En barnsjuksköterskas bekännelser
- Vardagstankar och betraktelser från min vardag med mina två busiga barn, en pojke född 02 och en flicka född 06. Jag jobbar på barnsjukhus och som gymnasieskolsköterska.idag, eller igår får man väl säga så här dags. Vi började med att fira födelsedagen med sång och frukost på sängen. Och ett gäng paket förstås. Hon fick en rosa CD-spelare som skulle matcha tapeten i hennes rum. Men den roligaste presenten var ändå en liten nappflaska till dockan (som kostade 20 kronor).
Storebror och lillasyster lekte sedan en stund ute med vattenpistolen hon också fått. Sen tog jag med mig barnen och handlade inför helgens kalas. Det gick ju bra. Förutom att jag var helt nervös på dem när de hoppade upp och ner på kundvagnen och lekte kull i gångarna i affären. Storebror fick sig också en uppläxning när han var en millimeter ifrån att slå butiksbiträdet i huvudet bara för att han "var tvungen" att pröva sopborstarna..
Hemma igen satte jag min simultanförmåga på prov. Jag lagade köttgryta till middagen samtidigt som jag bakade två sorters kakor och tog telefonsamtalen som födelsedagsbarnet inte vågade ta. Det lyckades ju inte riktigt vilket visade sig på den ena kakan som blev lite bränd i kanten. Och köttgrytan kanske inte riktigt höll måttet heller förresten. Pappan i familjen kommenterade middagen med att "potatisen blev ju uppäten i alla fall". Och det 4-åriga födelsedagsbarnet gick sen runt och sa skit, shit för det hade hon ju hört i köket..
I den här famljen är det väldigt synd om pappa när han är sjuk. Eller bara känner sig lite hängig och kanske har en förkylning på gång. Tyvärr får han inte värst mycket sympatier, trots/eller för att mamman i familjen är sjuksköterska. Barnen får lite mer uppmärksamhet när de är sjuka eller skadade. Även om storebror är rätt gnällig han med. I alla fall när han slagit sig och sår ska tvättas. Eller bara när läpparna är nariga och behöver smörjas. Då skriker han oftast rakt ut. Skönt att lillasyster är av lite tuffare virke. Igår kom hon med en helt nedblodad tå och frågade bara helt lugnt om hon kunde få ett plåster. Idag bad hon om att få vara med och tvätta storebrors blodiga, variga skrubbsår eftersom hon tycker att "det är jättecoolt med blod". Kanske kirurg kan vara ett yrke att fundera på för hennes framtid..
Min dotter gör hyss i en rasande fart, och ibland får jag faktiskt skylla mig själv. När jag vet vilken kreativitet och snabbhet hon har borde jag nog ha lite bättre uppsikt över henne. Som efter lunch idag då jag höll på och bakade matmuffins och hade ställt en tallrik med smält smör på diskbänken. Snabbt var dottern framme och tog tallriken som inte var så lätt att hålla i.. Eftersom jag inte planerat att olja in golvet med smöret borde jag nog hållit bättre koll på mitt smör..
På eftermiddagen idag fick dottern nästa tillfälle. Med besök hemma hade jag så trevligt med min väninna att jag gärna litade på att barnen roade sig själva. Och det gjorde de ju. Jag tyckte att det var jättemysigt att våra döttrar hade hittat såna fina små "vindruvor" att plocka när de visade oss dem. Tills jag upptäckte att det var våra omogna plommon de plockat från trädet..
När vännerna sen åkt hem upptäckte jag att mina barn lyckats äta choklad till kvällsmat. Jag hade förstås lyckats glömma chokladen framme som jag och min kompis åt av till kaffet. Skärpning Jenny!
Jag gillar söndagar (bortsett från de obligatoriska morgonbråken med dottern). Jag fick lite sovmorgon i morse till och med, trött som jag var efter jobbet igår. Och när jag vaknade såg jag till min förtjusning att dottern redan var påklädd. Så jag slapp det vanliga bråket om vilka kläder hon skulle ha. Morgonen blev visserligen inte så lugn för det. Dottern var jättearg för att pappa inte bjöd på korvbröd till frukost. Så hon skrek högt en halvtimme innan det löstes med en kompromiss... När alla lugnat sig åkte vi på rolig pannkaksfest med söndagsskolegänget i kyrkan. Ärligt talat väljer jag ofta att gå på söndagsskolan istället för Gudstjänsten, vi har så duktiga och roliga lärare på söndagsskolan. Kanske borde jag växa upp och höra fler predikningar på vuxennivå men jag intalar mig att allt har sin tid. Och så länge dottern är mammig kan jag ju utnyttja det och få höra bibelberättelserna med hjälp av flanellograf och teater istället för bara ord.
