Läsarbloggar

2008-05-27

Kängurupappan - the sequel

Man kan lämna sjukhuset, och det gjorde vi precis som jag skrev här för drygt ett år sedan. Men frågan är om sjukhuset någonsin lämnar en. Det står kvar där nedanför sitt slott. Vi är tjenis och hej alltjämt med valda delar av personalen. Med viss regelbundenhet ringer de och kallar kängurupojken till en ny undersökning. Och de ringer alltid mamman. Alltid. Oavsett hur många gånger vi säger att det är jag - pappan - som är föräldraledig nu. En skalle ska mätas, ett blodtryck ska tas. Elektroder ska fästas och ta av. Det ska nickas och hummas åt olika resultat. Det ser alltid bra ut och de kan egentligen aldrig ge några svar i det längre perspektivet. Men det är så det är och det går alldeles utmärkt att leva med. Men nog är bakhuvudet fyllt av sjukhuset ändå. Så för att tömma bakhuvudet (och låta reptilhjärnan få sitt också) med jämna mellanrum är det väl lika bra att börja blogga igen. Den nya bloggen - Kängurupojkens pappa - hittar du här. Och om du vill läsa den här berättelsen så rekommenderar jag att du browsar ner och börjar från början.

Kanske ses vi igen på den nya adressen? Hoppas det! Det vore kul!

2007-03-01

Kängurupappans farväl

I morse, lite för många minuter efter klockan 9, dog kängurupappan. Vi kan säga att han omkom i en oundviklig arbetsplatsolycka. Akut passerkortsförgiftning kombinerad med plötslig inkorgskvävning. Kort sagt, jag har börjat jobba. Så här sitter jag nu på ett överfullt tåg med mungiporna fastlimmade i slut-på-arbetsdags-positionen, pekfingrarna fast i qwerty-träsket och med rödsprängda småbarnsföräldraögon begraver jag min gamla vän och vapendragare kängurupappan. Läkarintygens bäst före datum är passerat. Båda föräldrarna behövs inte längre i vården. Pappadagarna rann iväg som finkorning sand mellan fingrarna. Det är en märklig och ganska obekväm omställning att ta sig från omistlig för lilla Joels existens till någon som han faktiskt klarar sig rätt bra utan. Visst, han har ju ammat länge nu och det var många veckor sedan jag låg på sal 11 på avdelning 95 F och drog upp vattenbadsvärmd modersmjölk i tjugomilliliterssprutor för att trycka ner i kängurupojkens mage. Men att gå till jobbet var så förödande konkret. Båda föräldrarna behövs inte längre i vården. Punkt. Jag skrev tidigare att det måste vara världens mest jämställda föräldraskap att få en liten kängurupojke. Pappan är precis lika viktig som mamman och mamman är precis lika viktig som pappan. Så samtidigt som jag inte önskar någon att tvingas uppleva 54 dagar på en neonatalavdelning önskar jag att alla pappor får känna sig lika viktiga och lika behövda som jag har fått vara. Men grejen är ju den att jag vet att detta tillstånd inte är det normala. Pappor ska först hålla i handen medan mamman krystar fram arvingen. Sedan får man vara bisittare och kaffekokare i tio dagar innan man går ut i världen för att jaga och samla medan mamman ammar, byter blöjor och slänger sopor. I bästa fall. Det verkar ju vara lite si och så med att ta ut de där pappadagarna. Som om några arbetsuppgifter skulle kunna vara viktigare än att spendera de två första veckorna med det liv man har varit med och skapat. Så jag antar att det här är allt. Kängurupappan finns inte längre. Nu är jag bara en helt vanlig pappa, som går till jobbet på morgnarna och som aldrig hinner följa med på BVC-besöken eftersom det finns så många viktiga möten att fika sig igenom på dagarna. Och hur kul är det att läsa om? Det var inte för att beskriva den i och för sig fullständigt bisarra småbarnsföräldravärlden, rasbiologins sista utpost och fördomsmaximeringens epicenter, som kängurupappan hamnade på nätet. Därför checkar vi ut nu, jag och Joel. Vi har båda gått upp minst ett kilo sedan starten, vilket klär vissa betydligt bättre än andra, och trots en skakig början har vi klarat oss bra. Det har varit ett stort stöd för alla oss tre att läsa alla vänliga kommentarer från kända såväl som okända. Jag har aldrig själv sagt det tydligt nog, men jag gör det nu. Ni som har läst detta har varit otroligt viktiga och er omtanke värmer. Och du, om du finns där, du som just har fått en liten, liten pojke eller en liten, liten flicka som väger alldeles för lite och som har det tufft att klara sig genom starten av sitt liv. Om du finns där ska du veta att du inte är ensam i din situation. Alla knäppa tankar som du har tänkt har någon annan tänkt förut och alla ensamma tårar du har fällt har någon annan också fällt. Nu är tåget snart framme och jag ska klafsa hem genom snömodden. Hem till en liten pojke som väger 2410 gram och är helt frisk. Hem till en liten pojke som kommer att växa upp och bli som alla andra barn. Hem till en liten pojke som alltid kommer att vara min lilla kängurupojke och det finaste som finns. Hej då alla. Joel hälsar. http://www.uas.se/templates/webbis____32596.aspx

2007-02-26

Fjärilspojkens födelsedag

-Åhhhhhhh, vicken söööööt! Hur gammal är han? Ja-a du. Bra fråga. Joel är idag exakt 37 fullgångna veckor gammal. Eller så är han snart två månader, eller minus tre veckor. Eller är han en vecka gammal kanske? Det är banne mig inte lätt att svara på mannen på gatans fråga nummer ett när man baxar runt sitt slagskepp till vagn på stan. En sak är ju klar i alla fall. Hade pojken formerly known as foster haft vett att bete sig som alla andra cellpaket i hans ålder skulle han definitivt ligga kvar i mammas mage ett tag till. Plaska runt lite i sitt lilla fostervattensbadkar och vässa högerjabben mot mammas diafragma. Det är inte en helt bekväm tanke. Foster ser ju ut som, tja foster, och Joel är definitivt väldigt lik en bebis. Dessutom ser ju vem som helst att en människa av Joels gargantueska storlek helt enkelt inte kan få plats inuti en annan människa. Joel ett foster? Befängda tanke! Så vilken är då hans födelsedag? Den 28 december kanske? Det finns ju en del som talar för det. Bland annat att han faktiskt föddes då. Men det har sina problem. De senaste två månaderna har med förödande tydlighet bevisat för oss att det verkligen inte var tanken att Joel skulle födas den 28 december. Den 18 mars, hans projekterade utploppningsdatum är ett annat gott alternativ på många sätt. Inte minst om man vill köra jämföranderace med andra föräldrar. Jag vet inte riktigt vad det står i bruksanvisningen att tvåmånadersbebisar ska kunna göra men jag kan garantera att Joel inte klarar något av det förutom att amma och bajsa. Det är han i och för sig rätt bra på, men i alla fall. Och om nu Joel skulle vara född den 18 mars traskar vi ju i konsekvensens namn just nu runt med ett foster i barnvagnen. Det känns också orimligt. Jag inser ju att folkbokföringens röst i sammanhanget väger tungt, men för min del känns ändå den 20 februari som det viktigaste datumet. Det var då jag fick en son. Det var då Joel kom till världen och världen kom till honom. Den riktiga världen. Det var då Joel förvandlades från vårdobjekt till pojk. Ni förstår, Joel är min lilla fjäril. För precis som fjärilen går från larv till puppa till flygfä har Joel gått från fosterstadiet till sjukhusstadiet till människostadiet. Den 20 februari. Kängurupojken blev fjärilspojke, och i samma rasande takt som Joel fladdrar framåt i livet försvinner det stora sjukhuset i backspegeln för att till slut inte synas alls. Vår tid i vitpyjamasarnas rike har så förvandlats till en epok att sortera in i historiehögen tillsammans med de andra. Antiken, medeltiden, renässansen, sjukhustiden, liksom. Det dröjer säkert inte länge innan en lönnfet överklassnobb med halvfranska band ljuger ihop något pikant om denna historiska epok i teve. Jag har otroligt svårt att behandla allt detta i min lilla hjärna. Det är som om jag har fem hjärnceller som just nu är riktigt oense om vad som pågår. En är kvar på sjukhuset och vill älta all klibbig ångest och tristess från oräkneliga sondmatningar och blodprov. En vill bara lappa till sjukhushjärncellen med en spysur skötbordshandduk från verkligheten och behandla de senaste månaderna som något från Grays Anatomy eller ER. En är livrädd för allt läskigt ansvar som framtiden bär i sitt sköte och sitter och gnager hjärnbark så det dånar i skallen i längtan efter en svunnen tid med okomplicerade popkonserter och obegränsat med fotbollskonsumtion. Den fjärde vill bara sitta och titta på Joel minut efter minut medan frukostäggen kokas till granit. Den femte och sista gör allt för att få sova. Bara en sekund. Snälla! Sjukhustiden måste vara och måste förbli en nyckelbit i Joelpusslet. Förträngning är en usel överlevnadsstrategi. Samtidigt känns det helt och fullständigt självklart att Joel inte ska vara kängurupojken längre. Han är inget vårdpaket som måste sondmatas för överlevnad. Han är inget prematurbarn. Joel är Joel. I alla fall utanför journalernas värld. En snabb tid i kalendern visar dock med all önskvärd tydlighet att hur mycket fjäril och Joel han än är så har han fortfarande ett och annat läkarbesök att passa. Så vad blir egentligen summan av den här kardemumman? Han är en kängurufjäril som är prematur, men verkligen ingen prematur, hans sjukhusidentitet är lika viktig som hans osjukhusidentitet och han har åtminstone tre födelsedagar. När paradoxbingo och tvära kast med liten hjärna blir OS-grenar kan jag i alla fall garantera guld till Sverige. Jag är i toppform i bägge grenarna och kan inte se någon formsvacka bakom kröken de närmaste 18 åren. Jag är helt övertygad om att jag måste vara den enda föräldern i hela världen som känner så. Helt säkert är det så.

2007-02-22

Du är väl normal, lille vän?

