"I besöksrummet på förvaret försvinner vi i varandras famnar och gråter hejdlöst. Mamma, mamma, säger han bara." Det här är historien om ett barns liv i Sverige 2018, berättad av mamma Jenny.

F

örra året var för mig ett helt omvälvande år. Ett år då jag blev mamma för femte gången. Ett moderskap under lite speciella omständigheter.

Jag vet att han började jobba på tegelfabrik när han var 8 år gammal. Att en granne hade ”skola” för flyktingbarnen så att de kunde lära sig att läsa och skriva hjälpligt. Att han alltid har gillat att spela fotboll, men att det är svårt när det är mörkt på kvällen och han som äger lamporna vid fotbollsplanen släcker ner för att han är iranier och inte gillar afghanska barn. Jag vet att han grät när han vandrade i tre nätter i bergen mellan Iran och Turkiet.

I skydd av mörkret, för att undvika militärer som skjuter på allt som rör sig, tog de sig över gränsen. Han hade lämnat sin familj, allt, för att ta sig någonstans i världen där han kunde få leva som en människa. Han satt bakom en sten och grät tyst när han insåg att han inte kunde vända om. Han grät och skakade av skräck när den k-pistförsedda personen på stranden i Turkiet tvingade ner honom i en liten gummibåt fylld av folk, slängde väskan med mammas sjal i det mörka vattnet och bad till gud att få överleva.

Han går rakt in i mitt hjärta

Ett och ett halvt år senare möter jag honom vid tågstationen i min stad. Han har en rullväska och en ryggsäck och han flyttar in i min minstings rum. Han är otroligt snäll och väldigt rolig. Han är 15 år och går rakt in i mitt hjärta.

Det går några månader, det blir 2017. Vi sitter i köket och skojar, när jag säger något om ”din svenska mamma” och menar mig själv. Han har ju redan en mamma. En mamma som älskar honom över allt annat. Jag känner mig lite dum som gjort anspråk på den rollen. Men det var som att han väntat och längtat efter det. En mamma i Sverige. Och jag får ett femte barn!

Det blir sommar och det blir höst. Jag lyckas fixa en plats på ett gymnasium till honom. Fast han inte längre har ”papper”. Jag tänker att om han åker fast går jag sönder men hur stor är chansen när det finns så många tusen människor i det här landet i samma situation. Men det händer. Han har hämtat minstingen på dagis efter skolan och sen åkt i väg för att träffa sina bästisar.

När min telefon ringer och jag ser att det är ena bästisens namn förstår jag precis. Jag står i luckan på polisstationen och skrikgråter att jag måste få veta vad som hänt mitt barn. Mitt barn. Polisen tittar på mig som om jag var en idiot.

Dagen efter träffas vi på förvaret i Märsta. Han är konstigt lugn och blir besvärad när jag gråter. Jag inser att han inte fattar att det här är början på slutet.

Några dagar senare sitter vi tillsammans med vår advokat på förvaret för att gå igenom vad som ska hända på förhandlingen i slutet av veckan. Jag tittar på mitt barn. Han svarar så klokt och modigt på alla frågor som advokaten ställer. Han säger att han inte vill ha en skriftlig förhandling. Han vill träffa juryn och förklara för dem ansikte mot ansikte. Jag tittar på mitt barn och inser att jag älskar honom.

Det är mitten på september och jag kan bara tänka på honom. Jag sover dåligt, kan inte koncentrera mig på jobbet och har konstant ont i magen. Jag åker den långa vägen till det sorgliga industriområdet mellan Märsta och Arlanda varannan dag för att få vara med honom i en timme, eller två om man har tur och det är generösa vakter. Jag väntar bara på att det när som helst kommer ett besked om att han ska sättas på ett plan till Kabul. Till ett land han inte har varit i sedan har var 4 år och där han inte känner någon.

Jag har kontakt med en gränspolis som vi kallar Kalsong. Det går inte att få ut något vettigt av honom men en dag, mitt i en konferens på jobbet, dimper det ner ett mejl. Herr Kalsong skriver att det är bra om vi ser till att papprena om återvändandebidrag skrivs under för om ett par dagar ska mitt barn flyttas till förvaret i Göteborg för vidare deportering till Afghanistan. Jag går från jobbet, benen bär mig knappt när jag skickar ett sms till chefen om att jag blir borta ett tag.

Vi gråter

Dagarna i Göteborg är en mardröm. Jag springer runt på stan och försöker köpa saker som mitt barn kan behöva när han kommer till ett land i krig. Ficklampa, långkalsonger, värktabletter. Jag har kontakt med journalister, advokater, aktivister och andra ”mammor” som ska bli av med sina barn. Sista besöket på förvaret är vidrigt. Vi gråter. Jag vet inte vart i världen jag ska få träffa honom nästa gång.

