Hjälp, min bebis kan bara sova PÅ mig!

Vill din bebis inte ligga själv en sekund? Då vet du hur frustrerande det kan kännas. Men det kommer att gå över. Psykologen Mari Fransson förklarar varför.

A

tt nätterna skulle bli jobbiga med en liten bebis var du förmodligen beredd på. Men kanske inte att du skulle vara helt ockuperad på dagarna också! Vissa bebisar vill helt enkelt vara nära jämt. När de sover vill de helst sova på sin pappa eller mamma. Och när de är vakna vill de bli burna. Såklart älskar man sin bebis över allt på jorden – men ibland vill man ju faktiskt äta, ta en dusch eller bara gå på toaletten.

Kan man träna sin bebis på att ligga för sig själv?

Så, hur gör man då? Kan man träna sin bebis på att ligga för sig själv? Finns det några superknep att ta till för att barnet ska fortsätta sova när man har lagt ner det i
vagnen eller rest sig själv från sängen? Kommer bebisen att växa ifrån det här? Och vad beror det egentligen på att vissa barn är så, tja, besatta av att vara nära – även när de sover?

– Barn har ett medfött anknytningssystem vars viktigaste funktion är att säkerställa fysisk närhet till föräldrarna, eftersom det har visat sig vara gynnsamt för våra geners överlevnad. Utan detta system skulle ett barn som lämnats ­ensamt riskera att, till exempel, dödas av ett rovdjur, svälta eller frysa ihjäl, säger Mari Fransson, skolpsykolog som forskat om barns anknytning vid Uppsala universitet.

Anknytningssystemet innehåller en rad beteenden, som att gråta, skrika, le och – när barnet har lärt sig krypa eller gå – följa efter föräldrarna. De olika beteendena aktiveras när bebisen upplever fara, till exempel kyla, hunger, sjukdom eller att det inte finns en förälder eller annan ­anknytningsperson (till exempel mor- eller farförälder eller annan trygg famn) i ­närheten. Då triggas systemet igång ­automatiskt och något av ovanstående ­beteenden används för att kalla tillbaka föräldern eller anknytningspersonen.

En enkel kedja kan alltså se ut så här: Bebisen känner hunger, vilket aktiverar anknytningssystemet. Bebisen använder ett av de beteenden som finns tillgängliga i systemet, nämligen skriket. Mamman, pappan eller någon annan som kan ge mat tar upp bebisen, ger bebisen mat, och bebisen blir lugn igen. Överlevnaden är säkrad.

– Anknytningssystemet är inget som bebisen styr över själv, utan det är­­­­ ­biologiskt betingat. Och det som krävs för att bebisen ska känna sig trygg och för ­tillfället sluta använda något av de beteenden som finns i systemet är ofta fysisk ­närhet. När föräldern är nära kan han eller hon avgöra varför bebisen skriker, om ­bebisen är hungrig, för varm eller något annat, och tillgodose behoven utifrån det, säger Mari Fransson.

Beteendet går inte att ändra på

Och eftersom bebisen inte själv styr över anknytningssystemet är det heller ingen idé att, under de första månaderna, försöka träna in ett annat beteende.

– Det här är som sagt beteenden som triggas automatiskt, och därför är det inte lönt att försöka få bebisen att göra på något annat sätt. Som förälder tror jag att man i stor ­utsträckning bara måste gilla läget och försöka hitta strategier som gör situationen så hanterbar som möjligt, säger Mari Fransson.

För visst kan man bli mer eller mindre galen när barnet inte vill vara ensamt en sekund utan gnyr eller gråter så fort man lägger det ifrån sig. Eller när han eller hon bara kan sova PÅ en, och man själv får ligga eller sitta stel som en pinne för att inte väcka sitt lilla hjärta – inget farligt kan ju hända om bebisen ligger en stund i spjälsängen när man diskar?!

– Vi vuxna vet ju att även om bebisen uppfattar en sådan situation som farofylld så kan inget farligt hända i de där situationerna. Ändå är det ­värdefullt att barnet tillräckligt ofta får möjlighet att uppleva att hens anknytningssignaler bemöts. Om det sker ökar sannolikheten att barnet utvecklar en trygg anknytning, vilket majoriteten av barn gör, säger Mari Fransson.