”Så det är ingenting att oroa sig för då?” Detta är utan tvekan den fråga som jag har ställt flest gånger de senaste månaderna. Tio gånger av tio har svaret blivit variationer kring temat ”Nej, det är helt normalt”. På läkarspråk kan det uppenbarligen betyda allt mellan ”det är förmodligen inte dödligt i alla fall, men vi håller det under observation” och ”vi känner åtminstone till ett fall ifrån Burkina Faso som Halibut, Herring and Trout rapporterade om i Science här om året, så det händer ju ibland att det blir så” till ”Nej då, det ser jättefint ut”. Att säga att något är normalt är ett helt värdelöst svar. Jag skiter väl fullständigt om något är normalt. Det kanske är normalt att sådana som Joel dör? Vad vet jag, hur skulle jag ens kunna ha ett embryo till en aning? Jag vill inte höra en läkare på avdelningen för onormala barn prata om ”normalt”, jag vill höra att allting kommer att bli bra. För vad är egentligt normalt på ett ställe där 25 % av barnen får en ögonsjukdom som kan leda till blindhet om den inte behandlas? Vad är normalt på ett ställe där det upptäcks hjärnblödningar och kollapsade lungor dagligdags? Vad är normalt på ett ställe där normalfallet är att ingenting är ett endaste dugg normalt? -Som ni ser ligger han lite under det normala här men det är helt normalt att barn som är födda så här tidigt inte riktigt går upp i vikt på samma sätt som ett normalt fött barn normalt gör. Sånt kan en läkare helt ogenerat brasklappa ur sig viftandes med den av myndigheterna fastställda normalkurvan för viktökning. Kanske är det bara att vänja sig. Jag har en ond föraning om att normalhetsen kommer att fortsätta. Att välmenande bvc-tanter kommer att vifta med samma normalitetsmallar för än det ena och än det andra. Att föräldragruppens småbarnsföräldracamorra kommer att kretsa som hökar på crack kring bebislitteraturens bruksanvisningar till Barnets Normala Utveckling. -Jaså leker han inte med klossar än? Det gör ju barn normalt i den här åldern. -Du förstår min Wilgot är ju lite mer intelligent än normalt, det sa de redan på BB. -Normalt ska man ju amma tills barnet är 20 år och helst längre. Det säger Specialstyrelsen i sina rekommendationer. Hur kommer det sig att du har slutat amma, egentligen? Är du en dålig förälder? Och det värsta är att Joel kommer att vara efter alla normala barn ett bra tag fram över. Och ja, jag vet att det är helt normalt. Javet-javet-javet-javet! Man ska inte bry sig om sådant. Det vet jag ju också, för det sa fröken redan på mellanstadiet. Men det gjorde jag då och det gör jag nu. Jag hatar hela den här normalitetscirkusen för jag vill så himla gärna att kängurupojken ska vara tillräckligt normal för att alla normala barn inte ska utse honom till onormal. Och vi snackar alltså om en kille som är född den 28 december, minus tre månader gammal och vars små söta DNA-spiraler dessutom är pintjocka med glasögon, sneda tänder och usla ordvitsar. Grattis Joel. Å andra sidan kan pojkvaskern väldigt mycket som de flesta andra kids med planerad utploppning i mitten av mars inte kan. De andra marsnollsjuorna var liksom inte ens födda när vår lilla Ru började terrorisera husdjur och läcka mjölkrester över hela världen. Som jag ser det finns två alternativa vägar att gå från här och nu. Antingen får vi väl bryta ihop och ångesta oss igenom hela kängurupojkens uppväxt med handdesinfektionen och högkostnadskortet i högsta hugg. Eller så gör vi kaffeved av curlingkvasten och ber generaldirektör Darwin och överläkare Mengele på Normalkurvestyrelsen att göra biobränsle av sina diagramhögar. Eller förresten. Det kanske finns ett tredje alternativ. Vi kanske kan göra som alla andra rookieföräldrar och se framtiden an med någon sorts skräckblandad förtjusning. Skita i vad som är normalt när det verkar löjligt och oväsentligt och bry oss när det gäller sånt som är till för att vår lilla Joel-Poel ska må bra. Vi får väl lista ut vad som är vad på vägen antar jag. Bara för att vår kille är född lite tidigare än vad som tydligen är normalt i den vanliga världen är väl inte vi de enda föräldrarna som får ågren av blotta tanken på att hiva upp det lilla miraklet på BVC-vågen och vänta på siffrornas dom över hur pass väl man har förvaltat den kommande generationen, rikets framtid, sedan sist. Att vara lite lagom orolig är nog bara helt normalt.

2007-02-19

Släpp fångarna loss, han är vår!

Då har vi till slut kvitterat ut vårt barn. Helt och alldeles på sant har vi bokstavligen kvitterat ut honom. Eller vi och vi, pappor är inte särskilt intressanta i sådana här sammanhang, men kängurumamman fick i alla fall rita en prydlig kråka längst ner på blankett efter blankett innan vi fick tillåtelse att packa in pojken i sina hoplånade paltor och köra in honom på BB för fotografering till webbisarna. Nu är han ju vår så nu får han äntligen räknas till de nyföddas skrara. Det kändes faktiskt helt obeskrivligt bra just det där med fotograferingen. Så bra att jag inte ens tänkte på det bisarra i att Joel äntrade förlossningsavdelningen för första gången i sitt liv. 54 dagar gammal. Sedan tack för oss och ha det så bra. Over and out. Sådär bara. Hade det varit en svulstig hollywoodproduktion hade kameran åkt med oss ut genom sjukhusportarna för att sedan panorera ut över sjukhusområdet och sedan hela staden. Staden som nu är vår igen. Gärna tillsammans med någon ännu svulstigare och dito pretentiös musik, när vi liksom gick ut i livet puttandes vår alldeles för dyra barnvagn framför oss. Till och med snöflingorna singlade ner så där fint som de egentligen bara gör i en rom-com. Hempromenaden blev som ett litet triumftåg tvärs genom staden. Förbi Svettis och Svandammen, vidare ner över ån passerandes Joels café. En liten extrasväng på gågatan och genom inomhusgalleriorna bara för att vi egentligen inte får gå i gallerior. Men nu är han ju vår och vi är hans föräldrar så det är vi som bestämmer vad som är bra för honom. Så det så. Och nu ligger han här och skriker ett skrik som äntligen är bara vårt problem. Inga vitskjortor kommer att komma springande med andan i halsen, för han är frisk nu. Inga monitorer kommer att larma när någon siffra löper amok, för han behöver inga monitorer längre. Nu är han ett helt vanligt litet barn som visserligen bara är minus en månad gammal, men som är så söt så söt och så vår så vår. I alla fall ända tills på torsdag då det är återbesök för ögonkontroll. Men det är liksom en helt annan sak. På torsdag ska vi ju bara ta vår son till läkaren för en rutinkontroll. Normalfallet är hädanefter osjukhus och oläkare och att vi bor hemma med Joel är inte en ordinerad tillfällig del av sjukhusbehandligen av prematurbarn. Det är det så kallade livet. Det där som förmodligen har lunkat på som vanligt där ute i stora världen även de senaste 54 dagarna. Men alla är inte lika glada som vi. Mollgan katt är förbannad. Surare djur finns inte ens i djurskyddsmyndigheternas våtaste drömmar. Han vankar omkring mellan position under soffan och position under sängen och begrundar sitt öde likt en osalig ande. Hur kunde hans husse och matte vara så korkade att de släpade hem en liten skrikmaskin med okalibrerade armrörelser och som dessutom verkar ha monopol på att ligga på alla lägenhetens mysigaste platser? Men du förstår Mollgan, Joel är här för att stanna nu. Han är nämligen vårt barn. Det har vi till och med kontrakt på.

2007-02-19

Frihet är det största ting, tror jag.

Så äntligen faller den sista skymningen. Det låter helt kusligt så här i efterhand när jag räknar efter. Vi var 23 dagar på neonatalintensiven. Vi var 21 dagar på samvårdnadsrum och vi har haft sju dagar ut och in på permissioner. De senaste femtiotre dagarna är det som om vi bara haft vår son till låns. Alltid på någon annans villkor, alltid med oron som ryggsäck och alltid med tröttheten som skygglappar. De senaste femtiotre dagarna har vi varit patienter och anhöriga i ett, med journalerna som kvällslektyr och larmknappen som snuttefilt. Vilse i landstingslimbo, ett gränsland mellan lycka och sorg som jag ännu inte har hittat kartan till. De senaste femtiotre dagarna har vi längtat efter morgondagen. Den första gryningen efter den sista skymningen. Och nu är den här. I morgon skall Joel skrivas ut. Okej. Här skall inte hejas förrän vi kommit över den där bäcken som vi vadat runt i de senaste månaderna. Det finns fortfarande en försvarlig del ”om” och en hel arsenal med ”men” som väntar runt hörnet. Varenda kubikcentimeter av kängurupojkens lilla tvåkiloslekamen ska nagelfaras av rikets ledande neonatalläkare. Det ska säkert hummas och pannrynkas en hel del i takt med att blodprovsblodet tappas ur hälen på sexcentimetersfoten för att sedan rusas till analys. Det ska mätas och vägas och jämföras mot kurvor i jakten på det normala. Sedan, när allt är över ska läkarna vända sig mot oss och säga att nu är allt bra. Nu får ni ta hem honom. Han är er nu. Jag vet att det är nu man borde vara som gladast. Och visst, jag är inte den som inte kan bjuda till, och om någon frågar så svarar jag ju förstås som folk. Det ska bli jätteskönt att lägga allt det här bakom sig, säger jag. Det blir fantastiskt att äntligen få rå om honom alldeles själva, utbrister jag. Det är så himla frimicklarbra att allt äntligen är över, jublar jag och fyrar av ett stomatolleende. Men om jag tänker efter så är den dominerande känslan förmodligen tomhet. Tänk Cathy Freeman vid OS i Sydney. Den här kängurun har just sprungit ett maraton och inte ens plantagevis med bananer kan ge tillbaka den energi som förbränts genom att sitta på en stol bredvid en kuvös. Nu börjar något nytt och okänt som jag antar att jag borde stå rustad för, lika redo som en epo-dopad scoutpatrull på höghöjdsläger. Jag som idag på fullaste allvar körde runt ett helt kvarter extra för att jag helt enkelt inte orkade lägga i backen och trepunktsvända bilen så där snajdigt som man fick lära sig på körskolan för tusen år sedan. Faktum är att det vete katten om jag någonsin har känt mig lika rookie som jag gör inför det här med att få hem ett eget barn med fullt ansvar. Eller jag kan väl i och för sig komma på en del tillfällen som åtminstone bubblar på den listan, men i alla fall. Men å andra sidan, vad kan egentligen gå fel? Jag har svart bälte i att byta blöjor och torka bebisstjärt i sjukhusmiljö. Det borde inte vara så himla annorlunda hemma. Jag har jonglerat med killen utan att tappa honom massor av gånger på sjukhuset så varför skulle jag tappa honom bara för att jag kommer hem? Och jag kan ju knappast vara den första pappan som kommer hem med ett prematurt barn som helt plötsligt ska vara ett vanligt barn. Det borde ju inte vara svårare för mig än det var för någon annan, kan man tycka. Men det är väl en typisk killgrej det där, att få någonting som är typ det mest naturliga i hela världen att låta som något som är fullständigt nytt, otroligt omöjligt och endast går att genomföra med otroliga mängder lidande och självömk. Tur att det finns en kängurumamma med i bilden som kör så det ryker utan att stirra sig blind i backspegeln. För hon har ju onekligen en poäng i att man inte kan låta en snubbe som ser ut som Yoda och som väger mindre än ett sexpack punköl bossa runt med en hur som helst. När jag blir stor ska jag bli lika tuff som henne.

