-livet med fyra flickor i familjen.
- Dina ungar. Våra barn.Så trist det är när man blir ovänner med mannens barn. Det händer inte ofta men visst har det hänt. Så sent som igår. Hur man kan bli så förbannad på en tolvåring är ett tabubelagt mysterium. Men det kan jag. Likaväl som jag kan tappa tålamodet och humöret med mina egna barn så sker det även med bonusbarnen. Det känns bara jävligare eftersom det kan vara svårare att reparera. Eller åtminstone ta längre tid. Det är längesen jag har känt mig så uppgiven i min roll som bonusmamma. Igår sa jag till min man att jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Min låda med lösningar är tom. Min hylla med tålamod är länsad. Bonusmamma backar. Bonusbarnet undvek min blick i morse. Skittråkigt men sant. Visst går det över, visst ordnar det sig och blir bättre. Det har det gjort hittills. När hon var 4 år. 8 år. 11 år. Men den här gången ropar magkänslan om att jag ska backa lite. Så det gör jag. Jag rusar inte hem från jobbet. Jag lunkar. Och tar mig tid att tänka efter.
Jag njuter av att vi bara är den lilla familjeutgåvan de kommande dagarna. Min man och jag, tillsammans med våra två barn. Inga bonusbarn. Det är inte ofta bonusmammor säger sånt här rakt ut. Men
det är otroligt OFTA vi tänker det. För oss själva. Uppe i huvudet får alla förbjudna tankar, meningar och synpunkter fritt spel. Inget filter. Ingen censur. Ingen som hör. Ingen som vet. Hos oss vet min man det. Han vet om precis hur jag har det, känner och tänker ibland då det gäller hans barn. Döttrarna han har fått med sitt ex. Jag har aldrig hållit det för mig själv. Då hade jag nog exploderat för längesen! Visst, det har varit enormt hårt för honom i perioder. Tillfällen och situationer då jag förbannat både honom och hans irriterande ungar långt åt fanders. Men alternativet finns inte för oss. Eller för mig. Jag måste dela med mig hur jag har det, tänker och mår. Min man vet var han har mig. Som bonusmamma för hans barn. Det har varit nödvändigt för oss som par. Tufft men viktigt. Ett ärligt utgångsläge. Så slipper man överraskningar eller att ballongen plötsligt spricker utan att fatta varför.
Så min man vet om att jag njuter ett par påsklediga dygn, bara vi fyra, innan bonusbarnen gör entré. Och det är okej. Jag får lov att ha det så här. Det gör att jag lättare kan hantera tiden vi har tillsammans alla sex, som modern storfamilj. Jag säger det man inte får säga HÖGT! Det har jag gjort i 12 år. Och det är okej. Glad påsk alla bonusmammor!
"Det finns inga garantier." Det sade min man till mig redan tidigt i vår relation, mitt i smeten bland lika delar fullkomlig förälskelse och oroväckande fruktan. Men han sade det inte för att skrämma bort mig från honom och hans två små barn utan mer som en konstatering. Och dom orden hänger fast hos mig. Då som nu. För det är så förbannat sant nånstans där i myllret bland vardagens vanskliga fläckar, sura mjölkförpackningar och intorkad sås på matbordet.
Inga garantier. Inte ta varandra för givet. Bara stora lass hårt jävla arbete. Dag ut och dag in. År efter år. Kanske låter det tråkigt. Rutin. Samma gamla kvarn. Men jag gör det gärna. Därför att jag lever i konstant beröring med alternativet. Den separerade föräldern. Personen som ser sina barn varannan vecka. Halva tiden, hela livet - utan två av sina barn hos sig.
Tanken om att börja om på ruta 1 efter så många år tillsammans gör mig bara mer fast besluten om att fortsätta vidare. Tanken om att hitta mig själv hos en ny man - med en ny omgång bonusbarn - och dessutom mina egna barn med i potten gör mitt val i livet solklart. Hur tufft vi än har det ibland. Hur dystert det än kan se ut på min nattsvarta himmel.
Jag vill inte byta ut det. Jag vill inte skiljas. Bara påminnas om garantierna lite då och då.
Bland bonusfamiljens 4 flickor har 2 av dom har hamnat pladask i pubertetslandet med fett hår, finnar, deospray, den helt perfekta luggen (RÖR EJ!), oääändlig tid i duschen...och nu dessutom MENS!
Även om både min man och jag visste att dagen säkert snart skulle komma så var vi helt oförberedda den där söndagmorgonen. "PAPPA!!!" ropade ena bonusdottern ute på badrummet. Hela lägenheten, inklusive alla familjemedlemmar, stannade upp. Höll andan. Okej, kanske inte 4-åringen. Själv visste jag direkt vad skriket handlade om. Min man skynade sig ut till sin dotter som låste dörren. Efter ett tag kom han ut till mig och bad mig gå in till henne. "Hon har fått mens", viskade han och såg rätt paff ut.
Följande tankar susade nu runt innanför hjärnbalken på mig:
Men gud, vad ska jag säga till henne? Är hon ledsen, är detta det jävligaste som kan hända en 11-åring? (Jag var själv 11 och det var en asjobbig period för mig, det smusslades och tisslades bland tjejerna i klassen, ingen uppbackning här inte). Eller är detta det coolaste en tjej i 5:an kan uppleva nu för tiden? Vill hon hellre ha sin mamma hos sig istället för bonusmamma? Har hon koll på mensskydd? Hennes storasyrra hade ju inte fått sin mens än, hur många i klassen hade det, var hon först?
Skärp dig bonusmorsan gå nu in och hjälp henne istället för att stå ute i hallen med alldeles för många frågetecken i luften.
Jag möttes av rödgråtna ögon. Jag höll om henne och frågade hur hon mådde. Sen hev jag fram hela sortimentet av diverse mensskydd ur badrumsskåpet och visade henne alternativ med eller utan vingar, tunna eller maxi, långa eller smala. Här fanns lite av varje. Tamponger får vänta.
Vi löste det. Det visade sig att det var rätt schyst att få mens. Tjejerna i klassen skulle få veta det i skolan måndag morgon...killarna kunde få vänta lite, enlig henne. (!) Fantastiskt tänkte jag. Låter underbart. Själv ville jag ALDRIG att killarna någonsin skulle fy nys om det. Vi snackar ju redan i 5:an här!
Min man var lättad över att jag fanns där att hjälpa första dottern som fick sin första röda dag i livet. Hans ex skickade mig ett gulligt mejl morgonen därpå och skrev samma sak. Det gick ju rätt bra det där, trots alla frågetecken. Puh!
Det är inte ofta. Men det har hänt. Och det händer. Att min mans ex passar våra barn. Det tycker jag är rätt fantastiskt! Tänk, vem hade trott det för 10 år sen?
Min man och jag var bortbjudna i lördags på en stor fest och frågade om hon kunde tänka sig att våra flickor sov över hos henne. Våra tjejer har länge pratat om att de gärna vill övernatta hemma hos deras storasyrror och nu skulle det äntligen bli av. Som dom längtade! Väntade. Räknade ner, spända av förväntan.
Det är väldigt skönt att se hur naturligt familjens fyra flickor tar en sån här grej. Småtjejerna kände sig hemmastadda på noll komma två och busade runt ihop med storasystrarna medan min man och jag tog en kopp med hans ex. En snabb kram, ett hej då vi ses i morgon! De lade knappt märke till att vi gick. Härligt!
Hur olika vi än är, min mans ex och jag, och hur olika vi än lever som familjer så är det schyst att vi kan samarbeta om sånt här - utan problem, tjafs, avundsjuka eller gnäll. Barnen ser att vi trivs rätt bra ihop, alla tre vuxna, även om vi aldrig skulle börja fira jul eller nyår ihop, åka på semester tillsammans eller hurra i kör på barnkalasen. Barnen ser oss, utan krångel, det är värt att tänka på ibland. Påminna sig själv om de dagar då vardagen känns svart trots att solen skiner på för fullt.
Ha en skön vecka!
Bonsumamman.
Jag var i Stockholm i helgen, tillsammans med en tjejkompis. Ingen man på mils håll. Inga barn på obehörigt avstånd. Jag vigde istället två dygn åt hotellsäng, fast ingen väckarklocka, en fika här, ett gott glas vin där. Härliga middagar ute, ingen disk! En drink, tjejsnack, fnitter, shopping, paus, mer shopping, pulsande runt i snön, ingen snorig barnnäsa att torka, ingen som ska kissa just när man har lyckats komma iväg. Med andra ord - ren EGOTID! Gissa om jag njöt? Jag värdesatte varenda minut, varje andetag, varenda steg i snön, varje tugga i lugn och ro utan barntjafs runt bordet.
48 timmar flög i väldans fart, utan minsta dåliga samvete. Familjens 4 flickor hade det urmysigt hemma med deras pappa. Jag drar gärna snart igen.
Stockholm bra men hemma bäst! Alla borde pröva att sticka iväg då och då. Snacka om energiboost! Ska du med?
Kram från Bonusmamman.
Jag ser fram emot sportlovet, som tar fart imorgon! Fast inte för att jag ska bort, åka skidor, pulka, långfärd eller njuta after ski. Nej. Tvärtom. Jag ska hålla mig hemma. Och som jag gläder mig!
Det är bara 1/3 av familjen som reser bort. Min man och vår äldsta dotter. Lilltjejen och jag håller fortet på tu man hand här hemma. Erkänner att det faktiskt ska bli skönt med bara 1(!) barn hemma som omväxling. Får man lov att skriva det? Det gör jag för det är så jag har det!
Bonusdöttrarna är hos deras mamma under veckan och det passar mig fint därför att jag tycker det har varit asjobbigt den senaste tiden. Sist de var här så var det för mycket tjat och gap och för få leenden och skratt från bonusmammas sida. Orkade nästan inte ens se på dom till slut. Det är väldigt längesen jag har känt det så. Och det kändes inget roligt alls. Mina nattsvarta humörmoln låg tunga i hela lägenheten under de dagarna. Ingen ljusning inom synhåll.
Så jag ser fram emot att pusta ut. Njuta 5 dagar utan vare sig man eller bonusbarn. Bara lilltjejen och jag. Ingen storasyster. Det är bara att ladda. Snart står tunga kavalleriet för dörren igen!
Det låter helt rätt i mina öron. Ju mindre tid du har ihop med din älskade, desto mindre blir chanserna att lösa småfnurror, reda ut trassel eller bara stanna upp och se på varandra. Lyssna. Bli hörd. Men det är lättare sagt – och skrivet – än gjort!
Men var går gränsen då? Hur långt in i förhållandet eller äktenskapet kommer vi innan vi börjar ta varandra för givet? Innan vi fräser åt frun över morgonkaffet som tog slut, tjatar på mannen om hur jävla svårt kan det vara att komma ihåg tvättiden. Sneglar över mot andra sidan i hopp om bättre utsikt. Uppmärksamhet. Bekräftelse.
Glädjerus blir till gnäll. Leende byts ut mot lidande. Finns det dessutom ett, två eller fler barn med i bilden behöver förvandlingen inte ta så värst lång tid. Ungarna stjäl både timmar, ork och lust. Allt det som du tidigare hade oceaner av att slösa med, både på dig själv och din älskade.
Tricket är att ändra på de gamla nötta, slitna vanorna. Hitta nya som funkar. För båda två. Och då spelar det ingen roll hur många kids som huserar i vinklar och vrår. För man fixar det ändå. Lösningen är viljan att förändra. Finns inte den så spelar det ingen roll. Visst, ni kan dra ut på det lite till. Se vad som händer. Men inget händer av sig självt. Det vet alla. Även om alla inte orkar inse det.
Se till att ses. Ta en ordentlig titt på varann. Kolla upp det där med viljan. Redan ikväll.
Kram från Bonusmamman.
Får man lov att se fram emot en helg som innebär mindre tid med barnen? Bonusbarn som egna barn. Så ser min kommande helg ut. Och jag gläder mig – och har det fint med det. Men gör det mig till en dålig bonusmamma då? Eller sämre mamma generellt? Knappast, menar jag.
Jag gläder mig till ett litet futtigt dygn, bestående av tid bara åt mig och min man. Vi två, som par. Vi kallar det ‘vuxentid’. Vi är rätt bra på det där; att ta ut några timmar här och där och hitta på saker ihop – utan bonusfamiljens fyra flickor. Prata om allt annat än vardagspusslet; allt som vi då och då inte hinner med på hemmaplan eftersom speltiden varvas med att hämta och lämna barn, handla, laga middag, bada barn, natta barn, natta barn några gånger till när de vaknar mitt i natten…å så kan man hålla på.
Varje gång min man och jag har haft tid ihop – en helkväll ute, en hel weekend inklusive pass och handbagage, en kort stund på ett fik – så vänder vi tillbaka med nya krafter. Ibland är en kopp kaffe tillsammans det enda som behövs. Biten som fattades. Fast det är klart att det också är härligt att resa iväg för en övernattning eller två. Men effekten av tiden ihop är att vi längtar efter barnen. Gläder oss åt att komma hem igen. Se de fyra flickorna. Vara tillsammans. Det kommer också hända i helgen, stensäkert. Efter timmarna utan barn. Vår ‘vuxentid’.
Jag har ingen aning om hur det känns att vara exet när det finns barn med i bilden. Jag vet heller inte om jag någonsin får veta det. Vare sig man går vidare, träffar en ny man och kanske bildar en ny liten familj eller förblir ensamstående och så smått följer med i sin före detta mans liv, med barn varannan vecka. Men jag inbillar mig att det måste kännas skönt för en före detta att veta, att det fungerar bra mellan hennes barn och bonusmamman. Det finns säkert föredettingar som aldrig kommer att acceptera mannens nya kvinna och som aldrig kommer dra en lättnadens suck över att barnen kommer bra överens med bonusmamman. Det är deras egen förlust, deras egen fight att kämpa menar jag.
Alla bonusmammor har sin egen speciella relation till mannens före detta. Oavsett om den fungerar strålande och utan gnissel eller hänger som en tung mörk kappa över axlarna så kommer den alltid att finnas där. Relationen. Mannen kommer alltid ha exet i sitt liv och som bonusmamma följer detta med, så länge mannen finns i hennes liv.
Skulle min lille son nattas av den där kvinnan, aldrig! Lämna min dotter till hans nya? Fy, så hemskt! Ska hon ha hand om mina barn en hel vecka?
Jag har ofta tänkt på det där med barnen, som lämnas i händerna på en ny kvinna. Mannens nya tjej. En sådan som jag. Och alla ni andra där ute. Vi som därmed blir bonusmammor. Har vi dessutom efterföljande fått egna barn grubblar vi på det extra mycket. Saken är ju, att vi är de där andra kvinnorna. Så varför har flera av oss så svårt för att sätta oss in i samma situation? Varför skulle andra kvinnor vara sämre än oss på att vara bonusmammor åt våra barn? Eller är det tanken om att de rent faktiskt skulle göra jobbet bättre som får oss att reagera som vi gör? Det tål att tänkas på.
Som nyförälskad tänker man sällan längre än näsan räcker. Man skiter i konsekvenserna. Det gjorde jag. Eller rättare sagt; jag tog dagarna som de kom och grubblande inte så mycket på hur det skulle gå. Oddsen var ju inte de bästa från början. Det lutade nog snarare åt brista än åt bära i vårt fall. Min man hade trots allt en gravid extjej + en liten dotter i sitt liv när vi möttes.
Barnen följer med. Välj honom, få barnen på köpet. Exet utan extra kostnad!Då. Nu. Alltid och för evigt. Det kan vara svårt att klura ut i början av ett sånt här förhållande. Du påminns hela tiden om de andra, allt annat än ni två. Tiden som vanligtvis handlar om bara er. Förälskelsen. Lusten. Spontaniteten. Nyfikenheten. Plötsligt ser du dig stå framför barnmatshyllan i ICA varannan helg istället för i gourmetavdelningen på tu man hand. Där stod jag. Och valde mellan korvgryta med pastanallar på burk kontra sushi o sake för två helgen efter.
Förälskelsen sattes nästan som på stand by de dagar som lyan beboddes av en treåring och en ettåring. Själv var jag då 24 och hade ingen aning om vad jag gett mig in på. Idag, 11 år senare har jag blivit lite klokare. Puh!
| Sida 1 av 1 |