I eftermiddags behövde maken plugga. Så jag tänkte passa på att göra något mysigt med barnen. Jag överraskade dem med att berätta att vi skulle gå på bio. Och sonen skrek genast; NEJ, jag vill inte! Måste jag? Funderade en stund på att tvinga honom men insåg att lite av mysfaktorn nog skulle försvinna då. Så dottern och jag åkte och såg prinsessan och grodan. Det blev ju riktigt mysigt. Bortsett från toapauser och att dottern sprang iväg och la sig på golvet när det blev för läskigt. Men så är det ju med barn. Man kan inte riktigt styra dem. Även om man ibland kan undra varför de blir kissnödiga precis fel tid. Som i tisdags när lillasyster var tvungen att kissa precis när storebror skulle läsa högt på skolavslutningen. Nu måste jag sluta skriva för lillasysters dockor behöver visst datorn säger hon.
Det är lite spännande att fundera över vad barnen ska bli när de blir stora. Idag var vi på vårfest på dotterns förskola. När barnen uppträdde och sjöng vårsånger fick jag anledning att fundera över om dottern kanske skulle kunna bli sångerska. Men det verkade inte så. Istället för att sjunga stod hon och drog upp klänningen ända till hakan och visade hela magen. Det kändes lite pinsamt och maken sa åt mig att gå och säga till henne. Men sen kom jag på att det där med att stå och visa magen faktiskt verkar vara den viktigaste egenskapen om man ska vara kvinnlig artist idag. Kolla bara på Britney Spears.
Senare på kvällen fick jag anledning att fundera över om dottern kanske skulle kunna bli advokat. När vi satt ute på altanen tyckte dottern att jag skulle sätta mig i en stol bredvid pappa. Jag påpekade att mormor faktiskt hade sönder den andra stolen för några veckor sedan. Dottern sa då helt sakligt "Mormor eller morfar!" "Det enda vi kan veta är att mormor eller morfar hade sönder den eftersom de två var de enda i vårt hus då". Och det hade hon ju faktiskt helt rätt i eftersom vi andra var borta då och bara fick höra från dem när vi kom hem vad som hade hänt. Med det resonemanget skulle hon säkert kunna försvara sin mormor i en domstol. Som mamma önskar jag förstås att hon kommer att använda sitt skarpa sinne och inte sin mage för att göra karriär i framtiden.
I går hade vi en hastigt påkommen temadag om sex och samlevnad på skolan. Sommarvädret och oron inför vad våra ungdomar kan råka hamna i under sommaren fick skolans duktiga och engagerade lärare att handla och planera in temadagen. Som skolsköterska fick jag vara med och bjuda på information och kondomer. Och det blev en riktigt rolig dag. Ett gäng sköna och diskussionssugna elever bjöd på många tankar, idéer och skratt. Det roligaste var nog att höra alla deras förslag på vad man ska kalla det kvinnliga och det manliga könsorganet. Ord som apelsin, hallongrotta, punani, weeniwayne, the troublemaker, den underbara saken och hängdrule dök upp.
På kvällen förstod jag att jag kanske behöver undervisa lite i sexualkunskap även hemma. Min dotter, som snart är 4 år, sa; "För länge, länge sen hade pappor tuttar". Jag frågade vem som lärt henne detta, och hon berättade att hon lärt sig det själv. Kanske skulle hennes mamma ta sitt ansvar och berätta lite om hur det förhåller sig med såna saker. Men trots att jag igår hörde mig själv prata ingående om så pinsamma saker som hur man använder olika preventivmedel, så är jag väldigt pryd hemma och har svårt att förstå hur jag ska kunna förklara hur barn blir till för min dotter. Mina vänner har sagt att det har kommit naturligt för dem eftersom barnen har varit med på toaletten då de haft mens. När de då fått frågor har det blivit ett tillfälle att berätta om hur barn blir till. Men den situationen finns inte i min värld. Jag är ju så pryd hemma så jag låser dörren och vägrar släppa in vare sig barn eller man när jag kissar. En aning konstigt kan tyckas eftersom jag i mitt jobb som sjuksköterska lägger mig i hur andra kissar eller bajsar eller hur de har det med mensen eller sexlivet. Jag har ju också märkt att min dotter tagit över beteendet. Hon är noga med att stänga och låsa dörren när hon går på toaletten. Vilket är lite jobbigt för oss föräldrar som blir utelåsta när vi behöver hjälpa till och torka henne då hon bajsat.
