollskarriär. Och hans intresse för mina pojklagsmatcher var begränsat. Medan jag jagade boll i klunga på olika grusplaner, satt pappa i bilen och kedjerökte och läste kvällstidningarna. Han stod inte ut med de överentusiastiska fotbollsföräldrarna som gormade på sina barn, på motståndarlaget och på domaren. Jag förstår honom. Men eftersom Sigges eventuella fotbollskarriär skulle kunna radera ut de misslyckanden som legat och skavt i mig i snart 30 år, kommer jag ändå att stå där vid sidlinjen.

Senare samma dag mejlar min fru en artikellänk. En brittisk undersökning slår fast att barn till pushiga föräldrar har större tendens att bli alkoholister samt ta avstånd från sina päron senare i livet. Det låter förfärligt. Dessutom upplevde 90 procent av de tillfrågade barnen att idrottssegrar var viktigare för föräldrarna än för dem själva.

I samma artikel förklarade en psykolog att i synnerhet pappor tenderar att driva på sina ungar alldeles för mycket när det kommer till idrott. Farsorna klänger sig fast vid förklaringen att pushandet är karaktärsdanande, och något ungen kommer ha nytta av senare i livet.

Jag kapitulerar, och lovar min fru att aldrig öppna munnen under Sigges eventuella idrottskarriär. Jag får skrika inombords istället.


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Hugo Rehnberg: ”Pushigt föräldraskap är sällan vackert”
NÄSTA Mattips – 5 snabba barnfavoriter