3-åring får ständiga utbrott – Jesper Juul coachar

Ella, 3,5 år, har en enormt stark vilja och ett häftigt humör. För familjen blir mötet med familjeterapeuten Jesper Juul det sista halmstrået. Han inser snabbt att Ella förmodligen är ett ”autonomt barn”.

Familjeterapeuten Jesper Juul coachar: Autonoma barn

Bakgrund
”Här kommer ett nödrop från en familj som är i stort behov av hjälp…”
Så börjar brevet till familjeterapeuten Jesper Juul där Eva beskriver hur storasyster Ella, 3,5 år, har styrt familjen med järnhand sedan lillasyster Julia, 1 år, föddes.
Familjen pendlar mellan hopp och förtvivlan.
”Ella lyssnar inte alls på oss, ignorerar genom att blunda eller gå sin väg. Hon säger att hon inte vill lyssna, hon kallar framför allt mig för ’dumma mamma’ eller ’äckliga mamma’. Hon får otroliga utbrott där hon skriker, sparkar och slår oss…”
Redan från början var Ella tidig med det mesta, men de märker att hon inte mår bra. Och Evas känslor gentemot Ella är komplicerade:
”Mitt hjärta håller på att gå sönder av sorg för jag älskar mitt barn, men tycker inte om vad hon har blivit eller vad vi har gjort henne till”, skriver hon.

Eva: Jag vet inte riktigt var vi ska börja …

JESPER JUUL: Börja med pratet ni hade med bvc. Det är intressant för mig att veta om de sa något som de tyckte att ni skulle jobba vidare med.

Eva: För ett år sedan började jag gå hos bvc:s barnpsykolog och jag fick några förslag på saker som skulle kunna hjälpa. Hon sa att vi inte skulle ha så bråttom, att vi inte skulle räkna med några resultat på åtminstone ett halvår. Så jag räknade med att det mesta skulle ha ordnat upp sig efter det halvåret.

JESPER JUUL: Gick ni alla tre där?

Eva: Nej, det var bara jag. Julia var ju med, jag ammade henne eftersom hon var så liten. Jag fick flera råd, ett var att jag skulle tillbringa mer egentid med Ella. När hon kom hem från dagis skulle jag åka iväg med henne själv, handla kanske, gå till lekplatsen. Mitt mål var en halvtimme varje dag, då jag enbart skulle ägna mig åt henne. Det gav inget resultat. Men vi gör fortfarande saker själva med Ella.
Psykologen frågade vilka metoder vi hade, och vi brukade sätta Ella i trappan eller på hennes rum om hon gjorde något fel. Men den metoden slutade med att vi antingen fick låsa dörren om henne eller stänga grinden i trappan, för hon blev så arg att hon höll på att slå sönder dörren.
Det kändes som om vi prövade det mesta.
Psykologen sa att en del i Sydeuropa uppfostrar sina barn genom att blixtsnabbt ta tag i dem, och sedan var allt bra, då kunde de pussa och krama barnen. Jag tror att hon till slut kände att vi skulle pröva vad som helst. Men en dag ringde hon och berättade att hon hade sagt upp sig och att jag fick avbryta terapin. Så jag kände mig väldigt nere. Då fick vi hjälp med utökad tid på dagis för Ella, och det har vi fortfarande.

JESPER JUUL: Och vad har de att säga på dagis?

Eva: De ser inget på dagis. De tycker att hon är en tjej som är mycket framåt och som har en stark egen vilja.

Tony: De tycker att hon är väldigt långt framme för sin ålder. Att hon pratar väldigt bra … Nu har hon till exempel gjort en svamp av lera, som är jättefin. Hon gör grejer som inga andra barn gör. Hon gillar att vara kreativ.

Eva: Det var en incident på dagis för ett par månader sedan, då bet hon ett barn i foten.

JESPER JUUL: Så allt som allt har det inte hänt så mycket

Eva: Nej, inte mer än att Ella har blivit större och kan prata mer.

