Filosofen: ”Imorgon är barnen tonåringar och sååå blasé”

Stressade föräldrar föreslår sällan att man ska spontanåka X2000. Svårare än så är det inte, skriver filosofen Dan Munter i sin krönika.

Jag vill att mina barn ska kunna se tillbaka på sin uppväxt och där finna en massa magi: att vi började med efterrätten och sprutade ketchup på glassen, badade med kläderna på i en fontän, hoppade på ett X2000-tåg utan att veta vart vi skulle hamna, trädde på sådana där stickningar över lyktstolpar, hyrde ett karaokerum och sjöng ABBA-låtar en hel kväll. Ja, ni förstår, sådana där meningsskapande händelser i ett barns liv som i bästa fall uppfattas som magiska.

Det måste inte vara märkvärdigt, men ändå skapar jag sällan denna magi. Varför?

Det sägs att vi förvandlas till projektledare när barnen kommer. Sanningen är nog att hela familjen förvandlas till ett litet familjeföretag där logistik, kontroll och effektivitet blir viktiga komponenter.

Umgänget kretsar ofta kring vardagens rutiner: Har Malte varma kläder inför vintern? Är Torkel insmord? Är Katas skärmtid slut? Är present inköpt till kalaset? Hinner vi träffa Annas och Pers nya bebis mellan babysim och karatelekis? Plus alla tillrättavisningar om vad barnen inte får göra och vad de istället måste göra. Plus de gånger som den hyperkänsliga logistikapparaten bryter ihop och vi dras ner i ett vab-träsk av stress.

Kort sagt, småbarnslivet utmärks inte främst av dess spirituella karaktär och rätt vad det är så har vi förvandlat barnens uppväxt till en onödigt torftig resa mot vuxenhet.

Så här beskäftigt inleds ofta texter av hurtfriska personer som moraliserar över att vi jobbar för mycket. Men, min poäng är inte att vi ska jobba halvtid och ha barnen korta dagar på förskolan, inte heller att vi borde göra egentillverkad ketchup utan e-nummer, för att slutligen älga ut i ett sorglöst grönavågenliv. Hell no. Jag tror stenhårt på Heinz och långa dagar på en bra förskola.

Jag vill bara påpeka att den självpåtagna rollen som projektledare för det perfekta familjeföretaget och som nitisk övervakare och tillrättavisande konstapel, lätt riskerar att gå ut över en annan ganska viktig roll: den som den närvarande, varma, utvilade, kravlösa och jämlika föräldern. Den som hinner chilla och lyssna. Den som entusiastiskt spelar upp sina favoritlåtar. Den som föreslår utflippade upptåg.

Det är självklart att rollen som gränssättare är viktig – jag själv tillhör nog den strängare typen av förälder – men vi kanske inte måste spela denna roll så förbaskat bra.

Om vi fokuserar ohemult mycket på att tillrättavisa, banna och korrigera barnen, samt skaffar oss en så uppbokad kalender att vi alltid är på väg till nästa tillställning, då finns det till slut ingen energi kvar för avslappnat häng. Jag tror att det behövs en massa mellanrum och skön stämning för att samtalen ska komma igång.

Det behövs barn som känner sig sedda, duktiga och ­ älskade. Barn med dålig självkänsla ställer sällan frågor om livets mening, Donald Trump, kärlek, död, politik eller vänskap. Stressade föräldrar föreslår sällan att man ska spontanåka X2000. Svårare än så är det inte. Make it happen, imorgon är barnen tonåringar och sååå blasé.”

Dan Munter, 40, söker jobb som filosof och pluggar till filosofilärare.


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Filosofen: ”Imorgon är barnen tonåringar och sååå blasé”
NÄSTA Ont i magen hos barn – fysiska orsaker