Jag hoppas in i det sista men när jag får ett sms klockan tre natten innan planet ska lyfta med texten ”nu packar jag mina väskor, mamma jag älskar dig” rinner den sista strimma hopp ur mig och kroppen förlorar känseln.

På eftermiddagen dagen efter får jag beskedet om att han inte ska med planet. Hans deportation är stoppad. Känseln kommer sakta tillbaka. Jag är rädd och ringer honom hela tiden för att förvissa mig om att ingen ändrat på beslutet. Bussen till flygplatsen åker, planet lyfter. Han är kvar.

Morgonen därpå i besöksrummet på förvaret försvinner vi i varandras famnar och gråter hejdlöst. ”Mamma, mamma”, säger han bara.

Jag möts av en mur av NEJ

Det är inte lätt att ha ett barn inlåst 40 mil bort. Jag ringer alla chefer på förvaren i Sverige och bönar och ber att få honom flyttad tillbaka till Märsta. Jag möts av en mur av NEJ. Jag märker hur hans psykiska hälsa försämras. Jag ringer alla igen och bönar och ber om att han ska få träffa en läkare. Chefen på förvaret i Göteborg svarar att han inte kommer få träffa läkare men ”om han ligger på golvet i ryckningar och inte kan andas ringer vi på ambulans”.

Vad han är med om på förvaret är en historia för sig. Han ser, hör och förstår saker om hur vårt samhälle fungerar som få vet om. Ser hur intagna har blivit misshandlade, hur föräldrar låses in utan sina barn, hur nattpersonalen sitter bakom en stängd dörr, äter nötter och lyssnar på musik medan de inlåsta har dödsångest.

Så när han blir väckt en morgon av en vakt som säger ”du ska gå ut nu”” protesterar han. Det är sen höst och han vill inte bli uttvingad på den fuktiga rastgården. Vakten ger sig inte ”du ska ut och du har 30 minuter på dig. Packa alla grejer nu.” Han fattar fast ändå inte. Ber om att få duscha, får ett nej till svar. 30 minuter senare sitter han ensam på busshållplatsen med sin rullväska och sin ryggsäck.

Det gångna året har gjort mig till en krigarmamma

Jag är på jobbet. Telefonen ringer och han är fri. Jag springer in i personalrummet, tårar och snor rinner. Mina kollegor börjar bli vana vid det här laget, men det tar en stund innan de fattar att jag är glad. Jag ringer honom, kan knappt säga något vettigt men det kan han: ”mamma, nu behöver du inte fira din 40-års dag på förvaret”. Jag möter honom på tågstationen och det känns som jag nu bär den dyrbaraste skatten i min hand. Två månaders helvete är över – för en stund.

Men herr Kalsong och gänget ger sig inte. Just han har anklagat mitt barn för brott han inte begått och även om domaren insåg det grovt rättsvidriga i det, skäms inte Kalsong. Han driver på att mitt barn ska utvisas.

Jag vet att han är nedbruten; det är ett helvete att leva under utvisningshot. Han orkar inte gå till skolan. Han tappar lusten att träffa kompisar och att spela fotboll. Jag tömmer medicinskåpet på allt utom en karta huvudvärkstabletter. Jag är glad om han kan sova, men lyssnar att han andas när han sovit länge. Vi bakar, skrattar när det går, spelar Fyra i rad och försöker leva normalt. Det är svårt.

Det gångna året har gjort mig till en krigarmamma. Ett år som nästan har knäckte mig. Men jag samlar krafter nu, för jag har en skitjobbig känsla av att det kommer behövas även framöver. Om det inte sker ett under. Om inte någon fattar ett beslut som gör att jag inte behöver vara konstant rädd för att mitt barn ska slitas ifrån mig. Vi står varandra så nära nu. Efter året som gått. Han som torkar mina tårar när jag gråter och säger ”mamma, gråt inte”. Mitt femte barn. 

 

Om texten

Så här skriver Jenny när vi på redaktionen hör av oss och säger att vi vill publicera hennes text: ”Jag måste vara ärlig och säga att jag är jätterädd för att stå med mitt eget namn och bostadsort. Samir bor inte hos oss sedan ett tag tillbaka. Hans situation är oförändrat dålig. Det är tufft att vara distansmamma till en kille som knappt orkar leva längre. Det är tufft för mina biologiska barn också. Men, jag är rädd för uppmärksamhet, jag är rädd för det rasistiska drevet. Jag vet inte om jag pallar. Det känns sorgligt för jag tycker att min text är viktig.”

Namnen Jenny och Samir är fingerade.


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Det kom ett mejl … ”Han säger ‘Mamma, gråt inte'”
NÄSTA Därför strular sömnen SÅ OFTA vid 8 månader