Eva: Det känns så konstigt att prata med henne här inne i rummet …

JESPER JUUL: Men det är bara bra.

Eva: Hon har stora öron …

JESPER JUUL: Kände du något speciellt under graviditeten?

Eva: Jag var väldigt orolig. Jag var rädd att förlora henne. Före Ella fick vi utomkvedshavandeskap och med Ella hade jag många blödningar.

Tony: Ja, vi åkte in många gånger och kollade så att allt var bra.

Eva: Jag var mycket orolig under hela graviditeten. Sedan föddes hon, och hon hade kolik i fyra månader och skrek och skrek. Det gick inte att trösta henne. Och där tyckte du, Tony, att det började.

Tony: Det var en jobbig tid, vi blev inte så samspelta. Man var trött och orkade ingenting. Hon gallskrek, överallt. Det gick inte att åka bil med henne, då var det enormt mycket gråt.

Eva: Jag minns en gång när vi var på väg hem från min mamma, vi var tvungna att stanna bilen, det gick helt enkelt inte.

Tony: Det var inte så att hon slutade efter ett tag, det höll på hela tiden.

JESPER JUUL: Kan ni berätta några exempel så exakt ni kan?

Tony: Vi har skrivit upp några exempel.
Om jag ska åka och handla vill hon följa med. Så klär hon på sig och hoppar in i bilen. Sedan, när vi precis satt oss och jag börjat köra, vill hon inte vara med längre. Då är inget bra, då får vi stanna bilen och gå ur så att vi kan prata i lugn och ro. Men inget alls är bra då. Hon skriker och gapar.

Eva: Och då har vi fått rådet att hålla om henne, men det går inte. Hon får panik.

Tony: Det är omöjligt. Idag får vi göra så att hon får gå in på sitt rum tills hon har lugnat sig. Det går inte, det är krig. Och så är det med allt, tandborstning, middagar … Det går inte att få kontakt.

JESPER JUUL: Hur var det under det första året. Ville hon ha fysisk kontakt, till exempel?

Eva: Nej, hon har aldrig varit kramig. Hon kramas gärna med mormor och farmor, men inte med oss …

JESPER JUUL: Nej, det är ju en annan sak.

Tony: Jag är ju väldigt kramig.

JESPER JUUL: Hur var hon i ansiktet? Var hon mogen och färdig, inte som en bebis utan mer som ett barn?

Eva: Det är svårt att svara på den frågan.

Tony: Det blev mer så att vi missade den tiden.

JESPER JUUL: Anledningen att jag frågade är att jag forskar om barn som jag träffar väldigt ofta, som man inte har skrivit så mycket om. Jag kallar dem autonoma barn. Ofta när de föds är de lite mer mogna i ansiktet. Men inte alltid.
Det som är typiskt för dessa barn är att … Det var en mamma som uttryckte det väldigt klart, hon har en 9-årig dotter som är autonom: ”Jag har tre andra barn som jag älskar, men det här barnet kan jag inte älska”. Mamman försökte ge sin kärlek, men hon fick ingenting tillbaka:”Jag kan inte ge henne min kärlek.”
Det som är väldigt bra att höra är att ni har undvikit att hamna i maktkamp. För med de här barnen ska man inte komma i maktkamp. Man kan inte hota de här barnen, inte muta dem. De har väldigt stark integritet.
Rent generellt kan man säga, för att använda en bild: Vi vuxna kan säga att barn behöver näring i form av omsorg, uppfostran och kärlek, som vi serverar. De allra flesta barn kan man bara servera. Men med dessa barn går det inte an att göra detta. Allt de ska ha serverat får man servera dem i bufféform. Man dukar upp det och säger ”Nu finns det om du vill”. Sedan får man flytta uppmärksamheten. Och så får de plocka. Enligt min erfarenhet plockar de av buffén sedan. Men det måste ske på deras villkor. De måste få plocka för att DE vill, inte för att mamma vill, eller för att pappa blir ledsen annars.