2007-02-15

Äta tid och bajsa i skov

Rumsfeldmetoden. Om det inte går med våld så går det kanske med mer våld. Det verkar väl visserligen inte som om metoden är optimerad för att skapa demokrati i Irak, men när det gäller att forcera trilskande lås på lägenhetsdörrar, eller att byta blöjor för den delen, har den onekligen visat sig vara framgångsrik. Så efter ett lyckat frontalangrepp på Murphys trilskande lås lyckades vi faktiskt påbörja våra första skälvande timmar som självständig familj under söndagskvällen. Eftersom det är tokigt täta serviceintervall på folk i tvåkilosklassen skulle vi dock tillbaka till avdelningen för mätning, vägning, hjärtkoll och rundsmörjning redan dagen efter. På förmiddagen skulle vi komma, var det sagt. Eftersom vi ekiperat oss med barnvagn av senaste årsmodell, inklusive på gränsen till löjligt matchande åkpåse och skötväska, bestämde vi oss för att lugnt och värdigt promenera till sjukhuset. Vi är ju inte längre några dunungar i föräldrabranschen så vi begrep ju att det var läge att ta till ordentliga tidsmarginaler. Det är nog bäst att vi går redan klockan tio så vi är där i god tid före lunch, sade vi till varandra sådär prettopräktigt som bara småbarnsföräldrar och Uno Svenningsson kan. Klockan 13.10 checkade vi in på neonatalen. Läkare Å hade hunnit sticka iväg till BB och sköterskorna såg ut som om de när som helst skulle lysa oss via Interpol. Jag vet inte hur det är med andra barn, men vår Joel, han äter tid helt enkelt. Han gör pulvermos av varje tillstymmelse till planering. Det tar banne mig en halvtimme bara att knöla in honom i alla miljarder klädesplagg som en pojke som fortfarande kör med minustecken före sin ålder ska ha på sig för att man ska våga sig ut utan att grannarna ringer BRIS. Och det där med att bara byta blöja först. De bajsar ju i skov, de små skitungarna! När man tror att artillerielden har mojnat och man har packat in honom enligt konstens alla regler, först då kommer laddning två ackompanjerat av ett nöjt flin. Som om han visste att hans föräldrar aldrig skulle våga dyka upp efter första permisen och visa upp en gossestjärt marinerad i intorkat bajs. Finns inte på kartan, så det var bara att veckla ut pojken och sanera. Gör om, gör rätt. Dubbelbajsad och glad gick så hans majestät nådigt med på att låta sig rullas ut i den stora världen. Och vi kom ju till slut till sjukhuset, och undersökningarna gick bra. Vår son är frisk och kry och drar mer soppa än en stadsjeep. På en dag suger han i sig ett par hundra milliliter modersmjölk. Det låter kanske inte särskilt mycket, men om du skulle dra i dig motsvarande mängd skulle det röra sig om 10-15 liter. Jag skulle kunna stoppa här och nöja mig med att nöjt konstatera att vi fick förlängd permis med prognosticerad frigivning inom sikte. Att Joel nu äntrar sin sjunde levnadsvecka med en matchvikt på 2103 gram och att vi helt enkelt mår bra. Just shaken, not stirred. Men jag måste bara dela med mig av min fascination över det finstilta i det paradigmskifte vi just håller på att knö oss igenom i och med vårt nyvunna föräldraskap. Ta bara debutantpromenaden, de kanske tre kilometerna mellan hemmet och sjukhuset. Jag kan inte med ord beskriva den kulturkrock det var att gå ut genom porten. Det var en annan stad där ute. Visste ni att det låg snöhögar över hela trottoarerna? Visste ni att bilarna kör jättefort och otroligt nära vägkanten? Visste ni att det är små kanter längs med gatorna i slutet på alla kvarter? Det finns dessutom otroligt många trappor i världen. För att inte tala om dörrar. Och avgaser. Och människor som promenerar väldigt hänsynslöst och onyanserat. Eftersom kängurupappan dessutom är kroniskt övertygad om att hans barn kommer att antingen smälta bort eller förfrysa så fort någon ens nämner ordet utomhus och därför är tvungen att stanna var tredje minut för att kontrollera om/att barnet lever, så är det inget problem att ägna nästan två timmar åt att gå tre kilometer. Fast då är det faktiskt uppförsbacke på slutet.

2007-02-12

Plötslig spädbarnspappedöd

Kära dagbok. Skjut mig. För nu är jag så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. En enda liten bajsfylld prematurblöja till att knöla ner i den improviserade papperskorgen från den lokala ica-handlaren medan sonen kissar ut sin stråle över nejden, och jag dör. Plötslig spädbarnspappedöd. Förhöjd risk när pappan inte får ligga på mage och sova i en varm och skön säng. Extra förhöjd risk när pappan kör på en sprillans ny Peugeot med en flyttbil och tvingas inteckna vårens barnbidrag för att bekosta självrisken. Tokigt hög risk när hela kängurufamiljen dessutom samma helg blir utelåsta från den nyinköpta lägenheten när de för första gången får lämna sjukhuset. Visste ni förresten att det kostar 1600 pengar att öppna en låst dörr på en söndag? Det hela började i lördags morse på avdelning 95 F på Akademiska fängelset i Uppsala. I en veckas tid hade vi hört vitpyjamas efter vitpyjamas komma förbi vårt rum och jubla över lille kängurupojkens framsteg. Nu blir det snart dags för permission, fick vi veta. Snart är, som vi avhandlat tidigare, ett av de allra mest relativa begreppen av alla relativa begrepp inom vårdsvängen. Det borde inte heta ketchupeffekten, det borde heta sjukvårdseffekten. Först händer ingenting, sedan händer ingenting och efter det lite mer ingenting. Sedan händer precis allt på en gång och då gärna vid ett tillfälle då man redan gett upp och bestämt sig för att göra något mer kreativt än att titta på ordlekar för desperata hemmafruar. Som att ringa upp folk och berätta att man pajat deras bilar, till exempel. - Tänk nu på att en liten lastbil är lite större och svårare att manövrera än en vanlig personbil, sa slyngeln på Statoil. - Äh, jag jobbade på Poståkeriet när du fortfarande samlade på Pokemon, svarade jag och travade iväg med nyckeln. Fyra timmar senare och dubbla självrisker fattigare flinar slyngeln och säger att en liten lastbil är ju lite större än en vanlig personbil… Hade inte mackfan legat så förgrymmat nära polishuset så hade pokemonfejan tankat upp sin sista diesel. Annars gick väl själva flytten bra. Vi spelade ut det-är-så-synd-om-oss-som-ligger-på-sjukhus-kortet och mobiliserade därmed halva bekantskapskretsen att bära kartonger. I egenskap av legendarisk flyttskolkare hade jag ju förstås tänkt mig lägga ut hela karusellen på helentrepenad och hävda vård av sjukt sjukt barn. Men eftersom unge herrn har pensionerat kängurupappan genom att börja helamma var det bara att bita i det sura äpplet. Arbetsfördelningen blev sålunda att mor och son åt muffins och fadern bar bokkassar och kvaddade motorfordon. De stereotypa könsrollerna smiter in i samma takt som modersmjölken sipprar ut. Lördagen var helt enkelt ingen bra dag. Vad ska man då säga om söndagen? Bandy, hade jag ju utlovat tidigare. Skulle inte tro det va. Den verklighet som låter sig planeras är ännu ej uppfunnen. Det gäller tydligen småbarnsföräldrar i synnerhet. På morgonen fick vi veta att vi skulle få gå på vår första permission. Vi som sedan den 28 december varit dömda till sluten neonatalvård med särskild utskrivningsprövning fick helt plötsligt detta förvandlat till villkorligt med anmälningsplikt. Aldrig har någonting jag längtat så mycket efter varit så fullständigt bedövande obehagligt. När vi efter reglementsenlig uppskrämning i form av hjärt- och lungräddningsutbildning och diverse virusvarningar slog upp portarna till patientgaraget, kängurupojken inbäddad i fyra lager löjligt för stora bodys och overaller och allt vad det heter, var det som om en blixt slog ner i mitt lilla huvud. De skämtar inte. De tänker verkligen släppa ut oss. De är inte kloka! Vad vet vi om att vara föräldrar? Han kommer dö! Nu! Vi hade packat ihop vårt sjukhusliv i små kassar och stuvat in det i kombin. Joel var obehagligt tyst, men andades varje gång vi kollade. Nu skulle vi hem. Hem, som i hem på riktigt. Och så är dörren till detta hem låst. Låst med låset som inte får låsas eftersom det inte går att öppna. Vi hade längtat och våndats för detta ögonblick i sex veckor och nu stod vi på tröskeln till vårt nya liv och det var oåterkalleligen låst. Lite som den där snowboardtjejen i OS förra vintern som skulle stajla lite med haschbrädan innan hon gick i mål som överlägsen vinnare och ramlade i sista hoppet. Så nära, men ändå så otroligt långt borta. Och så otroligt onödigt. Återvända till sjukhuset efter 28 minuter på permis fanns bara inte på kartan, så en kvart senare satt kängurumamman hemma hos svärmor och ammade gråtandes kängurupojken medan hans farbror kokade tröst-te. I en annan del av staden satt kängurupappan samtidigt och fyllde i en skadeanmälan tillsammans med ägaren av en splitter ny, men något repig Peugeot. På väg tillbaka till resten av familjen fastnade kängurupappan i en poliskontroll. Det kändes faktiskt inte helt rättvist.

2007-02-08

På spaning efter den far som flytt

Vi har alla våra olika strategier för att hantera jobbiga situationer och stress. En av de bästa och mest effektiva i min värld är att fly, och det bästa är om man kan lyckas fly så att ingen märker att det är just det man gör. Jag behöver oftast inte fly särskilt långt och oftast inte heller särskilt länge, men sedan kängurupojken föddes har jag fått fullständigt klart för mig att det är just flyr jag gör. Jag vet att jag borde säga att jag varje vaken stund stått vid min sons kuvös och följt kurvorna med blicken. Så är det inte. Jag vet att jag borde säga att jag omöjligt kunnat lämna min sons sjukbädd när han skrikit som värst. Så är det inte heller. Jag har ju haft ett val. Antingen stå kvar vid kuvösen och känna hur axlarna limmar sig fast upp i örontrakten. Stå där avslappnad som en Bernadotte på nobelmiddagshonnören och känna hur stressen rent fysiskt rinner runt i nervbanorna i takt med larmsignaler och respiratorssus. Antingen det eller ha väldigt bråttom iväg för att uträtta något ärende av största vikt. Gick jag därifrån visste jag ju att när jag kom tillbaka lite senare skulle allt förmodligen vara bra. Då hade han kanske somnat, fått mat, bajsat, gått upp i saturation eller något annat fantastiskt. Jag visste ju hela tiden att han hade det fint egentligen och att han fick den bästa vården i världen när jag var borta. Men sådant här får man inte säga. Då är man ingen bra pappa. Då får man ungefär samma typ av blickar från småbarnsföräldrafascisterna som man får av försäljaren på babyprylsvaruhuset om man frågar om det inte finns någon billigare barnvagn. Jo-det-gör-det-ju-i-och-för-sig-men-jag-trodde-du-var-en-pappa-som-önskade-ditt-barn-det-bästa-blicken. Och eftersom det är få blickar som gör mer ont än de som tillhör kategorin ”du-är-ingen-bra-pappa-blickarna”, så flyr jag bara lite lagom. Dröjer extra länge vid ostdisken på ICA, väljer den längsta bensinpumpskön och går låtsasvilse i kulvertarna. För vet ni vad? Jag orkade helt enkelt inte. Jag orkade inte ägna varenda vaken sekund åt att vara rädd för att min son skulle dö. Jag gick hellre på bandy och spenderade 90 minuter åt något så fruktansvärt meningslöst och oexistensiellt som 22 pojkar som leker med varandra. Mindre än ett stenkast bort från kängurupojkens vårdplats stod jag på en läktare och flydde för glatta livet fast killen bara var en vecka gammal. 90 minuter då jag kunde varit med honom. Och jag tyckte det var ganska kul. För ett litet tag lyckades jag tycka att något garanterat landstingsfritt var ganska viktigt och engagerande. Axlarna lossnade så sakteliga från öronen och halvtidskaffet tinade upp en svag själ i skräckkramper. Och det är det som är det fina i det hela. Om man bara mikroflyr lite så där lagom så får man energi att ta itu med allt det där jobbiga. Då kan man lättare dra på sig kängurukostymen och gå tillbaka till jobbet som god fader igen. Och ingen behöver ju få veta, eller hur? Ingen prettoförälder behöver ju få veta att jag är en sådan där pappa som inte spenderar 120 % av min tid curlingsopandes framför mitt barn. För vems skull skulle jag egentligen göra det i så fall? Knappast kängurupojkens i alla fall. Men tillbaka i fikarummet på avdelningen förskönar jag gärna verkligheten igen. Klagar lite över att jag måste måla i lägenheten eller besiktiga bilen i stället för att hänga med Joel, fast jag kanske i själva verket tycker det är rätt skönt att komma iväg från sjukhuset ett litet tag. Men jag funderar faktiskt på att sluta med det. Den här småbarnsföräldravärlden, av vilken jag ännu bara sett en bit stor som Dalsland, verkar vara full av blindskär för den som vill framstå som den perfekta föräldern. Det verkar liksom vara ett aldrig sinande överflöd av tillfällen till dåligt samvete och jag tror att man kan göra bättre saker av sin energi än att fundera på vad andra ska tycka om ens föräldraskap. Jag kapitulerar direkt. På söndag tänker jag gå på bandy igen och det ska bli skitkul. Jag skiter i om småbarnsföräldrafascisterna tycker att jag är en dålig pappa. Och om Joel är smart så kommer han att gilla sina föräldrar som de är, för de kommer i alla fall att älska honom som han är.

2007-02-07

Fyra nyanser av grått

Ultraljudsundersökningar är ungefär som cricket på TV. Även om man tittar riktigt riktigt noga på det så är det faktiskt fullständigt omöjligt att se vad som händer där på skärmen. Det går inte att utläsa några som helst resultat av det man ser och det enda sättet att skapa sig en grov uppfattning om hur det går är att titta på reaktionerna hos de som faktiskt kan. I vårt fall ultraljudsläkaren. Joel har hittills haft sju ultraljudsundersökningar i sin karriär. Allt från vanligt standardultraljud till färgskimrande hjärtbilder. Fråga mig inte hur det går till, men genom att köra runt med en liten smörkniv på magen på en mjölkpaketsstor bebis kan man få fram bilder som exakt visar alla vener som blåa flöden och alla artärer som röda. Och detta med samma teknik som försvaret brukar använda för att jaga minkar om jag har fattat rätt. Det enda på ett sjukhus som kommer närmare magi är rörpostsystemet, men det har jag ju redan tjatat om. Idag var det i alla fall dags för ultraljud på kängurupojkens hjärna. Och eftersom han är en stor pojke ansågs det att han kunde gå själv till röntgenavdelningen. Så i en scen som kunde varit tagen från julspelet i vilken liten svensk håla som helst traskade modern iväg med det minimala barnet inlindat i dukar och filtar, tätt följd av pappan bärandes en portabel larmanordning och en sjuksköterska med återupplivningsmakapären i högsta hugg. Det måste ha sett fruktansvärt fånigt ut. Det märkliga är att vi vid det här laget har nått ett stadium då den här typen av övningar känns fullständigt naturliga. Det är bara en annan dag på jobbet helt enkelt. Jaha, då ska vi se om ungen har några hjärnblödningar eller andra defekter som kan orsaka livslångt handikapp då, liksom. Som att besiktiga bilen eller kolla punka på cykeln. Men så, när man väl lagt ner den förstfödde på undersökningsbritsen (han tar upp ungefär en artondels sjukhussäng, om nu någon undrar) och när tanten sedan doppar den lilla smörkniven i ultraljudskladd och börjar skejta runt i fontanellen på honom. Då är man inte så kaxig ens som veterankängurupappa längre. Med ett litet plipp kommer pölsan upp på monitorn och två läkare står och hummar i kör. Så fryser den ena av dem till i ansiktet, böjer sig fram mot skärmen och zoomar in något grått i det gråa. Hjärtat stannar i halsgropen, tar en liten saltomortal. Allt är helt stilla och tyst i rummet för en sekund. En minut. En evighet. Så släpper hon stillbilden och surfar vidare över kraniet. Efter några vändor till i den grå dimman på skärmen är det tydligen slut på det roliga och monitorn plippar till när vår sons hjärna försvinner ut i någon databasbehandling i den högre skolan. Jaså det såg fint ut? Så vår son har alla getter i hagen än så länge då? Det var ju skönt! Tack, tack och hej hej. Vår lilla kortege vandrar så tillbaka genom kulvertar och korridorer i sakta mak. Tillbaka till neonatalens trygga hägn och när vi passerar luftslussarna in till avdelningen slår det mig att det här var första gången i Joels liv som han var utanför barnsjukhuset. Han är sex veckor gammal och det första han får se av världen utanför neonatalen är röntgenavdelningen tvärs över gatan. Dessutom sov han under hela resan. Latmaskgenerna har han onekligen från sin far. Väl inne på rum 11 längst bort i korridoren, also known as vårt hem, kan vi bocka av hjärnkoll i vecka 34 från det digra kalendariet med tester och undersökningar och konstatera att nu har vi i alla fall två dagars andhämtning kvar till det blir ögonkoll på torsdag. Lika bra att förbereda sig inför det genom att destruktivitetsgoogla sig fram till allt som kan gå fel då. Det, eller titta igenom de sjuttitvåtusen avsnitt av Anne på Grönkulla som Vänlig Vän lämnade här vid ett besök i veckan. Men det är i morgon det. Idag gläder vi oss åt att Joel har lämnat avdelningen för första gången i sitt liv, att han verkar vara klar i knoppen och att han vid trematningen i natt lär spränga tvåkilosvallen. Snart lär hans hicka ge utslag på richterskalan. Så stor är han!

2007-02-04

Tänk om jag inte älskar honom på riktigt!

Det verkar onekligen som om Joel är här för att stanna och jag börjar känna att det är dags att utarbeta någon form av strategi för att tackla det. Det skrämmer mig faktiskt en hel del. Efter 40 dagar tycker jag ändå att jag kan hantera det här med att bo på sjukhus ganska bra. Jag vet vilka tider det är lättast att hitta parkering i patientgaraget, jag vet hur man smugglar in sushi på rummet utan att personalen ser det, jag har slutat att fascineras av rörposten och jag kan knyta in mig och min son i den mest komplicerade känguruskjorta. Dessutom kan jag kolla sondläge, sätta saturationsmätare, sköta syrgasutrustningen och allt annat sådant där som alla småbarnsföräldrar säkert håller på med. Till och med sömnbristen och tristessen börjar kännas som en integrerad del av mitt liv. Men i takt med att Joel närmar sig tvåkilosgränsen och dessutom på allvar börjat ta itu med sin däggdjursidentitet närmar sig också den dagen då hela kängurufamiljen ska kliva ut genom sjukhusets portar och fungera som en helt vanlig tjockbebisfamilj. Fälla ner pungen och landa, helt enkelt. Det där känns inte helt bra faktiskt. Eller jag menar, det är klart att det känns bra eftersom det måste kännas bra. Eller måste och måste, det b-o-r-d-e kännas bra i alla fall och på många sätt känns det ju bra men det är ju på papperet det. Men verkligheten då? Hur blir det med verkligheten? Ska vi ta hand om den där lilla bajs- och skrikmaskinen helt själva, utan alla hängslen och säkerhetsbälten vi blivit bortskämda med här i kängurureservatet? Och sedan? Ponera nu att vi mot alla odds ens skulle lyckas köra vår för ändamålet införskaffade familjebil från patientparkeringen till det som ska bli Joels barndomshem. Ponera att han inte skulle få luftföroreningskrupp eller vintersjuksalmonellan bara han drar ett enda litet andetag verklighetsluft. Ponera att ingen av alla de komplikationer och dystopier som prematurbarn tydligen prenumererar på och som puckopappan kamikazegooglat fram inträffar. Ponera allt det och lite till. Vad händer då? Vi kan byta miniblöjor, men kan vi koka välling? Vi kan fylla i ett vårdövervakningsformulär, men kan vi dagisinskola? Vi kan häva ett andningsstopp, men kan vi uppfostra ett barn? Alltså, jag har minsann jobbat på högstadiet så jag vet precis vad alla föräldrars små solstrålar är kapabla till. Jag har nattvandrat bland folkölsmarinerade och godtyckligt misshandlade tonåringar. Man behöver inte ens gå så långt upp i åldrarna för att få föräldraångest. Jag känner ju inte ens Joel. Tänk om han är värsta mobbarämnet eller tänk om han hatar fotboll? Innan jag utvecklar det här vidare vill jag bara understryka att jag gärna vänder mig mot riksdagshuset i bön fem gånger om dagen i tacksamhet och vördnad över vårt välfärdssamhälle som givit oss allt vi behövt för att överleva de senaste 40 dagarna. Det sagt kan jag någonstans ändå vara rädd för att vi ska ha blivit så till den milda grad inbäddade i solidaritetsbomull här på sjukhuset att vi inte ska klara den riktiga småbarnsföräldravardagen. Samhällets gigantiska curlingkvastar låter oss glida fram emot boet i sakta mak utan att behöva fokusera på annat än att vårda vår lilla hjälplösa son. Det som var tänkt att bli vår förberedelsetid inför föräldraskapet har förvandlats till vårdtid och en förvriden verklighetsuppfattning. Hur går man från kängurupappa till bara pappa? När kommer instruktionsboken? Eller det är väl egentligen inte ens det jag är mest rädd för. Jag tror att jag helt enkelt är lite rädd för Joel. Jag menar, jag älskar ju honom och så och jag ska göra precis allt för honom, inklusive skicka Bandidos på de snorungar som mobbar honom för att han är minst i klassen och har glasögon och sneda tänder. Men hur vet jag om det är äkta faderskänslor och äkta kärlek? Jag kanske bara tänker så för att jag vet att det borde vara så? Tänk om jag kommer att komma hem från sjukhuset med en vilt främmande individ som påstår att han är mitt barn, men som jag bara känner som vårdpaket? Men det är klart. När vi badade honom tidigare idag var kängurumamman tvungen att bli lite sur på mig för att jag inte städade honom ordentligt. Det var ju bara det att jag inte hade tid. Jag var tvungen att bara stå där och beundra underverket, djupt försjunken i hans små ögon. Alldeles lugn och lycklig inombords, för han såg ut att må så bra där han skvalpade runt i baljan. Fast sedan blev det brandlarm och då tänkte kängurupappan lite på att det säkert var falsklarm för det vet man ju hur många automatlarm det går och sedan gick han till fönstret och kikade ut och såg om det var några brandbilar där. Vid det laget hade kängurumamman redan plockat upp kängurupojken från hans vattenmadrass och var beredd att hoppa ut genom fönstret. På bottenvåningen, men ändå. Vill man vara snäll så kan man konstatera att jag hade rätt. Det var falsklarm. Det hade dock varit skönt om naturen hade varit gullig nog att bevisa för mig att jag verkligen var en pappa ut i fingerspetsarna. En pappa vars ryggmärgsreflex är att rädda sin son snarare än att stå i fönstret och titta på bilar.

2007-02-02

Levande gossebarn som gråter tyst

Förlöst. 2006-12-28, 13.34. Levande gossebarn som gråter tyst. Det där är de vackraste orden jag vet. De är hämtade direkt ur kängurumammans journal och skrevs av den läkare som utförde kejsarsnittet som satte Joel till världen. Levande gossebarn som gråter tyst. Fem ord nedhamrade i all hast på förlossningsavdelningens personaldator utan större eftertanke antar jag. Förmodligen en helt vanlig dag på jobbet för henne. För oss en fullständigt unik och helt igenom vansinnig dag som jag får känslooverload bara jag tänker på. De där kontrasterna fascinerar mig. Vi har hittills, lågt räknat, träffat kanske 70-80 vardagshjältar ur Landstingets armé av vitpyjamasar. Människor av kött och blod som varje dag arbetar med andra människors kött och blod. Och så länge det handlar om just fysisk vård, svett och blod, bajs och piller, så länge det handlar om allt från palpering och stetoskop till respiratorer och ren science fiction, då är det ingenting annat än helt fantastiskt. När det handlar om att konvertera deras vardagar på arbetet till våra världsomvälvande och i alla fall i vårt fall skräckfyllda engångsupplevelser, så har det väl ibland varit si sådär. Ungefär klockan 10 på förmiddagen den 28:e december fick vi Beskedet. Under morgonronden någon timme tidigare hade vi fått veta att vi nog kunde glömma de där två till fyra veckorna som det pratades om dagen innan, vi skulle nog räkna med att få ett barn den här veckan. Kanske till och med om några dagar. Nu var det nya beskedet att operationen skulle ske kring klockan ett. Om tre timmar. Jag kommer inte ihåg hur budskapet levererades, vilka ord som användes eller ens vilken läkare det var som sa det. Det enda jag kommer ihåg är de sista orden i harangen. Är det något ni funderar över, något som ni vill fråga om? Okej. Om tre timmar ska jag bli pappa till mitt första barn. Jag vet att min fru är väldigt, väldigt dålig. Jag vet att vecka 28 är aaaldeles för tidigt och jag vet att det där blöta på kinderna förmodligen är tårar. Är det något jag funderar över? Bra fråga, doktorn. Bra fråga! Vad gör man då dessa tre timmar mellan det som så vitt vi kunde förstå lika gärna kan vara en dödsdom för antingen fru eller barn och själva operationstillfället? Pratar igenom vad som komma skall i lugn och ro? Sitter och torkar varandras tårar? Tröstar varandra? En cigarett och en sista måltid? Icke. Istället pratade vi i stort sett oavbrutet med landstingspersonal. Koaguleringsläkaren kom och sa att de skulle göra sitt bästa för att frun inte skulle förblöda. Narkosläkaren kom förbi och sa att de skulle söva henne. Sjukgymnasten kom och berättade vad som skulle hända efter operationen. Kejsarsnittaren berättade om snittet och så vidare, och så vidare. Kort sagt kom folk och berättade att de tänkte göra sitt jobb under och efter operationen. Och det var ju snällt att de tänkte göra det. Någon form av psykolog eller kurator såg vi inte röken av. I stället erbjöds vi nådigt att delta i diverse olika studier. De hette bland annat att vårt barn förmodligen skulle kunna hamna i respirator efter födseln och då undrades det om vi ville vara med i en studie om lungmognad. För ert barn kommer ju att födas med väldigt omogna lungor och kommer att ha svårt att andas och då tror vi att bla-bla-bla, vilket tyder på att bla-bla-bla och därför vill vi testa om lite bla-bla-bla hjälper och det är förstås helt frivilligt och det innebär bara lite extra tester och ett extra ultraljud på hjärnan och tänk igenom det ordentligt men vi måste få veta innan operationen och det finns nog inga risker med det. Har ni några frågor? Respirator? Omogna lungor? Extra ultraljud på hjärnan? En titt på klockan avslöjade att vi hade ungefär 20-25 minuter på oss för att bestämma hur vi skulle göra. Sedan knack knack och nu är det dags att åka ner till operation. I backspegeln bleknar minnet och de bilder jag har kvar från de där timmarna är nästan utomkroppsliga. Jag kan se framför mig hur vi sitter där på sjukhussängen i vårt aprikosfärgade rum medan vitpyjamas efter vitpyjamas kommer in och sätter sig på sängen mittemot. Allt går som i dåligt läppsynkad slow motion och orden studsar runt i min tomma skalle utan att fastna på en enda receptiv hjärncell. Jag inser ju att alla egentligen bara gjorde sitt jobb en helt vanlig arbetsdag och att allt det där säkert ingår i något vackert typsnittat policydokument om öppenhet inför patienten. Men jag är rädd att den enda fråga som fyller hela vår värld dessa få timmar är den enda fråga alla vägrar svara på. Kommer allt att gå bra? Men Landstinget lämnar inga garantier för sina reparationsjobb och svepande generaliseringar är en dålig snuttefilt för föräldrar som är vilse i det stora, stumma tomrummet. Å andra sidan. Endast himmelen vet vad två blivande föräldrar i djup chock och tillgång till tung medicin och ett fönster på femte våningen hade kunnat ta sig till på tre timmar bakom en stängd dörr. Förmodligen inget värre än att gråta tyst, men i alla fall. Man kanske ska vara tacksam för de emotionella bulldozrar som gick i skytteltrafik på vårt rum under tre timmar som skakade vår värld och därmed förkortade väntan på vårt levande, om än tyst gråtande gossebarn.

2007-02-01

Konsten att vårda en relation

Av alla sorters korkade människor måste ändå gravida förstfödarpar vara de allra värsta. Det är som om själva befruktningen startar en neurologisk förruttnelseprocess som förvandlar fullt kapabla och kritiskt tänkande individer till emotionella hormonvrak. De två branscher som till största delen lever på oss förstfödare är fastighetsmäklarna och barnprylshallickarna. Bara förstfödare kan komma på något så vansinnigt som att flytta en och en halv månad före planerad födsel och bara förstfödare kan tycka att det är vettigt att betala två månadshyror för en sprillans barnvagn. Jag önskar att jag när Joel blir lite större kunde berätta för honom att hans föräldrar minsann var annorlunda. Att vi kunde stå emot trycket. Men nu är det tyvärr inte så. Vi har bott på sjukhuset i över fem veckor nu och igår hade vi för första gången joelfri permis båda två på en gång. Det här är något som alla kloka människor sagt att vi måste göra. Vi måste ta hand om varandra och vår relation för ni vet väl att 40 % av alla småbarnsföräldrar skiljer sig? Så när personalen tydligt försäkrat oss flera gånger att de inte tänkte lämna Joel att dö och att de skulle se till honom var tionde minut, och Joel dessutom tagit farväl av pappa genom att fyra av några välriktade bajsmissiler från krigsplats skötbordet, tog vi varandra i hand och vandrade ut genom institutionens portar. Så vad hittar vi på för romantiskt då under våra fyra timmar i frihet? En lugn promenad i det vackra vintervädret kanske? En stilla kaffe på ett mysigt kafé, kaffe för en gångs skull inte bryggt av kaffemaskinen från helvetet? Skulle inte tro det va. Hopp in i bilen, vansinnesfärd genom kommunens minimalistiskt snöröjda gator till banken för att skriva på pantbrev och lån till den lägenhet vi uppenbarligen tyckte det var begåvat att köpa någon gång i december. Sedan bilköer och snömodd ut till stormarknadsbunkern i stadens utkant för att köpa ut "barnvagnen som inte är en barnvagn utan ett helt koncept" och som vi entusiastiskt beställde i ett annat liv. En halvtimme senare är vi i färgbutiken och frågar hur vattenbaserad och lågemitterande en väggfärg egentligen kan bli. Vi vill ha färg som vår förstfödde prins kan bada i om han så vill, förstår ni. 25 liter färg i inredningsprogramstrendiga kulörer, tusen rollrar och penslar, målartvätt, spackel (du är väl säker på att det inte är giftigt?) och ett besök på Mackedonken senare står så känguruparet i sin nyinköpta lägenhet och spacklar vägghål för glatta livet tills kängurumamman desperat konstaterar att nu jävlar är det bråttom tillbaka till neonatalavdelningens bröstpumpsrum. Tillbaka på avdelningen ligger sonen och snusar sött på sin lilla uppvärmda vattenbädd. Och har ni haft det bra, frågar landstingets personal för dagen. Ja-ha-ha-a då, svarar vi kindrosigt som vore vi materialiserade direkt ur en feldubbad blöjreklam och så fort dörren till vår cell stängts sjunker vi dödströtta ner på varsin sida om den intet ont anande kängurupojken. Och det här var ändå bara början. De närmaste veckorna har vi samlat vår coalition of willing som ska hjälpa till med golvpappning, väggtvättning, maskeringstejpning, målning, lådpackning, flyttning och allt det där som vi i december tänkte att vi skulle hinna med i god tid innan barnet kommer. Vi har nu alltså tre hem. Ett är ett rum på ett sjukhus där personalen kommer in och väcker en varannan timme natten lång och där tre steg tar dig från vägg till vägg. Ett är en trevlig två och en halva med inbjudande hall, vackra trägolv och generös planlösning i stamrenoverad fastighet med pendlarläge och nära till dagis och annan service. Men ack så orenoverad och tom på möbler. Ett är en liten studentlägenhet fullbelamrad med flyttkartonger, odiskad decemberdisk och världens just nu olyckligaste katt. Inget av dessa hem känns just nu särskilt bra. Och det vore synd att säga att vi är ensamma. Neonatalavdelningen på vårt sjukhus är pintjock med korkade föräldrar som tyckte det verkade som en bra plan att renovera ett torp, säga upp en lägenhet eller bygga ett kök samtidigt som det första barnet var på väg. Man undrar ju om detta månne kan ha något samband med att stress är en av de vanligaste bidragande orsakerna till prematurfödslar? Det finns bara en lösning. Samtidigt som man registrerar sig hos barnavårdscentralen första gången bör man direkt bli svartlistad hos alla fastighetsmäklare och byggvaruhus i hela Sverige under ett års tid. Det är inte bara dåliga relationer som får småbarnsförhållanden att spricka. Sök svaret på motorvägsnära köpcentra runt om i landet. Ondskan kommer från Bauhaus, Babyland och Mäklarsamfundet. Och nu måste jag rusa, sonen har just kräkts sitt första amningskräks! Det är fantastiskt!

2007-01-31

Gäst hos verkligheten

Vi har fått sviten här på neonatalavdelningen. Det största och det ljusaste rummet, säkert 80 kvadratcemtimeter större än de andra. Fönster i två väderstreck har vi också. Fönster som på något märkligt sätt båda vätter mot akutens ambulansintag. Nåja, de låter i alla fall någon form av verklighet sippra in till oss. En sjuk del av verkligheten, men ändå. Vi brukar även låta varandra smaka på livet utanför sjukhuset då och då. Liksom för att vänja oss vid livet utanför murarna. Om en tar hand om Joel i ett gäng timmar kan den andre ha frigång och kanske träffa någon kompis, kolla posten, bråka i tvättstugan, klappa katten eller bara andas in lite luft från verkligheten. Gjorde vi inte så skulle vi säkert klappa ihop fullständigt här inne. Men det riktiga livet där ute är bedrägligt. Så länge jag är på väg till eller från sjukhuset, så länge jag befinner mig på själva sjukhusområdet är det okej. Då är jag pappan som har ett viktigt ärende att uträtta. Det är som om folk man möter skulle kunna se på mig och tänka att han där verkar ha något viktigt att uträtta här på sjukhuset. Kanske ligger hans son här och är sjuk, tänker de när de möter mig. Kanske skall han bara ner på stan och ordna något som bara inte kan vänta, sedan återvänder han nog till sin son. Man kan se på honom att han är en god fader. Med högburet huvud rör jag mig som denna stolta och gode fader och när jag går ner mot stan väljer jag de genvägar mellan avdelningarna som bara en person med mycket god kännedom om sjukhuset skulle använda. Redan nere vid Svandammen, eller Svendomen som vi ibland kallade den för när vi gick på gymnasiet, försvinner dock sjukhusets blekgula tegel bakom kröken och kängurupappan börjar ömsa skinn. Nere på stan är han sedan som bortblåst. Människor springer fram och tillbaka, bussar tutar och cyklister viner framför näsan på mig som om de inte visste att jag hade en son. -Hallå, min son Joel, ja jag vet att det inte syns men jag är faktiskt pappa, och min son Joel han ligger på sjukhus. Hallå! Ingen lyssnar. Och överallt springer föräldralediga mammor och pappor omkring med sina barnvagnar och gullar med sina tjockbebisar. Och bara för att jag inte kan det så framstår det nu som världens vettigaste verksamhet att fika i gallerior tillsammans med tusen andra barnvagnscruisers. Jag som alltid tyckt sånt där frimicklarföräldraskap med bejbyrytmik och blöjklubbar, barnvagnsfetishism och föräldrabloggar är fullständigt förkastligt. Men håll i skötväskorna nu alla tjockbebisar, för nu kommer vi snart till ett kafé nära er! Joel är neonatalens lilla X2000 för tillfället. Syrgas är för mesar och idag har han klarat sig utan i flera timmar. Joel andas luft! Över en natt bara sådär. De senaste dagarna har annars varit en liten tillbakagång med fler apnéer, mer föräldratårar och mer syrgas, men nu är det som om han har bestämt sig. Nu ska jag ta tag i det här och bli stor. Och det syns på honom hur lycklig han är över att få slippa syrgasgrimman. Han ligger och ler och flörtar järnet med alla som kommer förbi. Det kan ju vara att man helt plötsligt ser fejan på honom också, utan alla slangar, men som förälder har jag tolkningsföreträde och han är helt klart en lyckligare bebis nu. Dessutom med begynnande dubbelhaka och en matchvikt på 1760 gram. Det ni! Så vi drog fram presentpyjamasen i storlek 48 för att kolla om han var redo att släppa nudistsargen och komma in i matchen. Passformen var väl okej, men frågan är vad vi ska ha i det andra benet eftersom hela Joel ligger bekvämt i enbart vänsterdojan. Blöjor kanske? Han är fortfarande långt ifrån störst i stan, den gode Joel-Poel, men sak är i alla fall klar. Det är inga eoner vi har kvar här på sjukhuset. I morgon har vi läkarmöte. Kanske kan vi börja diskutera permissioner och utskrivningsplan då. Kanske...

2007-01-30

Konsten att bota huvudvärk

När Joel var kanske tre-fyra dagar gammal började pappa bli lite trött och fick en släng av huvudvärk. Sådan där huvudvärk som helt vanliga dödliga människor får när de sover för lite, eller dricker för lite eller för den delen när de har druckit för mycket också. Ont i huvudet helt enkelt. Vi vanliga dödliga människor vet att det finns medicin väl avpassad för sådant, så kallade huvudvärkstabletter. Och eftersom vi bodde på ett sjukhus och eftersom sjukhus pysslar med sjukvård klev jag ut från vårt rum och frågade första bästa vitpyjamas jag mötte i korridoren om man möjligtvis kunde få en Panodil eller två. Jag har lite ont i huvudet, förtydligade jag och försökte se lagom sjuk ut. Tilläggas bör att jag just klivit ut från ett rum där det var fritt knarka i form av morfin värt en förmögenhet i vilken stadspark som helst och försvarliga mängder diklofenak, King Kong-Panodil och andra smärtdödare i elefantklassen. Jag skulle alltså utan problem ha kunnat egenvårda mig själv både till intensiven och till kyrkogården med de preparat som låg framför näsan på mig. Men jag ville ha vanlig receptfri medicin för vanlig remissfri huvudvärk. Min enkla fråga visade sig dock vara en välriktad torped rätt in i Landstingets byråkratibunker. -Till pappa alltså, frågades det? Nää, det går nog inte, du är ju inte patient. Min fråga lämnades vidare för utredning i kollegiet. I en dryg halvtimme var större delen av specialistmödravårdsavdelningens nattpersonal engagerad i min tablett innan jourhavande barnmorska nådigt öppnade medicinskåpet och delegerade iväg en undersköterska till sal 7 med en Ipren serverad i sedvanlig medicinburk. Vi är många som fruktar kommande landstingsrevision när notan kommer; ett styck Ipren à 1 krona och 50 öre exklusive administrations- och personalkostnader à 1200 kronor. Till någon som inte ens är patient! Så här i efterhand kommer jag inte ens ihåg om jag blev av med huvudvärken. Det jag vill säga med den där lilla historien är en grej som jag har funderat en del på här i huset. På ett sjukhus är man antingen patient, personal eller besökande i olika anhörighetsgrader. Jag är, eller var åtminstone, någon sorts hybrid av alla tre. Men ändå väldigt tydligt ingen av dem. Vi är ett gäng här på barnsjukhuset, vi pappor. Vi hasar runt i korridorerna som vandrande vålnader och bär brickor med steriliserade fruktsoppor, går enklare ärenden och ställer korkade frågor. Bara en sådan sak som att vi är de enda som inte har namnbrickor eller patientband. Mammorna och barnen blir ringmärkta från scratch och från alla personalbröstfickor dinglar passerkort tydligt markerande vilket kast i sjukvårdshierarkin man tillhör. Min teori är att pappan är ett relativt nytt fenomen inom såväl mödravård som barnavård och bara de riktiga spjutspetsavdelningarna har hunnit skicka iväg sin personal på hantera-papporna-fortbildningar. Här på neonatalavdelningen är det i jämförelse fantastiskt och vi pappor görs extremt delaktiga i alla aspekter av vården även om det även här finns personal som verkar tycka att pappors del av vården på sin höjd kan sträcka sig till att parkera bilen i patientgaraget. På andra avdelningar vi varit på kan man väl om man vill vara diplomatisk konstatera att det fungerar annorlunda. Mindre diplomatiskt uttryckt är detta hus en liten tidsmaskin där man kan ta hissen direkt från jämställdhetssveriges framkant till DDR på mindre än 30 sekunder. Okej, jag erkänner. Det var en lätt överdrift. Och innan Stasi kommer och tar mig måste jag i ärlighetens namn säga att den överväldigande delen av all personal vi har haft att göra med på alla avdelningar har varit fullständigt fantastisk. Därmed inte sagt att det inte finns utrymme för förbättringar när det gäller pappabiten. Kängurupappan har tillräckliga problem med sin nya identitet som det är.

2007-01-28

Ur led är tiden

Jag har en ny teori. Jag tror att allting är relativt. Och i synnerhet gäller det nog tiden. Tiden går oerhört sakta, fast väldigt fort och åt olika håll. Idag blir Joel en månad gammal samtidigt som hans alter ego, fostret, skulle ha blivit 33 veckor. Vi har alltså varit sjukhusbundna en hel månad samtidigt som det är knappt två månader kvar tills Joel skulle ha ploppat ut ur mammas mage som en helt vanlig tjockbebis. Ni vet sådana där knubbiga michelinmonster i trekilosklassen som man kan se på webbisarna, men som säkert inte finns i verkligheten. Men det där med tjockbebisar är ändå inte lika konstigt som det här med tiden. Historiska dokument i form av gamla bensinkvitton från Finspång och arkeologiska lämningar i form av en kasse med julklappar vi aldrig hann byta, vittnar om att det lär ha varit jul även år 2006. Problemet är bara att jag kommer ihåg julen 2006 på ungefär samma sätt som jag kommer ihåg julen i Fanny och Alexander. Det var väldigt länge sedan och jag vet att jag har upplevt den på något sätt men det är oklart om det verkligen var på riktigt. Tiden har helt enkelt passerat helt vansinnigt fort sedan dess och när jag skriver om vad som hände den julen känner jag mig som en farfar som berättar för mina uttråkade barnbarn om hur det hände sig en jul för länge, länge sedan. Samtidigt har jag aldrig någonsin varit med om att tiden går så oändligt, så paniskt sakta. Jag kan min tolv kvadratmeter stora värld utan och innan. Oavsett hur många gånger man flippar igenom kanalerna i basutbudet klockan fem på morgonen blir det inget som rent fysiskt är uthärdligt att titta på. Jag har följt minutvisaren varv efter varv efter varv med blicken. Just det, minutvisaren, inte dess vindsnabbe och ilsket röda, men ack så falske kompis sekundvisaren som ilar runt och låtsas att tiden flyger iväg. Nattpersonalen kommer in och hälsar och säger ”jamen det här går ju bra, vi ska bara göra några kontroller”. Morgonpersonalen kommer in och hälsar och säger ”nämen det här går ju finfint, vi ska ju bara göra några tester”. Eftermiddagspersonalen kommer in och hälsar och säger ”Vad duktig han är, det går ju så bra, vi ska bara sätta en tina, dra en sond, byta en grimma, gå en rond”. Dag ut och dag in mår han jättebra utan att vi för den skull kommer härifrån. Missförstå mig rätt nu. Joel har överlevt sin första månad och han mår bra. Alla andra tänkbara scenarier sedan han föddes hade varit fruktansvärda. Vore jag neonatalläkare kunde jag berätta för er att han aldrig ens har varit i akut fara. Så bra har han mått rent medicinskt. Och att vi kan sköta den allra största delen av Joels vård helt själva fast han är så illa liten är ingenting annat än revolutionerande neonatalvård. Men nu är jag inte läkare. Jag är pappa och jag har genomlidit den hemskaste månaden i mitt liv. Den har gått så fort så fort att jag inte har hunnit med själv med alla tankar och känslor och den har gått så sakta så sakta att jag flera gånger sneglat mot dörren och tänkt att nu orkar jag inte mer. Jag drar. Jag tar en taxi till Arlanda och sätter mig på första bästa plan och slår mig för öronen och skriker ”bingo, bingo, bingo” hela vägen till någon annanstans. Bort från Joel. Men alldeles bredvid mig i sängen ligger min fru och sover ikapp med Joel, som vilar där på hennes bröst. De andas till och med i samma takt. Alldeles nyss sjöng vi honom till ro och nu har han kört in typ åtta kubikmillimeter tumme i munnen sin som tröst. Han är verkligen världens sötaste, och då menar jag inte sådär världens sötaste som alla föräldrar säger om sina barn. Jag menar världens sötaste rent objektivt. Joel, förlåt att jag tänkte att jag ville slänga ut dig genom fönstret igår. Förlåt att jag skrev att jag ville fly från dig. Förlåt Joel. Pappa är här nu och jag ska aldrig, aldrig lämna dig, Joel. Inte förrän du ska börja på dagis i alla fall, och det hoppas jag inte dröjer allt för lång tid.

2007-01-27

Joel - Darwin, 1-0

Har vi haft tur? Kanske. Har man haft tur om man överlevt en flygolycka? Visst var det tur att vi hade BVC-besök just den dagen. Tur att vi bor i rätt stad nära rätt sjukhus. Tur att Joel har någorlunda koll på sin första uppgift här i livet; äta, sova, bajsa, andas. Å andra sidan fick vi HELLP och det händer ungefär 15 av 4000 barnafödare, åtminstone på det här sjukhuset. Eller vi och vi. Vill man vara petig fick väl inte just jag HELLP. Men även som HELLP-less anhörig kan man ikläda sig en försvarlig del av ynkandet och martyrskapet. Särskilt om patienten själv tycker det är pjåskigt att oja sig över en sån futtig sak som en livshotande sjukdom. Någon måste ju ta hand om lidandet också. Tur var det knappast i alla fall. Tur eller inte. Jag har i alla fall aldrig någonsin så tydligt känt att vi tillhör den priviligerade minoriteten av alla människor här på jorden. Det förpliktigar till en viss ödmjukhet att veta att vi har fått tillgång till vård och hjälp tillräcklig för att klara livet på oss (även jag har minsann fått en panodil och en pappasmörgås med festlig cider på skattebetalarnas bekostnad!). En sjukvårdsexpertis som säkert max 5 % av jordens befolkning kan ta del av. För det betalar vi i sammanhanget ingenting. Och medan vi ligger här på vårt fina sjukhusrum med TV, DVD och trådlöst internet och konsumerar vårddygn för tiotusentals kronor i rasande takt föds det naturligtvis barn för tidigt i Zimbabwe, Burma och Guatemala också. Vår Joel är naturligtvis värd allt detta för oss, men så är det ju rimligtvis också för de föräldrar vars vecka 28-barn dör runt om i Världen. Varje dag. Ett annat sätt att se det på är naturligtvis att vår Joel är världens sötaste långfinger till Darwin. Handlade det enbart om the survival of the fitest så hade Joel varit rökt för länge sedan. Men tack vare extrema mängder intelligent design i form av sjukvårdshightech har Joel efter några skakiga inledningsdygn varit redo för obegränsad mängd av den uråldrigaste spädbarnsvårdmetoden av dem alla – känguruvård. Joel var inte många timmar gammal när han för första gången hamnade på pappas bröstkorg med respirator, EKG-plattor, sond, saturationsmätare, dropp, extra gastuber och blinkande och pipande monitorer inkopplade på hans minimala kropp. För mig är detta en väldigt vacker bild av människan. Trots all teknik som är förutsättningen för att Joel ska leva mår han som allra bäst när han är som allra närmast sina föräldrar invirad i ett stort tygsjok av ekologisk bomull. Det är väldigt lowtech och jag gillar det väldigt mycket. Man kanske kan ta apan ur djungeln, men man kan aldrig ta hela djungeln ur apan. Det du Joel, det är sånt din knäppa farsa ligger och filosoferar över under vita nätter när han inte kan sova eftersom du inte har lärt dig att det inte går att amma pappor, och likt en mjältsjuk hackspett far över bröstkorgen i jakten på det vita guldet. Men det är väl klart att du är hungrig, du får ju bara mat varannan timme…

2007-01-27

Tack!

Tack för alla vänliga kommentarer och allt stöd från kända såväl som okända!

2007-01-26

Menlösa barns dag

- Vill pappa klippa navelsträngen? Någon håller fram en enorm sax och jag förstår på blickarna från svamphattarna att det borde jag verkligen vilja. För ett dygn sedan gick jag på stan och funderade på om man inte skulle slå till på en platt-TV i alla fall. För två timmar sedan fick jag veta att jag skulle bli pappa. Eller det visste jag ju redan, men inte att jag skulle bli det nu. Inte om två månader, två veckor eller två dagar. Nu. 13.30, längre kan vi omöjligt vänta hette det. Då blir risken för mamma för stor. Och för tio minuter sedan satt jag i en operationssal omgiven av kanske 10-12 läkare och sköterskor som alla presenterat sig och sin specialitet. Narkos hit, koagulering dit, uppsnittarteam och en pappaövervakare. Ska man ha LCD eller plasma tro om man mest ska se på vanlig TV? Nu ligger han där framför mig. - Vill pappa klippa navelsträngen? Nej det är klart att jag inte vill! För det första ska han vara kvar i mammas mage och dessutom ligger han där som en nyflådd kanin alldeles blå och röd och är det verkligen säkert att han lever? Jaja, jag ser ju att han andas, men lever han!?! Jag kommer att tappa saxen och döda honom och sen blir det Lex Maria av hela skiten och vi hamnar på anstalt allihop. I bästa fall. Men det är klart, en pappa has got to do what en pappa has got to do. Hit med saxen! Navelsträngar är kladdiga och sega och jag inser helt plötsligt att jag inte har en susning om vad som händer inne i operationsrummet. Och nu måste Joel in i transportkuvösen och ner på neonatalintensiven. Vill pappa följa med dit eller vill han vänta på uppvaket? Fattas bara det. Nu ska man välja mellan en fru som ligger nedsövd och säkert förblöder med tanke på att de typ fem blodplättar hon har kvar inte ens verkar vara särskilt sams och ett foster som helt plötsligt förvandlats till son. Hur katten ska jag veta vad jag vill? Jag vill hem och titta på TV eller något annat garanterat okomplicerat. I omklädningsrummet åker den blå svampmössan i papperskorgen och först när jag öppnar skåpet där jag för en knapp halvtimme sedan hängde in mitt gamla liv tillsammans med jeans och tröja slår den stora ensamheten till med förödande kraft. Den här situationen går liksom inte att skämta bort. Jag är alldeles för rädd för att gå och ta reda på hur operationen gick och jag kan omöjligt gå ut och vara med min son. Tänk om han dör! Vad ska jag då säga till frun när hon vaknar? Om hon vaknar. Den 28:e december. Menlösa barns dag. Eller värnlösa barns dag kanske det heter nu för tiden enligt principen städare – lokalvårdare, dokusåpakändis – journalist. Den kvällen tror jag att jag sprang vilse i kulvertarna tre-fyra gånger på väg mellan olika familjemedlemmar i varsin ända av ett av Sveriges största sjukhus. Jag spenderade således förmodligen mer tid med springande bakjourer och fikande uskor än med sjuk fru och sjukt barn. Men det är nog tur det, för att fråga efter vägen är ju i alla fall att göra något konstruktivt. Till skillnad från att sitta på en pall bredvid en kuvös alternativt en mur av droppställningar och undra om man inte borde vara någon annanstans. När är det menlösa pappors dag?