Betyder det att man inte ska lägga ifrån sig bebisen ens en stund om hen gråter och är ­ledsen?

– Oftast är ju den hemmavarande föräldern själv med bebisen, och har samtidigt ett hushåll och kanske syskon att ta hand om, och då är det ju inte möjligt att alltid bemöta barnets signaler. Man kan kanske ha som målsättning att besvara dem så ofta och så snabbt som det går, men inte ställa så höga krav på sig själv att man mår dåligt, säger Mari Fransson.

– När det inte går kan man försöka hitta alternativa strategier, som att lägga bebisen bredvid sig på en filt på badrumsgolvet när man behöver duscha så att bebisen kan höra ens röst. Man kan också ha bebisen i bärsjal eller bärsele om hen inte vill ligga själv när man behöver laga mat eller städa undan lite, säger Mari Fransson.

En bebis kan inte bli bortskämd

En bebis kan aldrig bli ”bortskämd” för att man bär runt på den eller ger den närhet.

– Absolut inte. Enligt anknytningsteorin menar man istället att eftersom ett litet barn inte själv kan reglera sina biologiska behov och känslor behöver hon hjälp med det. Om föräldern eller någon annan anknytningsperson på ett tillräckligt bra vis hjälper till med detta kommer barnet självt att bli bra på att göra det så småningom. Och om barnet lär sig att andra finns tillgängliga när man ber om det, det vill säga skriker eller gråter, uppstår med tiden en tilltro till andras välvilja och det egna värdet, säger Mari Fransson.

En del barn verkar ha lättare än andra att både vara och sova för sig själva. Vad beror det på?

– Barn har olika temperament. En del föds känsligare och med anknytningssystem som aktiveras lättare, och de ­barnen har troligtvis större behov av fysisk närhet för att känna sig lugna. Andra barn är lugnare och har kanske inte alltid samma stora behov av fysisk närhet. Som förälder får man ­försöka se till sitt eget barns behov och bemöta dessa så gott man kan, säger Mari Fransson.

Föräldrar tror att de gjort fel

– Jag tror också att föräldrarnas egna förväntningar spelar stor roll i det här sammanhanget. Tyvärr hör man kanske oftare talas om de där barnen som kan somna hur som helst och var som helst, eftersom självständighet har hög status i vårt samhälle. De som inte har sådana barn tror kanske att det beror på att de har gjort något fel, och därför pratar de inte så ofta om det. Det gör att våra förväntningar på att bebisen ska klara sig själv ibland är orimligt höga. – Det är viktigt att tänka på att det här är en kort tid i barnets liv och att alla bebisar så ­småningom kan klara sig längre och längre stunder utan sina föräldrar. Så försök istället ta vara på den här tiden och se det som att du är en oerhört betydelsefull person för ditt barn, säger Mari Fransson.

4 tips som kan hjälpa

  1. Tänk på att det är barnets anknytningssystem som gör att hon eller han vill vara nära. Det är ett biologiskt betingat system som bebisen inte styr över själv. Att ha det i bakhuvudet kan kanske hjälpa lite när du känner dig frustrerad över att din bebis hela tiden behöver dig i sin absoluta närhet.
  2. Om du måste lägga ifrån dig bebisen, försök att låta honom eller henne vara nära ändå; på en filt eller i babysittern i ­samma rum så att bebisen kan höra din röst.
  3. Ta hjälp! Om ni är två föräldrar så försök duscha eller förbereda
    lunchen på ­morgonen eller kvällen före, när din partner är hemma. Om du är ensamstående så be en kompis eller någon släkting om hjälp. Att få en kvart för sig själv kan kännas som ­paradiset under de mest intensiva närhets-perioderna.
  4. Kom ihåg att det bara är en kort tid i bebisens liv som det är så här. Ofta blir det bättre efter bara några månader.

Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Hjälp, min bebis kan bara sova PÅ mig!
NÄSTA Barn måste inte äta barnmat