(Under tiden som Jesper, Eva och Tony pratar sitter Ella och ritar, till synes helt oberörd. Men det märks att hon noga följer med i vad som sägs i rummet.)

JESPER JUUL: Det är väldigt bra att flickan lyssnar på vad vi säger nu.
9-åringen som jag pratade om nyss, det var likadant. Flickan lyssnade, och det såg ut som om hon var helt oberörd. Till den mamman sa jag: ”Visst, du har pratat med din dotter om det här minst 10 000 gånger. Men nu kan du bestämma dig för att säga det EN gång till, och sedan aldrig mer”. Mamman gjorde det.
I samma sekund som mamman hade sagt vad hon ville flyttade sig tjejen och satte sig intill sin mamma. Så gick det tre dagar. Sedan kom hon till sin mamma och sa: ”Vill du borsta mitt hår?”. Precis som det vore den naturligaste saken i världen. Det hade mamman aldrig fått göra tidigare. Då hade flickan bestämt sig.
Sådana barn vill själva komma till ett beslut.
Jag älskar dessa barn. Dessa barn kan man inte manipulera. De är helt sig själva, men också, ibland, väldigt ensamma. Det är priset för att vara som hon är.
Nu säger jag inte att hon ska ha makten i familjen. Men man ska prata med de här barnen, inte som om de vore 3,5 år, utan 35 år: ”Jag vill att du gör så här, och du kan göra det när du vill, men jag vill att du gör det”. Och sedan får man skapa distans, gå undan och bryta kontakten.
De här barnen har en fruktansvärd allergi mot pedagogik. De vill inte manipuleras. Man måste alltså vara väldigt tydlig och klar med vad man vill, och sedan gå undan och bryta kontakten. Inte hänga kvar och vänta på att de ska göra si eller så.

Eva: Ja, för om vi ber henne om något så säger hon ”Nej” på en gång. Men på morgnarna hinner vi inte riktigt hålla på så.

JESPER JUUL: Nej, det hinner man inte i alla situationer. Men man kan säga ”Jag vet att du inte vill, men det vill jag”. Och sedan gå. Man kan försöka att göra på det sättet för det mesta.

JESPER JUUL: Om du skulle göra mot din man, så som vi för det mesta gör mot våra barn, då skulle han bli helt vansinnig: ”Sluta med det där, jag gör saker när jag vill, när det passar mig. Du ska inte försöka manipulera mig! Jag vet vad jag ska göra, och jag ska göra det, men inte för att du ber mig …”
Alla barn vill väldigt gärna ge föräldrarna vad de vill ha. Vi förutsätter att barn inte vill göra det, men det vill de faktiskt. De vill göra det rätta. Att bli misstänkt för sina intentioner är svårt, de kan ju inte bevisa sina intentioner. Vi förutsätter att barn inte vill göra det rätta: ”Om inte jag fanns kvar här inne i rummet skulle du aldrig göra det rätta. Du gör det bara för att jag är här inne och kontrollerar dig”. Och det är svårt för barnet att försöka förklara sig, det krävs ett väldigt väl utvecklat ordförråd för att förklara detta. Det är svårt för ett barn att förklara sig inför en vuxen.
Titta nu på Ella, vad nöjd hon ser ut!
Vad ni kan göra nu, det är att ni om några dagar sätter er ner med Ella och pratar ihop er. Förklarar vad ni har kommit fram till. ”Kommer du ihåg att vi träffade den där danske mannen? Vi vill fortsätta att vara din mamma och pappa. Vi vill att du ska trivas i den här familjen och vi vill försöka ändra stil. Det blir inte lätt. Men vi vill försöka, och du får gärna säga ifrån om vi inte lyckas”.

JESPER JUUL: Jag ser att du gråter lite, Eva. Vet du varför du gråter?

Eva: Vi har nog varit ganska orättvisa mot Ella. Vi har inte förstått henne. Men jag vet inte varför jag gråter.