En fråga som vi i alla fall har löst hemma är vilket ord man ska använda för det kvinnliga könsorganet. För det är ju faktiskt pinsamt att föräldrar alltid har sagt snopp helt obekymrat samtidigt som de har haft så svårt att prata om flickans könsorgan och istället sagt framstjärt, blomma eller något annat konstigt. För min dotter är ordet snippa något helt naturligt vilket jag är glad för. Och jag är också glad att det inte var hallongrotta eller fisken (!) som vann ungdomarnas tävling om vad tjejers könsorgan ska heta utan ett par mer neutrala ord som vagina och snippa. Nu måste jag fundera på hur min dotter ska få lära sig hur barn blir till.
Tänk att det kan vara så svårt för två föräldrar att hålla reda på två barn.. Särskilt under våren när alla trevliga aktiviteter avlöser varandra. Förra veckan hade dottern utflykt med förskolan, som tur var blev vi påminda av en lapp de hängt upp på förskolans dörr. Trots det fick dottern med sig matsäcken på onsdagen istället för torsdagen som var utflyktsdagen. När torsdagen sen kom packade maken ned en liten smörgås, och märkte när han lämnade dottern att det visst var lunch de skulle ha med sig. Så jag fick springa in på affären på väg hem från nattjobbet och köpa till något. Mötte där en av förskollärarna som leende kommenterade min tydliga räddning av dotterns lunch.
Idag blev jag räddad av sonens klasskompis pappa. Han berättade att han packat ned min sons regnkläder när han tog med honom hem. Det skulle ju bli sämre väder imorgon sa han, och de skulle vara ombytta när de kom till skolan eftersom de skulle iväg på en gång. Iväg? Jag förstod direkt att jag missat något nu igen men höll masken och tackade honom så mycket för omtanken. Sen gick jag genast till datorn för att hitta information om sonens kommande utflykt. Friidrottsdag med massor av aktiviteter och medhavd lunch står visst på programmet imorgon. Nu är i alla fall pannkakorna stekta (och drycken, hur det blir med den vet jag inte, maken handlade festis, sånt är väl förbjudet i skolans värld numera..). Imorgon återstår bara att se om maken kommer ihåg att klä sonen i idrottskläder och packa ned matsäck och ombyte i hans ryggsäck.
Idag tyckte jag att dottern hade fått så lång lugg. Så jag föreslog att hon skulle sätta upp luggen med hårspännen. Men hon ville "ha rockstjärnefrisyr, såna där taggar som rockstjärnor har" sa hon. Så hon satte igång med att göra spikes. Det var lite svårt att få håret att stå upp men jag tyckte att det var lite gulligt att hon provade. Antar att hon blivit inspirerad av figurerna i Guitar Hero på vårt play station. Skönt att hon har lite coolare förebilder än bara prinsessor tänkte jag.
Men när dottern gått och lagt sig och jag gick runt med dammsugaren upptäckte jag att håret var fullt av ljusa långa hårtussar bredvid en barnsax. Hittade sedan dottern i sängen med snaggat hår. Eller ja, allt var ju inte snaggat. Klippt lite snyggt med olika längd på håret... I nacken var det bara en halv cm hår kvar.. Tyckte att det var smart av henne att gå och lägga sig innan jag upptäckte det. Det är svårt att skälla på en sovande tjej. Men det visade det sig att hon faktiskt diskuterat frisyr med pappa innan på kvällen. Så det var nog ganska genomtänkt ändå. Frågan är bara om hon satsar på att bli rockstjärna eller frisör?
