2010-02-10
Jag ser henne, och hon tittar på mig
8.15 ska lilla flickan vägas. Både jag och min man är med. Jag är pigg och kan stå, nästan rak. Urinvägarna känns inte och mjölken har runnit till. För första gången känner jag mig delaktig i det som händer.
Signe, som hon förmodligen kommer att heta, ligger alldeles lugn, som i fosterställning, och sover. Hennes pappas hand har en lugnande inverkan.
Hon ligger innesluten av två fodral på en värmebädd. Fodralen binds ihop av ett eller två band. Över benen och magen ligger en liten filt, 15x 10 cm. Hon har också en filt över ögonen och ansiktet. Det är varmt och fuktigt i kuvösen. Allt för att efterlikna tillvaron i magen.
Nu ska hon lyftas ut i kylan. Mona, vår kontaktperson och sjuksköterska, tar bort CPAPen och mössan som håller den fast, EKG-sladdarna (3 elektroder) och mätaren på foten. Väl på vågen har hon bara sonden i näsan och katetern i naveln.
För första gången får jag se henne i egen hög person - utan sladdar. Och hon tittar på mig och lyssnar till min röst. Och det känns så härligt. Hon har fullt med svart hår på huvudet. Huden kring pannan ser mörk ut. Kanske blir det mer av min mans hudfärg. Ögonen är blå, mörka. Hugos ögon blev inte bruna förrän efter 6-7 månader.
Kroppen är så fantastiskt liten på den stora vågen. Hugo fyllde upp vågen med sina 3,1 kg och var 49 cm lång.
Signes 895 gram och 34,5 cm täckte knappt 1/3 av vågen. Ändå var hon så full av liv. Ben och armar sprattlar och ögonen tittar på mig. Vilken tjej. Och så mycket av henne idag, 6 år senare, som märktes redan då. Då liksom nu är hon väldigt rörlig och älskar att hoppa, dansa, åka skridskor och springa omkring.
2010-02-05
Mjölken rinner till
Min man tar han om vår lilla flicka på morgonen. Farmor är med Hugo. Jag vilar och försöker förstå hur brösten fungerar nu då jag ska pumpa igång dem.
Med Hugo var det så lätt. Jag la honom vid bröstet. Han åt och mjölken rann till.
Nu tog det två dygn innan jag började pumpa. Och jag är inne på andra dygnet med kärnmjölk.
- Det kan ta tid innan det rinner till, berättar barnmorskan. Du har inte barnet intill dig som stimulerar mjölken genom att suga på bröstet. Situationen är mer stressad när barnet fötts i vecka 28. Mjölkproduktionen är dessutom anpassad till att barnet fötts tidigt. Mjölken kommer att rinna till om du stimulerar genom att pumpa regelbundet.
Det var skönt att höra. Och nu minns jag en av de första dagarna hemma med Hugo. Jag stod i duschen och plötsligt bara sprutade mjölken ur brösten. Även då tog det cirka tre dygn med råmjölk. Skillnaden är att Hugo då fanns hos mig och vi utvecklade amningen och mjölkproduktionen tillsammans.
2010-01-27
Storebror på besök
I dag kom storebror på besök. Han fick följa med in och titta på sin lillasyster genom kuvösen.
- Bebis sover.
Han såg väldigt nöjd ut.
2010-01-26
28 veckor + 2 dagar
Tideräkningen fortsätter, dock utanför magen, vilket är en väsentlig skillnad.
Blodtrycksmedicinen är borttagen. Hon håller nivån själv. Ett andningsstopp under natten. Med det togs även infarten på handen och foten bort. Ju fler slangar hon slipper ju bättre. Nålen och slangen såg så stor ut på hennes lilla hand. Att de alls lyckas få dit den är fantastiskt, eller osannolikt.
Vid 12 gjordes en lungröntgen. Sjuksköterskan lyfte upp den lilla kroppen och en plåt lades under henne. En mobil röntgenapparat fotade lungorna. Lilla flickan fäktade med armar och ben. Sköterskan fick hålla i dem. Det gillade hon inte.
- Hennes lungor är inte helt ”öppnade”. Det är vanligt vid födslar i den här tiden. I de flesta fall växer det bort innan barnet åker från sjukhuset. Läkaren berättar vidare om vår dotter.
- Hon har klarat sig utan syrgas så här långt, men det kan behövas igen, till exempel om hon har en tillväxtperiod.
- Vi minskar också trycket i CPAPen allt eftersom.
När jag själv sitter vid kuvösen puffar hon och tar tag i CPAPen. Hon tycker inte om den. Jag förstår henne. Den trycker upp näsan på henne och är nog ivägen.
2010-01-21
Sondmatning med min mjölk
Äntligen kan jag bidra med något. Den första mjölken, 5 ml.
- Gulddroppar, som barnmorskan sa.
På morgonen handmasserade jag brösten och på kvällen använde jag en maskinpump. Brösten börjar bli fyllda. Fantastiskt, det trodde jag aldrig. Något som fungerar som det ska…
Så skjutsades jag i rullstor till min lilla dotter. I natt får hon mjölk i en spruta via en slang ner i magen – sondmatning.
Sedan första natten har hon fått någon annans mjölk. Det känns fel och inte bra. Men ändå bra att hon fått den mjölk hon behöver. Jag ville bara att det skulle vara min.
- Helst bör det komma avföring i natt eller imorgon. Då vet vi att tarmarna fungerar, berättar en sköterska. Kissar gör hon redan.
- Hon sköter sig bra, er flicka.
Tänk att få höra det, helt underbart. Precis där och då. De var så gulliga personalen och omtänksamma och ödmjuka. De vet vad det är fråga om. Det är tufft och det gör ont. Samtidigt som det är helt underbart.
Och att Signe sköter sig bra, har jag fått höra sedan dess. Hon är fin, och gosig min flicka. Och hon tycker om att höra det. Jag får inte säga skruttgumma till henne, bara finis och gosis… Och så är det ju.
2010-01-20
Flytt till Sös
Min man stormar in.
- Hon måste flytta till SöS (Södersjukhuset). Hon mår för bra. Och det kommer ett mycket sjukt barn från SöS.
Min mans ögon talar sitt tydliga språk. Det här vill han inte vara med om. Och även om vi varit förberedda på det så känns det jobbigt att så snart måsta byta miljö och ”börja om”.
Min man svär och börjar packa saker. Alla sonens leksaker och det garage som han fick första helgen på sjukhuset. Alla mina papper. En hel väska från jobbet.
Själv ligger jag och tittar på. Kan inte så mycket mer. Glad att jag lyckats duscha och slutat gråta. Sista dygnet har varit jobbigt. Ligga i sängen orörlig, utan att kunna komma upp och gå ner till lilla tjejen. Jag har gråtit och gråtit och kämpat mig till toaletten. Det gör så fruktansvärt ont att resa sig med ett snitt. Jag vet att det gjorde det efter blindtarmsoperationen också. Men nu är jag så medtagen och klarar inte smärtan. Helt slut. Och visst, säkert har spänningar släppt, hon har kommit ut och mår bra. Men jag har ingen aning om fortsättningen. Hon ser minst sagt skröplig ut.
Hon ligger på intensivvårdsrummet. Hon är så fantastiskt liten och mager. Armar och ben sprattlar, muskler och benknotor framträder skarpt under den tunna rödfärgade huden. Hon ser ut som en fågelunge. Jag får röra hennes lilla lilla hand inne i kuvösen. De rullade ner mig i sängen första dagen, och nästa dag i rullstol.
Och nu ska vi flyttas. Till Södersjukhuset. Självklart bra egentligen, att hon mår så bra. Men ändå, hur ska det gå till.
På tredje dagen fick min man och lilla flickan åka ambulans med kuvösen. Jag fick åka på bår i en annan bil. Intressant sätt att se Stockholm… Hade gärna sluppit. Det guppade rätt rejält. Undrar hur min lilla flicka upplevde det.
I dag väger hon 880 gram, 60 gram minus. Förutom mjölk får hon näringsdropp med socker och fett.
2010-01-13
Kejsarsnitt och barnaskrik - äntligen
Det närmar sig. Jag känner det. En molande känsla i ryggen och molande sammandragningar då och då och med varierande rytm under två dygn. Känslan är ännu mjuk och går som vågdalar genom kroppen.
På natten mellan den 20:e och 21:a oktober vaknar jag med värk. Sammandragningarna visas tydligt på CTGn. Jag rullas ner till förlossningen för fortsatt och noggrann observation.
Kontakt tas med neonatalen. Personalen där finns beredd om förlossningen skulle sätta igång. Det finns också en kuvös ledig.
Jag ringer min man. Vi bestämmer oss för att han väntar och sover. Det blir lugnast för sonen hemma.
Värkarna klingar av, för att sedan fortsätta i form av sammandragningar. Hjärtljuden går ner dramatiskt vid två sammandragningar. Risken för kejsarsnitt är överhängande. Verkligen det sista jag vill. Jag sover en timme.
Vid 8 och 8.30 får jag rejäla sammandragningar som pågår under en längre tid. Dörren öppnas och in kommer två läkare:
- Nu är det dags. Vi plockar ut henne. Hon mår inte bra av värkarna. Och det ser jag också på hjärtljuden. Jag ringer Micke nu är det bråttom. – Nu måste du komma. Det blir kejsarsnitt.
Mannen i mitt liv lämnar sonen på dagis och kör in till Karolinska, 30 minuter i vanliga fall, nu något mer för årets första snö har fallit och det är halkigt på vägarna. Riktigt skitväder. Tur att det inte blev stopp någonstans.
- Nu kan vi inte vänta längre, nu måste vi börja, säger anestesiläkaren. Han ser nästa arg ut. Det har dragit ut på tiden.
- Han kommer snart, säger jag, och hoppas, hoppas att han ska hinna vara med. Det känns jätteviktigt.
Just då kommer han. Bedövad var jag redan. Nu skulle de bara plocka ut barnet. Jag var livrädd att snittet skulle kännas. Det jag kände var trycket av fingrar, ovanför naveln, konstigt nog.
- Så kan det kännas, även om de arbetar nedanför naveln förklarar anestesiologen. Sent omsider förstod jag att de redan skurit i mig.
Jag hör Barnet. Det skriker.
- Bra att barnet skriker, då fungerar lungorna ok, säger en sköterska lugnt till mig.
Jag ser hur de bär ut barnet genom dörrarna och min man är med. Själv ligger jag där på bristen, bakom ett blått skynke i ett sterilt rum. Jag hör klirr av kliniskt rena stålinstrument. Min man kommer tillbaka till mig. - Det är en jättefin liten flicka. Hon skriker och verkar må jättebra. Jag gråter. - Du måste gå tillbaka till henne. Jag vill inget hellre än att ha henne i famnen, som sonen. Det mysigaste som finns. Kladdig och varm och med ens med munnen runt bröstet. Dagarna på bb var underbara. Sonen var alltid i mina eller pappans armar. Plastsängen stod där obäddad då vi åkte hem, den behövdes aldrig. Och det enda jag visste den här gången var att ingenting kommer att bli som då. Sängen blir dock oundviklig. Kuvösen rullas in till mig. Jag ser en liten hand och fot som sprattlar. Små, små, magra, röda händer och fötter. Så måste de vidare och koppla in all utrustning och se till att lilla flickan överlever.
2010-01-11
Nu är du välkommen
Nu är du välkommen till världen. Nu ska du inte motarbetas med bricanyl eller annat.
- Det finns en anledning till att vattnet har gått. Och det är liten skillnad mellan vecka 28 och vecka 30, säger dagens doktor. Nu är det bättre att bebisen kommer ut och växer till sig utanför magen.
För mig känns det som en oerhörd lättnad. Jag kan slappna av och behöver inte längre vara livrädd för att du ska komma ut och livrädd för att jag gör något fel som gör att du kommer ut för tidigt.
Jag kan luta mig tillbaka och förlita mig på livet. Att livskraften bär oss vidare.
Idag är det 27 veckor + fem dagar.
2010-01-11
Små mirakel överallt
Vår sons dagisfröken är född i vecka 26 och det är minst 28 år sedan. Det är imponerande. Hon har en del problem kvar med tänder, övervikt, lungorna, och en annan medfödd, nedärvd sjukdom. Men ändå fullt fungerande. Skönt att se. Hon engagerar sig verkligen i oss.
Min systers före detta sambos bror har precis fått barn i vecka 32. Just nu verkar det helt perfekt - men likaså ett mirakel. Tänk vilka små överlevare som idag går omkring som vi andra. Helt och hållet vanliga och välbehållna. En gåva för varje förälder.
Och visst förstår man att mödra- och barnadödligheten är så hög i fattiga länder. Så mycket som hänt mina vänner vid förlossningarna – blodförgiftning, sprucken livmoder, stora blodförluster och annat – så är det många som varit döda om de levt i Tanzania eller Afghanistan. Vi har en fantastisk sjukvård i Sverige. Och jag känner föräldrar vars barn dött i vecka 30 och i vecka 22. Att få barn är verkligen att komma nära både livet och döden. Vi får se var och hur vi landar.
På nyheterna samma dag hör jag att ”Hugo Lagerkrantz avgår som ansvarig för nyföddhetsvården på Astrid Lindgrens barnsjukhus. – "Resurserna är för begränsade. Vi har avvisat 70 mammor till sjukhus utanför Stockholm.”
2010-01-08
Nu kan det inte vara lång tid kvar
Mera blod, f-n också – och spänningarna efter natten som precis släppt. Skakig går jag till sängen, (från toaletten) och ringer på klockan.
- Det är mer än igår, säger jag.
Barnmorskan kollar bindan och toaletten.
- Jag ska höra med läkaren, säger hon och går.
Kvar är jag och mina frågor. Återkopplingen dröjer. Jag ”tappar av” en gång till. Det är riktigt läskigt. Barnmorskan kommer på signalen igen. Hon är dock upptagen med något annat akut och har inte fått tag på doktorn.
Oron har satt klorna i mig. Varför var det bråttom igår, ner till förlossningen, och inte idag. Betyder inte blödningen något? Hur mår barnet? Det visar sig att man kan ha en blödning från livmodertappen och att den inte indikerar att en akut förlossning måste ske.
Jag fick cyklopedin för att stoppa blödningen och fortsatte att vila. Det hjälpte.
2010-01-07
En första natt på förlossningen
En första natt på förlossningen har just passerat. Jag har sovit förhållandevis bra, får man nog säga; med dropp och en nål i handleden som kändes så fort jag rörde mig. Och framför allt med ovisshet. Varför började det blöda igår. Blir det akut kejsarsnitt nu eller kommer en vanlig förlossning sätta igång. Jag hade dock inga verkar.
Och lilla barnet kontrollerades hela natten.
- Varför blir det rött? Och mäter ljuden så dåligt? Hör ni om hjärtljuden upphör?
Det visar sig att barnmorskorna kunde följa ljuden på monitorer utanför mitt rum.
- Vi har koll på ljuden. Du ska vila.
Jag fick ett väldigt förtroende för barnmorskan och läkaren som jobbade den natten. Inte helt oväsentligt – snarare livsviktigt i det här läget. Så jag låg på rygg, med dosan på magen, en kudde under knäna och en kanyl i handen och sov. Vaknade till i bland, dåsade bort och somnade om.
Enda sättet att orka är att vara ”utsövd” eller åtminstone inte dödstrött. Mitt enda sätt att försöka bidra till situationen. Hemma sov min man, av samma anledning. Morfar åkte hem till oss och sov på soffan – om min man skulle behöva slänga sig iväg.
Jag längtar verkligen efter honom. Just nu tar vi hand om varsin del av verkligheten – den pågående med vår son och den kommande med nästa barn. Vår tid tillsammans kommer väl den också, eller finns någonstans däremellan, omsluter allt?
2009-12-29
90 gram på 2 veckor - för lite
Barnet verkar inte må alltför bra. I stället för att gå upp 200 gram i veckan så har den gått upp 90 gram på 2 veckor.
Hjärtat slår nästan alltid bra och flödet till moderkakan är som det ska. Heller ingen infektion. Så, varför är barnet mer än 26 procent mindre än vad det borde vara?
- Det kan bero på att det är för lite plats, svarar Marco. Marco som vi bett att få prata med.
- Varför är vikten så kritisk?
- Barnet behöver ett visst antal gram för att klara övergången till livet utanför magen. Vi gör nu bedömningen att den behöver växa till sig i magen. Ett kejsarsnitt kan bli aktuellt i eller efter vecka 28.
- Hur utvecklas lungorna nu då, med så lite fostervatten?
- För lungorna är tiden kritisk, men lungorna kan även utvecklas utanför magen. Lungorna kan i förhållande till övrigt vara efter i utvecklingen.
Pip, sökaren låter och en akut situation påkallar läkarens uppmärksamhet. Vi är färdiga med våra frågor, känner oss nöjda med att ha fått svar, men det är ett ”ruttet” läge, minst sagt.
2009-12-22
Naturen har sin gång
- Vissa saker går inte styra över. Ska barnet ut så ska det. Och vid till exempel en infektion får inte en förlossning stoppas. Då måste barnet ut. Moderkakan kan släppa vid tidig vattenavgång. Då väntar akut kejsarsnitt. I något skede kommer heller inte bricanylen att hjälpa.
Naturen kommer också säga sitt och då kommer inte medicinska ansträngningar att kunna hindra förlossningen. Det finns en existentiell dimension i det hela, helt klar. ”Åh, gode Gud, hör min bön. Låt det här gå bra. Du kanske åtminstone kan ge mig stöd att komma igenom det här, för jag gissar att du inte heller direkt kan GÖRA något handgripligt åt det här…”
2009-12-21
Minus 21,8 procent. Det är ok, säger doktorn
Tre nätter med bricanyltablett och citadon. Citadonet hjälper mig att sova. Vattnet har runnit med små blodspår. Sammandragningarna har börjat vid 9-10-tiden, med rejäl oro som följd.
- Ska förlossningen börja nu? Är det moderkakan som lossnar?
Jag vill inte få barn i vecka 26. Och barnet är dessutom litet för sin ålder. På senaste ultraljudet minus 21,8 procent . Inom marginalen på minus 22 procent säger doktorn. Så kan man säkert se det…
- Om det minskar till nästa ultraljud om två veckor så är det en tillväxthämning.
- Och vad innebär då det? En funktionell nedsättning eller ”bara” just nu, storleksmässigt?
Jag tror att svaret var att det var storleken, som en barnmorska sa:
- Stress kan ge tillväxthämning. Vattenavgång innebär en stress för barnet. Men stress kan också vara positiv. Lungorna kan till exempel utvecklas av stress.
Kanske är det effekten av de två cortisonsprutor jag fick. Det är i alla fall avsikten.
Ovissheten gnager i mig. Idag har jag huvudverk, av tre nätters oro. Jag vill inte få barn i vecka 26, men vad kan jag göra. Kan jag verkligen påverka eller hindra utvecklingen. Kanske påverka tiden, skjuta upp det som ska komma. En dag kommer inte sammandragningarna kunna hindras av bricanylen och då är det dags.
Beror det då på att jag gått upp och duschat, att jag mentalt dragits med av sonens lek, låtit honom köra tåg på sängen, att jag tillåtit besök och skrattat? Kan jag göra något mer än ligga stilla? Är det mitt fel att vattnet gick för nu precis 4 veckor sedan. Skulle jag ha varit helt stilla – inte lyft sonen, inte flyttat böcker och grävt i landet? Vi är nyinflyttade och det har funnits mycket att plocka med hemma.
En stor kopp kaffe och två telefonsamtal där jag pratat av mig min oro hjälpte. Huvudverken släppte. Alvedon är ingen idé att försöka med. Det har aldrig hjälpt mig mot spänningshuvudverk.
2009-12-21
Aj, ännu en värk att mäta
Åh, aj, nu känns det mycket i ryggen. Fram med CTG-apparaten igen. Jag börjar bli en hejare på att läsa kurvor och lyssna på hjärtljud. Mätaren får vara på någon timme för att mäta styrkan i värkarna och se hur barnet mår.
Och sedan citadon. Det gick bra den här gången också.
2009-12-17
Med siktet inställt på livet
Förra helgen kändes den här dagen ouppnåelig. Nu är vi inne i vecka 24. Jag är glad att jag klarat en natt till.
- Nu är det dags att träffa barnläkaren. Ronden kommer in.
Och eftersom jag passerat vecka 24, oavsett datering så är det dags för barnläkaren. Jag måste informeras om vad som kommer hända när jag föder barnet.
Scenario 1, barnet klarar inte förlossningen.
Scenario 2, barnet läggs i respirator, men är för illa däran och hämtar sig inte.
Scenrio 3, barnet läggs i respirator och hämtar sig sakta och med många komplikationer på vägen. Minst 4-6 månader på neonatalen.
Scenario 4, respiratorn behövs inte, barnet hämtar sig sakta, går igenom några komplikationer på vägen. Men det är ändå rätt ok.
Scenario 5, barnet hämtar sig växer till sig bra, och klarar sig ganska bra från komplikationer.
Det första och det sista är kanske inte aktuellt. Och vad av det andra det blir får vi veta först när barnet kommer ut. Det här är verkligen på riktigt. Och inte film. Det känns fördjävligt uppriktigt sagt.
2009-12-11
En dag i taget
Anna Lindh är mördad. Jag följder sändningarna på tv. I dag, 20 september, är det begravning. Världen där ute snurrar vidare. Själv ligger jag på mitt rum och har det i och för sig rätt bra. Jag trivs med att läsa böcker och blir ompysslad. Men det är inte här jag vill vara.
Och min lintott till son, med stora lockar i håret rullar in ca 15.45 varje dag. Garaget står och väntar på honom bredvid sängen. Vi äter middag tillsammans och så rullar han iväg. Han charmar tanterna i hissen med sina lockar och han räknar och räknar. Till 30 har han kommit. Min sambo och han myser hemma. Jag vill också vara där.
2009-12-09
Vad är tid?
Nu började det bli läge att få lite svar.
– Vilket scenario kan jag vänta mig, med min historia, frågar jag.
- Vecka 40 är nästan helt uteslutet. 38? Knappast.
- Har jag tur om jag når 30 veckor.
- Ja.
Just nu låter 30 veckor som en fantastiskt bra vecka att föda barn i. Från då handlar det mest om tillväxt. Bebisen ser i princip ut som en bebis. Jag tittar i böckerna jag fått från personalen. Vecka 24 är ingen höjdare. Knappt 50% överlever. För mig handlar det bara om att ta sig framåt. Låta dagarna gå.
Tiden har fått en ny innebörd, varje minut, timme och dag är viktig. Och jag finns helt och hållet i nuet. På jobbet sliter de vidare, de tar över mitt chefsuppdrag. Vi är inne i en stor förändring. Sammanslagning av två organisationer, ny VD. Och jag lämnar ifrån mig all erfarenhet, kunskap och planering till min efterträdare. Där har tiden fortfarande en annan innebörd. Almanackorna är fyllda och ingenting hinns med.
2009-12-08
Problem med dateringen
- Nu får ni bestämma er. Ni får bråka inbördes om dateringen någon annanstans.
Jag har körts från AvaGyn till förlossningen, fastspänd på en hård brits, och på förlossningen vill de inte ta emot mig.
- I vår datajournal står det 23 veckor och vi tar bara emot vid 24 veckor.
I Uppsala påbörjas livräddning i vecka 23, på Huddinge i vecka 25 och här i vecka 24. Det känns brutalt och kallsinnigt att avvisas från två avdelningar. Gyn AVA har noterat i sin pappersjournal att barnet daterats till vecka 24 + 1 dag.
Och så illa var det. Det behövdes en utredning av dateringen. Det gick inte utläsa ordentligt av papperen, för det blev inget ordentligt dateringsultraljud och vid det första ultraljudet var fostret så litet att det inte gick att fastställa. Som tur var visste jag precis när första dagen för sista mens var. Och jag har en kort menscykel.
Till slut lyckas de bestämma sig för vad de ska göra av mig. Jag förs till Gyns akutmottagning. Där undersöks jag och får vila i ett rum tills de kommit överens om att jag vilar kvar över natten. Den här gången ställer jag krav, och inte minst min sambo. Vattnet har börjat droppa igen, och nu får de ta hand om mig! Jag tänker inte åka hem.
2009-12-07
Lugnt och skönt - men oroligt
Några dagar gick. Jag fixade mat själv, låg stilla. Läste böcker. Sov i sängen på övervåningen. Njöt av utsikten. Tallarna vajjade, löven började bli gula, solen speglade sig i Mälaren bakom träden. Ett lugn över allt. Men ändå, den inre stressen över att vi måste ta oss framåt. Tiden måste gå. Vi måste klara målet, vecka 24. Kände att magen var mer orolig, kändes inte lika lugnt som tidigare.
- Om du känner minsta lilla så får du komma tillbaka, sa de i telefon. Nu var jag rädd, det kändes inte ok, och jag måste nog ta mig tillbaka till sjukhuset. Lite arg var jag också. Vad skulle jag hem och göra?
- Ibland är det bra att komma hem, men det är klart att det är svårt när man har en 2-åring att ta hand om, säger sjuksköterskan.
Svårt, eller omöjligt? Beror förstås på hur illa det är med fosterhinnan och vad det är som gjort att den spruckit från början. I det här fallet var det inte en infektion. Det hade de redan kollat. Kanske var det det koagulerade blodet.
2009-12-06
Hemma med sonen
Jag låg på en madrass i vardagsrummet. Hemresan var skakig. Gå ut till bilen, sittligga i baksätet och så 40 minuters färd hem, ta sig in och ner på madrassen. Och hela tiden känslan av att varje rörelse, varje steg, varje gupp kan få vattnet att börja rinna igen. Det vatten som jag kämpat för att samla ihop under min vecka på Karolinska. Det vatten som läkaren sa var så viktigt för barnet.
- Bebisen behöver fostervattnet för att kunna utveckla lungorna. Viktigt fram till och med vecka 26. Utan vatten ingen lungkapacitet. Så, mitt enda mål var att samla vatten och det kunde jag egentligen inte påverka annat än att vara stilla, och så skulle jag åka hem… Inte utan att jag var smått arg.
Lyckan över att få vara med Hugo. Träffats hade vi gjort varje dag på sjukhuset, efter dagis. Lyckan när han kliver innanför dörren efter dagis.
– Hej älskling. Kramar och pussar på madrassen. Försök att klara av gos och lek utan att han sätter sig på magen och hoppar. 2 år och 2 månader gammal.
– Vad gör mamma?
– Ja, det kan man verkligen fråga sig.
Vilken tur att vår kille är så lugn. Han har sin tågbana. Sitter vid min madrass och leker. Åh, vad jag älskar honom. Och åh, vad svårt det här är.
2009-12-04
Lägg dig där på britsen
Och där låg jag. Först på gynakuten, sedan på avdelningen. I en dag, i två dagar, tre dagar... Och vår son var hemma. Jag ville bara vara med honom.
Jag försökte greppa vad som hände.
- Ligg still och ta det lugnt, var det jag fick höra. Ingen pratade om vad som skulle hända. Risken för missfall var förstås alltför påtaglig. Och föds barnet i vecka 22 så låter man barnet dö, utan räddningsinsatser. I alla fall då. Jag vet inte hur det är nu, 6 år senare.
Mitt inre fokuserade bara på en sak, knipa ihop och ligga stilla och försöka förstå hur jag skulle ta mig igenom det här.
- Var det mitt fel? Hade jag kunnat göra något annorlunda. Skulle jag inte ha lyft den där kartongen. Skulle jag inte ha lyft Hugo.
Mat kom till frukost, lunch och middag, kaffe och te när jag ville. TV och böcker. Kompisar och släkt på besök. Dagarna gick. Och till slut sa dem. Nu kan du åka hem. 1 vecka hade passerat och vattnet hade slutat rinna.
Nej, hur skulle det gå. Åka hem. Bara tanken gjorde mig tvärnervös. Självklart ville jag hem, men någonstans kände jag att det här är inte bra för mig, det här är inte vad jag behöver.
2009-12-03
Så känns det bara när vattnet går
- Åh, ett skrivet inlägg som "försvunnit". Jobbigt, bara att börja om.
Jag vaknade av att det rann ur mig. Hela jag blev helt fokuserad på vad som hände. Det kändes som vatten, och det var helt uppenbart vatten. Mycket vatten.
Jag hade då redan blött vid 3 tillfällen under graviditeten.
- Chansen är 50/50, att det här går bra, sa läkaren som gjorde ultraljudet i vecka 7, efter första blödningen. Blodet har koagulerat och stannat kvar i livmodern. Det kan stöta ut fostret, konstaterade han sakligt.
Sakligt för honom. Jobbigt för mig. J-igt jobbigt. Och en "skakig" tid började. Jag blödde i vecka 9 och vecka 11, men nu hade det varit lugnt, riktigt lugnt. Fram till idag.
- Åk till gynakuten, direkt, och var försiktig, sa sköterskan på sjukvårdsupplysningen.
Jag hade bara ett fokus, och det var på barnet. Mitt andra barn. Min sambo plockade med vår son i bilen, lämnade honom på dagis, så åkte vi vidare. Till en tid, mer oviss än något annat. Nu var det bara att överlämna sig åt ovissheten och följa känslan och fokusera på det som hände i magen.
2009-11-30
Tänkte berätta en historia
Kan man skriva om något som har varit? Jag tänkte göra det. Om när vattnet gick vecka 22 och jag fick barn vecka 27 + 6. Två dagar efter det att doktorn sagt, "att nu får hon komma ut om hon vill". Och det ville hon. Och det gjorde hon.
Hon mådde inte bra i magen. Hon fick för lite näring och växte inte som hon skulle. Det var förmodligen därför vattnet gått fem veckor tidigare. Om det vill jag berätta och vad som händer sedan när man vårdar sitt barn på sjukhus de första månaderna. Kanske hjälper det någon i samma situation att få perspektv på sin tillvaro.