JESPER JUUL: Finns det en möjlighet att du själv var som Ella som barn?

Eva: Jag var väldigt bestämd, men jag var väldigt kuvad av min mamma. Hon bestraffade oss fysiskt. Jag har jobbat mycket med det.

JESPER JUUL: Då vet jag varför du gråter. Det hade varit underbart om dina föräldrar hade sagt samma sak till dig, som ni kommer att säga till Ella.
Jag tror att ni kommer att se redan idag att Ella kommer att slappna av. För det är hemskt att bli misstänkliggjord. De flesta barn i Ellas situation klarar sig bra på dagis och med andra barn. Men de är helt allergiska mot pedagogiskt sötsnack. Hon är inte som vi säger ett ”A4-barn”, ett välfungerande ”Ikea-barn”. Än så länge är hon liten, men hon växer. Hon är väldigt intelligent, så hon kommer förmodligen inte att föra krig i skolan.

Eva: Vi har undrat över skolåldern. Våra vänner pratar om sina barns trotsperioder, men för oss är det konstant.

JESPER JUUL: Ja, det här har inget med trots att göra. Hennes motiv är att hon vill och kan själv. 9 av 10 pedagoger skulle sätta gränser. Det ska man INTE göra med dessa barn i sådana här situationer.
Det viktigaste med Ella är att hon får klara personliga besked och sedan en paus. Annars förlorar hon sin värdighet. Men det handlar inte heller om att hon ska få makten.

Eva: Så det är väldigt viktigt att vi tycker samma, Tony och jag? För vi tycker väldigt olika, jag är till exempel hårdare.

JESPER JUUL: På vilket sätt?

Eva: ”Nu får du ingen glass ikväll för att du bråkar.” Och så tycker Tony att hon ändå varit snäll och ger henne en glass …

JESPER JUUL: Pröva att sätta dig med henne en stund och säg: ”Så som du beter dig förstår jag att jag har gjort något fel. Jag ska försöka göra annorlunda. Jag försöker lära mig ett sätt att vara tillsammans med dig så att båda mår bra. Men jag har inte lärt mig helt än …”

Eva: Så bestraffning är inte bra?

JESPER JUUL: Nej. Barn som Ella behöver ingen bestraffning. Det handlar om att säga: ”Jag håller på att lära mig hur jag ska bete mig för att du ska må bra”. Då slipper hon använda så mycket energi på att få som hon vill. ”Okej, nu har jag hört att du inte vill åka med och handla. Jag hoppas att du kan ändra dig.” Och sedan bryta kontakten.

Tony: Det svåra är att när man lämnar tjejerna så går det inte lång tid förrän Ella ger lillsyrran en känga, så går jag dit och säger till och då säger Ella ”Jag tycker inte om henne”.

JESPER JUUL:
Svara då ”Jag tycker inte om att du säger så, men jag förstår vad du säger, att du tycker att lillasyrran är irriterande”. Hon har ju faktiskt förlorat hälften av det hon hade innan lillasyster kom.
Säg ”Nu är lillasyster här och hon kommer att finnas kvar i vår familj i väldigt många år, så gå undan när du känner så där i stället.”

Tony: Hon säger ofta på det sättet.

JESPER JUUL: Ja, hon mår ju inte helt bra själv heller. Då blir det en barnslig logik. Säg ”Finns det något du vill ha nu, som du inte har fått idag?”. Barn behöver lära sig att säga vad de vill ha.

Tony: Då kommer hon att säga att hon vill ha glass och det kan hon inte få.

JESPER JUUL: Det är okej att hon inte får det hon vill ha!

Tony: När vi är ensamma med henne fungerar det. Men när hennes lillasyster är med, då blir det ofta bråk.