Jag är inte så bra på språk. Svenska behärskar jag nog ganska bra, men andra språk tycker jag inte om att använda. Jag borde ju kunna engelska, men får ändå alltid lite småpanik när jag i jobbet ringer hem till någon som inte förstår svenska och jag måste använda min knaggliga engelska. Det låser sig liksom och min hjärna letar febrilt efter översättningen av enkla ord som kissa och bajsa (ord som vi barnsjuksköterskor använder jämt). Men självklart försöker jag ju och för det mesta går det bra att kommunicera.
Det finns ju andra språk också, kroppsspråket är till exempel mycket användbart om man träffar människor som inte alls talar samma språk som man själv. Och teckenspråk är ju fantastiskt för de som behöver och behärskar det. Och små barn som inte utvecklat något språk kan man kommunicera med på deras nivå genom ljud och joller och leenden. Man anpassar liksom språket omedvetet för att prata med bebisar. Det faller sig liksom inte naturligt att diskutera ekonomi med en liten bebis, gosegosegos eller nåt passar bättre.
Men det finns ett barnspråk som jag bara inte kan anpassa mig till eller förstå. Det är språket som mina barn använder hela tiden just nu - GNÄLLspråket. Och det hjälper inte att jag kommer från gnällbältet. Jag hör liksom inte budskapet de försöker förmedla, det knyter sig i min mage och min hjärna låser sig. Jag kan bara inte anpassa mig och lyssna in vad de försöker säga när de lägger sig på golvet och gnäller. Den gnälliga och skrikiga rösten skär genom allt. Och jag som borde vara en klok och förstående vuxen svarar plötsligt med skrikspråket. Eller agerar själv som en treåring. Gnället om att barnet inte vill ha de där kläderna på sig besvarar jag moget genom att kasta nya kläder på golvet och irriterat ryta -men klä dig själv då! Jag kan inte kommunicera med mina barn när de gnäller. Jag skulle verkligen behöva en tolk i vissa lägen. Finns det ingen tolkförmedling som kan hjälpa småbarnsföräldrar att kommunicera med sina barn? Det kunde väl finnas en telefontolk för akuta lägen i alla fall. Med desperata föräldrar som mig som kunder kunde de säkert tjäna en och annan krona. Hur i hela världen kan man behålla lugnet och bemöta sina gnälliga barn på ett kärleksfullt och vuxet sätt? Tips någon?
Fåglarna kvittrar och alla husägare känner behovet av att gå ut i trädgården. Kanske inte så mycket för att njuta av våren utan mest för att fixa inför den kommande sommaren. Rensa bort löv, se till sina växter och olja sina utemöbler. Själv känner jag mest latmasken inom mig när maken påtalar att vi måste fixa trädgården nu. Och pollenallergiker som jag är tar jag förstås tillfället i akt att berätta hur jobbigt det är för mig att vistas ute. Dessutom tycker jag faktiskt att vi kan låta vår naturtomt fortsätta vara naturtomt. Det måste väl vara mysigast för barnen att leka på en sån tomt?
Då finns det förstås projekt inomhus som jag kan ägna mig åt. Man behöver ju aldrig vara sysslolös när man äger ett hus. Vi tänkte förstås som de flesta när vi köpte huset för sex år sedan, att vi skulle renovera och fixa huset fint och i den stil som vi vill ha. Jag minns när vi gick runt med säljaren och besiktigade huset. Han påtalade att den trasiga korkmattan i badrummet var ett verk av deras lilla kanin som käkat på den. Jag sa att det inte var något problem eftersom vi självklart skulle renovera badrummet på en gång. Inte ville vi ha kvar ett sjuttiotalsbadrum! Nu, sex år senare, tittar jag på hålet efter den bortbitna mattan ibland och ler lite. Och det är väl ganska snyggt ändå med gula handfat och gult badkar..