2007-01-25

Jämställdare kan ingen vara

Det verkar som om ungefär fyra procent av de svenska papporna tar ut hälften av föräldraledigheten. Ekonomi, sjukt viktiga jobb, amning, ovilja och vad det nu kan vara som ligger bakom att 96 % av papporna tycker att mindre än hälften verkar lagom, allt det där sätts ur spel av en liten prematurbebis. "Båda föräldrarna behövs i vården", står det på vårt fina läkarintyg som just nu cirkulerar i försäkringskasselimbo mellan inläsningscentraler, handläggare och allsköns statsanställd personal i väntan på ett felaktigt beslut att överklaga. Och de skämtar inte, läkarna. Känguruvård måste vara världens mest jämställda föräldraskap. Vi behövs verkligen båda två. Hela tiden. Och eftersom man inte behöver tuttar för att sondmata och eftersom Joel hittills har tillbringat 25 % av sitt liv med att äta är det inget större problem att vara aktiv i sitt faderskap. Den enda som verkar ha en konservativ inställning till det hela är hans majestät själv. EKG, puls och syresättning utgör sekunduppdaterad popularitetsranking som med ödesmättad precision och blinkande siffror talar om vad Joel tycker. Och det slår aldrig fel. Hos mamma sjunker han ner i sin vilopuls kring 160 och syresätter sig hur fint som helst. Hos pappa tvekar han inte att köra igång med apnéer och sänka syresättning så till den grad att alla apparater börjar larma och på det sättet tydligt ta moralkonservativ ställning för mamma i jämställdhetsdebatten. Jag har upprepade gånger hotat med indragen veckopeng och först nu när han är lite äldre verkar han börja inse vad det innebär om dessa hot sätts i verket. Eller så börjar vi sakta lära känna varandra, min son och jag. I natt hade vi exempelvis lite pappa-son-kvalitetstid framför Australian Open i tennis, Joel och jag. Men kanske var det Sjarapovas stönande som blev lite för mycket för helt plötsligt sjunker siffrorna värre än någonsin boo.com på börsen och ordet "asystoli" blinkar över skärmen. Första gången det hände var Joel bara några timmar gammal. Jag frågade läkaren vad det betydde. - Hjärtstillestånd, svarade hon utan att se särskilt berörd ut och utan att flytta blicken från siffrornas tango på bildskärmen. Men möjligtvis såg hon den askgrå pappan i ögonvrån och anade att asystoli höll på att drabba fler i familjen och förklarade att det är inget konstigt, det är bara att skaka lite på honom så kommer han igång igen. - De glömmer ju att andas ibland när de är så här små. Och så är det ju. Livet går vidare och nu skakar jag själv igång Joel när han tycker att det är viktigare att bajsa än att andas. Tidigt i morse just när Sjarapova slog in matchbollen, tidningsbudet stoppade in bladet i din brevlåda och snöröjningen var i full gång låg jag och räddade livet på min son. För vilken gång i ordningen anar jag inte, men man kan lugnt säga att det börjar bli rutin nu. Och som de moderna föräldrar vi är delar vi lika även på livräddningen.

2007-01-25

Jorden upp-och-ner på 24 timmar

Det finns många sätt att rädda liv på. BVC-tanten på vårt rutinbesök i mitten på december körde en ganska alternativ variant. Rätt långt från Raul Wallenberg i Budapest om man säger så. Men väldigt effektivt kan jag tycka så här i efterhand. Vår vanliga barnmorska var sjuk eller ledig eller på lunch eller nåt, så vi fick barnmorskan från helvetet i stället. Inte så att hon var dålig, det tror jag inte i alla fall. Vi kom bara inte överens helt enkelt. Hon tog hursomhelst alla prover och allt var okej. Nästa tid skulle bokas in och hon beklagade sig över att det skulle bli i mellandagarna och då skulle ju hon vara ledig. Men vi kunde ju vänta tills i januari med nästa besök så att vi fick träffa henne igen, föreslogs det. Vi bytte snabbt blickar, min fru och jag. Inte en chans. Inte för att det blir kul att gå till BVC i mellandagarna, men vi vill ju inte träffa farbror Barbro igen. Den 27:e december får det bli. Så här i efterhand har vi förstått att barnmorskan vi inte ville ha kan ha räddat livet på stora delar av vår lilla trepersonersfamilj. Den 27:e december cyklade vi så till BVC. Efteråt skulle vi gå på stan, mellandagsfynda lite och byta hopplösa julklappar. Äntligen lite tid för oss själva efter julhelg med släkten! - Och hur mådde vi här då, undrade vår gamla vanliga barnmorska. - Jotack, svarade frun. Lite tröttare än vanligt kanske och så har jag varit lite förkyld och kanske lite flåsig senaste dagarna. Men det är väl inte så konstigt? - Nä, det var det ju inte, tyckte barnmorskan. När vi kom till momentet ”ta blodtryck” var det dock slut på det normala. - Hmm, du ligger ju lite högt här… (djup suck och fundersamt hummande). - Och så hade du ju lite äggvita... Lite högt visade sig vara nåt i stil med 180/100, vilket i och för sig inte sa oss ett dyft. Vi hamnade i alla fall i ”samtalsrummet”. Det där rummet som finns på alla sjukhusavdelningar och som är lite sådär sterilmysigt inrett med plastblommor, värmeljus och märklig konst. Det där rummet som man tänker att där vill jag verkligen aldrig hamna när man går förbi i sjukhuskorridoren. Numera känns samtalsrum som en integrerad del av vårt liv och barnmorskan förklarade att hon nog måste skicka upp oss till sjukhuset för extrakoll. Men det skulle bara vara en ren rutinåtgärd – det kan ju vara havandeskapsförgiftning, men det var knappast troligt så här tidigt, sa barnmorskan. Bäst att kolla i alla fall. Och så får vi kanske ses lite oftare framöver. Tack och hej och vi ses, sa vi och passade på vägen ut på att skriva upp oss på föräldragruppen som skulle starta om tre veckor. Nu hade vi en dryg timme på oss innan tiden på specialistmödravården, så vi passade på att gå lite på stan och köpa lunch innan vi cyklade upp till barnsjukhuset. En cykeltur som senare blev veckans snackis bland personalen på avdelningen. Det var tydligen inte meningen att man skulle cykla med akut havandeskapsförgiftning (eller HELLP, som det senare visade sig vara) och ett blodtryck som en giraff. Det hade ju någon gärna fått berätta i så fall. Vi tyckte hur som helst att det var väldigt opraktiskt att vår dag skulle bli förstörd och att vi kanske skulle behöva springa på BVC hela tiden fram till mars. Det vet man ju hur länge man kan få vänta på sjukhus. Och det stämde ju. Vi har inte kommit hem än, och det är ju fyra veckor sedan. 13.30 den 27:e december kom vi in till barnmorskan på sjukhuset. Exakt ett dygn senare var Joel född, Joels mamma racerkörd till uppvak och sedan vuxenintensiven och Joel själv inpackad i transportkuvösen och körd till neonatalintensiven. Kvar utanför operationssalen stod en nybliven pappa iförd blå overall och en lustig hatt.

2007-01-24

Det blev inte som jag tänkt mig. Inte alls.

Det finns en massa pappaböcker där ute. Och alla moderna och trendiga du-ska-bli-mamma-böcker har ett litet alibikapitel för papporna så att den blivande mamman ska kunna tvinga den blivande pappan att engagera sig åtminstone lite grann i det som komma skall. Och om man läser allt det där förstår man snabbt att alla killar funderar väldigt mycket över hur sexlivet ska bli, hur trist det kommer att bli att inte få softa med sina sköna polare och hur fantastiskt det är att få vara med om förlossningen, den tidpunkten då även den klockrenaste och skönaste snubben förvandlas till kärleksfull och öm fader. I den ordningen. För mig blev det nu inte riktigt så. Jag har uppenbarligen aldrig oroat mig för de saker man borde oroa sig för om man är en klockrent skön snubbe och framför allt, jag fick aldrig vara med om den där fantastiska förlossningen. Det blev helt enkelt inte riktigt som jag föreställt mig. I vecka 28 föddes lilla Joel och jag blev kängurupappa. Han kom som en blixt från klar himmel och det vore synd att säga att vi var beredda på det. I den här bloggen vill jag berätta en historia som jag vet kommer att bli verklighet för massor av blivande pappor men som alltid bara händer ”nån annan”, eller på sin höjd ”kompisens kompis”. I alla fall har jag aldrig läst om det i någon trendpappabok. Joel är snart en månad nu och han mår bra. Tror jag. Läkarna säger det i alla fall, och de borde ju kunna sånt här. Själv har jag ingen aning. Första veckan trodde jag att han skulle dö precis hela tiden. Nu tror jag det bara några gånger varje dag, särskilt när han slutar andas och alla maskinerna börjar larma. Men det är märkligt, man vänjer sig verkligen vid allt. Och den vardag vi lever i nu och som hade känts för osannolik för Cityakuten för bara några veckor sedan funkar faktiskt riktigt bra. Å andra sidan betyder ”bra” något helt annat för mig idag än vad det brukade göra. 24 timmar om dygnet, minst, turas vi om att vara känguru åt vår lille pojk. Sondmatar varannan timme, byter blöjor i teskedsgummestorlek, kollar saturation och respiration (syresättning och andning kallades det visst i mitt förra liv), tar tempen, kollar att syrgasgrimman eller CPAP-en sitter som den ska, kollar att sonden sitter som den ska, kollar att EKG-elektroderna sitter som de ska, kollar alla siffrorna som fladdrar runt på monitorerna. Och kollar allt en gång till. För säkerhets skull. Jag som lovade mig själv att aldrig bli curlingpappa och nu, två månader innan beräknad födsel, är jag värsta Peja Lindholm. Men jag ska sluta med det sen, bara grabben lär sig andas först. Jag lovar!