JESPER JUUL: Ni kan säga: ”Julia är fantastisk, men gud vad hon kan vara jobbig och irriterande ibland! Man får inte sova, man får inte vara ifred…”
Det är viktigt att barn får veta att även vuxna har dessa känslor. För som det är nu så tror Ella att hennes känslor är fel och med henne får man ju inte säga vad hon ska säga eller vad hon ska tycka.

Tony: På utvecklingssamtalet på dagis sa de att vi ibland glömmer att Ella är ett barn, att vi behöver behandla henne som ett barn.

JESPER JUUL: Det behöver ni inte tänka på. Jag skulle snarare hävda motsatsen.

Tony: Ska vi prata med dagis?

JESPER JUUL: Ja, på dagis tycker de nog att Ella blivit för tidigt vuxen. Men det är snarare Ella som blivit för sent född.
Man kan också säga att barn som har varit med om ett svårt fosterliv blir starka, de måste ju hänga sig kvar för att överleva.

(Julia börjar gråta, Ella har tagit en leksak från henne.)

Eva: Hur tycker du att jag ska göra i en sådan här situation? I vanliga fall skulle jag ta den från henne.

JESPER JUUL: Jag skulle vänta en liten stund.

Tony: I vanliga fall ingriper vi direkt, är det dumt?

JESPER JUUL: Det som inte är okej är när man säger ”Att du alltid ska…”. Men hon måste också lära sig att inte gå med i varje konflikt.

Eva: Jag kände redan på BB när jag fött Julia, jag visste direkt hur det skulle bli. Ella ignorerade mig, och jag kände att jag förlorade henne redan där. Jag har varit osäker på om jag verkligen tycker om Ella. Älskar henne gör jag väl, för det måste jag ju.

JESPER JUUL: Det är inget fel på Ella. Det är inget fel på er relation heller. Den är bara inte särskilt romantisk. Den är väldigt reell och det är väl din styrka, Eva, att du inte kan spela mamma. Det är en fördel för Ella, för när något händer med dig, då är det äkta och varmt.

Eva: Jag är väl inte den där kramtypen, har aldrig varit det.

JESPER JUUL: När det gäller dig och Ella, så är det bara en fördel.

Tony: Så du tänker att vi ska säga ”Nu, Ella, ska vi borsta tänderna. Säg till när du är redo”?
Igår, till exempel, skulle vi lägga tjejerna. De tittade på tv, jag sa ”Du får kolla tills programmet är klart, sedan går vi och lägger dig.” Då funkade det, det blev en kompromiss.

JESPER JUUL: Ja, det blir ett sätt att visa att det finns plats för henne i familjen, men att det faktiskt finns tre andra som också behöver plats.
Vad man måste förbereda sig på, när man har en tjej som Ella, är att det kommer att komma kritik utifrån. Att man då säger ”Ja, hon är sådan här, hon har alltid varit det, ända sedan hon föddes. Det vi gjorde fel, det var att vi försökte ändra på henne, vi försökte få henne att bli som alla andra”.

Eva: Ja, vi har fått en hel del kommentarer.

JESPER JUUL: Det kommer att bli bättre när hennes språk utvecklas.

Eva: Hon gillar kläder och vill själv bestämma vad hon ska ha på sig. Ska hon få det?

JESPER JUUL: I den saken tycker jag att ni kan ge henne full frihet. Säg ”Från och med imorgon får du helt själv bestämma. Jag hjälper dig gärna om du vill, eller jag kan säga vad jag tycker, men du får bestämma.” Och så låta det vara med det.
Väljer hon då HELT galet, något som kanske är anpassat för 30 grader och sol och det är snöstorm ute, då kan ni säga ”Okej, jag tror att det blir kallt, så jag packar en påse med kläder som dagisfröknarna kan ta på dig om du fryser.”
Hon vill inte vara en bebis. Tänk om någon skulle säga till dig vad du ska ha på dig?
När vanliga barn kommer i trotsåldern ska man fira det: ”Yes, vill du? Kan du det här själv? Då kan jag läsa tidningen en stund i stället.” Eller ”Okej, det blir spännande. Säg till om du behöver hjälp” och sedan gå undan.