Visst har vi renoverat lite, målat huset, dränerat och fixat tvättstugan. Men kollar vi på våra grannars hus känns det som om ingenting alls är gjort här. Och visst beror det lite på lathet. Men framförallt på att vi prioriterat annat. För mig är relationerna viktigare än det materiella. Och dygnet har ju ett visst antal timmar. Jag lägger helst mina timmar på att umgås med familj och vänner. Visst har grannarna finare hus att bjuda hem vänner till. Men jag tror inte att de hinner göra det så ofta, allt måste ju fixas hemma. Och jag bryr mig faktiskt inte om vem som har finast hus att visa upp. Jag blir snarare lite trotsig och struntar i att fixa allt bara för att bevisa att man faktiskt kan trivas utan att ha ett hus från en inredningstidning. Jag ser det som min uppgift att få folk att slappna av hos oss. Ingen ska behöva känna att vi har det finare än dem. (Och det gör de nog inte). Jag vill att de ska tänka - kan de ha det ofixat spelar det väl ingen roll om vi inte har det perfekt. Jag har lite svårt för det perfekta, för vem har det egentligen perfekt? Jag undrar alltid vad folk försöker dölja när de vill visa upp något perfekt. Någonting som jag vill tacka min mamma för är att jag lärt mig att ha ett välkommet och öppet hem, oavsett om det hunnits städas ordentligt när folk dyker upp. Jag vill välkomna folk in i mitt liv, jag vill att de ska gilla mig för den jag är. Även om jag är osminkad eller har ett ostylat hem. Och det är nog mest för att jag vill möta folk som vågar visa för mig vilka de verkligen är. Välkomna hem till mig ni som vågar!
Idag tyckte vi att det var dags att plocka fram trädgårdsmöblerna. Men när maken gick till lekstugan för att plocka fram stolarna upptäckte han att de redan var ockuperade. Uppe på ryggen av två ihopfällda stolar fanns ett jättefint fågelbo med två små söta blå ägg i. Inte kunde vi plocka fram stolarna då. Vad skulle barnen lära sig om djur och natur om vi elakt skulle flytta på de söta små äggen? Nej, vi får nog helt enkelt nöja oss med att ta fram två stolar och vara glada över att en liten fågelfamilj ville flytta in hos oss.
Kanske det rentav var meningen att fågelfamiljen skulle komma till just oss. Barnen har ju önskat sig ett husdjur. Så mycket att sonen till och med frågade om jag, som är allergisk, kunde flytta så att han kunde få en hund istället. Kanske det är Gud som svarar på barnens böner om ett husdjur. Det känns ju barmhärtigt av honom att sända oss en fågelfamilj så att sonen slipper sälja sin mamma för att få husdjur.
Det är häftigt att få barn. Att få se sina barn födas och växa upp och att se sig själv i dem. Att se mammas ögon och pappas mun på en liten sötnos. Det är också spännande att se vilka egenskaper den lilla människan ärvt från sina föräldrar. Fast ibland undrar man ju hur lyckad kombinationen blev egentligen. Mitt humör och min envishet kombinerad med min mans envishet och tjurskallighet, det kan bli rätt jobbigt ibland kan jag lova.
Som i morse, när dottern helt plötsligt fick för sig att hon skulle med pappa till jobbet och vägrade gå till förskolan. Hon tokskrek bra länge, tårarna sprutade och hon ville verkligen inte ge sig. Igår var det jätteroligt att vara på dagis och idag var det jättetråkigt och otänkbart att vara där. Inte ens efter att pappa åkt förstod hon att hon inte skulle få sin vilja genom. Jag, förstående som jag är efter att ha jobbat på barnpsyk, tog henne i famn och frågade varför hon inte ville till förskolan. "Har det hänt något gumman, har någon varit dum mot dig?" Det hade det förstås inte och när vi väl kom dit studsade hon in och var jätteglad. Det var bara mamma som fick åka till jobbet, svettig efter allt bråkande och springande för att vi blev så sena. När jag klev på bussen tittade folk dessutom medlidsamt på mig för att jag grät. Tårarna var dock bara mina ögondroppar som fick tas på springande fot.
Jag kände mig ändå nöjd över att fighten idag handlade om något som inte gick att genomföra praktiskt så jag kunde stå emot. Om vi bara bråkade om val av kläder och mat skulle ungen växa upp och bli helt odräglig tror jag. Jag är helt övertygad om att barn mår bra av och behöver gränser. Men mammor mår inte alltid bra av att höra skrik i en timme. Jag har i alla fall svårt att fixa det. Så om ni ser min dotter i konstiga kläder vet ni varför..
Jag skulle som sagt inte vilja backa i tiden och vara tonåring igen. Men vissa dagar önskar jag faktiskt att jag fick vara barnet och slippa vara vuxen. Dagarna när jag är som tröttast och bara skulle vilja åka hem från jobbet och lägga mig i soffan. Men föräldrarollens plikter tillåter ju inte sånt slöande. Hur trött jag än är måste jag ju hämta barnen, åka hem och laga näringsriktig mat till barnen och skjutsa till fotbollsträningen.
Jag hoppas alltid på att hämtningarna ska gå smidigt de trötta dagarna. Och alltid går hämtningarna just de dagarna hur osmidigt som helst. Det är just då som barnen får sina vredesutbrott när jag kommer och hämtar dem. Och jag som är så trött att jag bara skulle vilja skrika tillbaka till min unge måste försöka hålla ihop och agera på något passande sätt. Trots att jag känner mig slut i huvudet måste min hjärna ändå komma på hur jag ska agera för att;
1. Få med mig ungen hem.
3. Mitt agerande ska verka pedagogiskt och vuxet för de pedagoger och föräldrar som granskar oss i stunden..
Det är jobbigt att vara vuxen när man själv skulle vilja vara en treåring.
Jag älskar att jobba med tonåringar. De är så spontana och ärliga och sköna att vara med. Man känner sig liksom uppiggad i deras närhet. Undrar om jag har en slags längtan tillbaka till tonåren. Det var ju en speciell tid. En tid när hela livet låg framför och allt kändes möjligt. En härlig tid med mycket känslor.
Nä, stopp nu. Nu har jag nog romantiserat tonårstiden lite. När jag tänker efter var det ju oerhört jobbigt med alla känslor man hade i den åldern. Alla beslut som skulle fattas skapade ångest. Ena stunden kände man att man skulle förändra hela världen, för att nästa stund känna sig totalt värdelös. Och samtidigt skulle man orka plugga och prestera. Det var viktigt att passa in och man kände sig ful även om man var söt i andras ögon. Man blev ihop och gjorde slut, och blev ihop igen, och känslorna stormade. Jag gjorde till och med slut med min pojkvän (nu make) på skoj en gång bara för att testa om han skulle bli ledsen..
Jag är väldigt nöjd med att vara där jag är idag. Glad att ha hittat ett yrke jag trivs med, glad över min familj. Glad över att ha hittat mig själv, mina värderingar och min tro. Och jag hoppas att jag kan få ge lite av den tryggheten till tonåringarna jag möter. Samtidigt som jag får smittas av deras härliga spontanitet och ärliga ifrågasättande. Jag hoppas också att jag kan få ge mina barn den trygghet de behöver, helst innan de hamnar i den stormiga tonårsångesten..
Jag tror att de har lyckats ganska bra med genusarbetet på förskolan. Min son hade en väldigt lång prinsessperiod när han var mellan 3 och 5 år. Vi ville inte hindra honom så vi köpte en del rosa prinsessaker. Eller vi, det var jag som köpte sakerna, hans pappa tyckte nog att det var lite fel och pinsamt att handla sånt till en kille.
När vi sedan fick en tjej som andra barn kändes det ganska bra att hon kunde få ärva en del rosa prinsessaker. Nu är hon 3,5 år och har varit rosa ett tag. Men nu vill hon helt plötsligt ha blått och vara prins på kalas! Undrar om det är en lång prinsperiod som ligger framför nu... Problemet är ju bara att man på leksaksaffärerna inte kan välja så mycket. Är man kille ska man vara superhjälte. Är man tjej ska man vara prinsessa. Punkt. Det blir lite svårt för oss föräldrar bara som hamnar mitt emellan förskolans viktiga genusarbete och butikernas extremt könsuppdelade utbud. Jag önskar att jag kunde sy egna utklädningskläder till barnen. Men min förmåga att sy ligger tyvärr på den nivån att jag måste be min man om hjälp för att trä tråden till symaskinen... Undrar om mannen skulle gå med på att sy en prinsdräkt till dottern? Det vore nog könsrollsarbete på familjenivå...
När jag blev förälder upptäckte jag nya sidor hos mig själv. Framförallt upptäckte att det är möjligt att känna väldigt starka känslor. Det är otroligt att man kan känna så mycket känslor av kärlek och värme bara genom att titta på sitt barn. Av någon anledning har jag lättast att känna de där känslorna när barnen sover.
För en liten stund sen svämmade det över av starka känslor hos mig igen, fast då var de av ett annat slag. En leende 3,5-årig dotter som stod och repade lacken på vår bil väckte helt andra känslor hos mig... Och det kändes ju inte bättre när hon bara skrattade under utskällningen...
Har förstått att dottern också är fylld av starka känslor till mig. Det händer ibland att hon kramar mig och talar om att hon älskar mig. För att nästa sekund nypa mig eller slå mig hårt i huvudet...
Eftersom lunchrummet var upptaget tar jag lunchen framför datorn.. Har fått mail från min dotters förskola om att det ska bli Första Hjälpen- utbildning på förskolan snart. Barnsjuksköterska som jag är tycker jag att det känns jättebra att en sån kurs ordnas. Första hjälpen för barn vore nyttigt för alla föräldrar att kunna. Så jag tänker skicka dit min man, bättre sent än aldrig. Han förlitar sig lite på mina kunskaper, men en olycka kan ju faktiskt hända även när inte jag är med... Och vem vet hur smart jag reagerar om det händer något förresten, det är svårt att vara proffsig när det handlar om egna barn..
Förra veckan hade jag första hjälpen- utbildning med lärarna på skolan där jag arbetar deltid som skolsköterska. Jag visade lärarna hur man gör när ett barn har satt något i halsen och fick då berätta att jag själv fått rädda min son med den manövern. När han var bebis satte han en kork i halsen som jag tack och lov lyckades få upp. Det som känns pinsamt att bekänna är att han satte en likadan kork i halsen en gång till. Hur kunde jag låta det hända? Lyckligtvis klarade vi även det och sen dess har jag faktiskt varit noggrannare med barnsäkerheten. Ärligt talat är jag nog lite väl hysterisk med barnsäkerheten ibland... Trygghetsnarkoman som jag är vill jag skydda mina barn med medel som hjälmar och bilbälten och handsprit. Jag dubbelkollar att mannen spänner fast barnen i bilen och förbjuder honom att prata i mobilen när han kör.. Mediciner förvarar jag förstås oåtkomligt på hyllor, även när vi är ute och reser. Och har svärföräldrarna lagt sina farliga mediciner framme plockar jag genast undan dem..
Mitt problem är att jag också ser faror hos andra familjer. Jag kämpar med att försöka låta bli att säga till folk att lägga undan medicinen, eller att inte dricka te med sin bebis i famnen. Men eftersom jag vet vad en tablett kan åstadkomma i ett barns kropp och eftersom jag sett brännskadade barn skrika av smärta har jag så svårt att låta bli... Hoppas att folk förstår att jag är yrkesskadad och bara menar väl när jag försöker lägga mitt hysteriska överbeskyddande på andra...
Det syns och känns att vi igår kväll kom hem från en långweekend i Sälen med mycket sol och mycket skidåkning. Fick höra från jobbarkompisarna idag att jag "har fått mycket färg". Pinsamt nog förstod jag att det var den tomatröda färgen i mitt ansikte de menade. Det kändes dock ännu mer pinsamt när fritidspersonlen påpekade att sonen var lika solbränd. Efter alla år och all solskyddsinformation känns det som att jag borde veta bättre.. Jag som försöker skydda barnen mot alla hot borde väl skydda dem mot hudcancer också. Jag känner mig i alla fall lite stolt över att solbrännan visar att vi haft hjälm, barn som vuxna. Och hjälmen behövdes verkligen på huvudet. Det var riktigt roligt att se min 8-årige son köra som en galning nedför backen. Lika jobbigt var det att upptäcka att jag blivit föräldern som får ont i benen av puckelpiståkning. Jag försökte förstås bevisa att jag visst fortfarande kan köra fort över pucklarna.. Vilket bara resulterade i en lindad handled och smärta lite överallt i kroppen...
På hemvägen funderade jag och maken över varför vi inte åker på skidresa oftare. Vi fick ett snabbt svar på den frågan. Lilltjejen kom på att vi åkt en annan väg hem och att vi därför missat den stora dalahästen i Avesta. En lång stund med högljudd gråt och uppmaningar om att vi skulle vända ledde till att storkillen fick nog och började skrika han med. Vilket ledde till en stressad mamma som körde fel. Lillan blev nöjd tills hon förstod att det inte var till Avesta jag styrde bilen. Ganska skönt att komma hem efter den bilresan.
| Sida 1 av 1 |