Tony: Jag tror att vi är där nu. Ella vill klä på sig själv, och kan hon inte blir hon frustrerad.

Eva: Vad händer om vi gör en sak, och dagis en annan?

JESPER JUUL: Det är ingen fara alls. Jag tycker att ni gör ett litet event på lördag när ni pratar med henne. En liten ceremoni, för att visa att ni nu växlar om. För Ella har ju också känt sig skyldig. Det kommer att kännas befriande för henne.


Så gick det sedan, efter coachningen med Jesper Juul

Eva:

”Det känns helt enormt. Jesper Juul öppnade en helt annan sida hos Ella, en sida som vi aldrig har sett!

Det var en oerhörd lättnad att få sitta där med honom och prata. Samtidigt känner jag en enorm sorg, en sorg över att vi inte har förstått henne, att vi inte har funnits där för henne när hon har behövt oss. Jag skulle så innerligt önska att vi hade förstått henne tidigare. Det Jesper sa, det stämde helt och hållet.

Tidigare hade vi anmält oss till en föräldrautbildning, en så kallad Kometutbildning. Första gången var bara några dagar efter att vi träffat Jesper. Vi gick dit, eftersom vi anmält oss. Efteråt försökte vi under en tid kombinera vissa delar från Komet med det Jesper sagt, men det blev totalkaos! Vi gick tre gånger, sedan hoppade vi av och körde enbart på det Jesper sagt.

Det är kämpigt, men det funkar! Vi har insett att Ella alltid kommer att vara som Ella är, att vi måste hänga med henne.

Men vi såg resultat nästan omedelbart. Hon har till exempel blivit mer kontaktsökande. Det har blivit lugnare vid middagsbordet och till exempel tandborstgrälen har försvunnit.

Jag sa till henne ”Hädanefter får du borsta tänderna själv om du vill. Men jag kanske kan få visa dig hur man ska göra?” Hon svarade inte på det, men några dagar senare kom hon fram och frågade om jag kunde visa henne.

Men visst, allt har inte rättat till sig. När vi är under tidspress kan det fortfarande bli bråk. Och hon bråkar fortfarande med Julia.

För att tipsen Jesper gav oss ska funka, känns det som om vi måste tro stenhårt på dem. Och det gör vi. Träffen med Jesper har gjort intryck även på henne, hon har pratat en hel del om det.

En dag, när vi hade gäster, frågade en av gästerna när hon skulle gå om hon inte kunde få en kram. Då sa Ella ”Nej, tack. Jag är inte så kramig av mig. Men det är okej.” Jag blev alldeles varm inombords och sa: ”Nej, vi är inte så kramiga du och jag, men det ÄR okej”.

Ella är vår stolthet, men hon är också vår stora utmaning.”

4 tips när man har ett autonomt barn

  1. Servera kärleken, ömheten och omsorgen i bufféform: Gör klart för barnet att det finns när han eller hon vill ha det. Tvinga inte på barnet kramar och annat.
  2. Prata med barnet som om det är äldre än vad det är, och prata i ”jag-form”: ”jag vill att du gör si eller så, och du kan göra det när du vill, men jag vill att du gör det”. På så sätt slipper barnet känna att det kapitulerar. Istället gör barnet något på sina egna villkor.
  3. Ta en pratstund med barnet, berätta att ni ska försöka göra allt som står i er makt för att han eller hon ska trivas i familjen; att ni försöker lära er att vara bra föräldrar till honom eller henne.
  4. Försök inte att manipulera barnet, det går inte. Ge raka och personliga besked istället.

Källa: Jesper Juul

Du som är nyfiken på att läsa fler av Jesper Juuls coachningar – klicka här, i slutet av den artikel du kommer till finns länkar!

Personerna i artikeln heter egentligen något annat.

Denna föräldracoachning gjordes 2008.

 

 

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Mer information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren