Att få den finaste av gåvor och dela den lika
- En lycklig mamma som brottas med vardagenHar varit fantastiskt effektiv idag! Städat hela huset, målat klart en hylla, (som visserligen blev ganska så sket ful men ändå...) bytt sängkläder, bakat, fixat mat och ändå känt att jag haft tid för lilla S :)
Oroar mig lite vissa dagar för hur det ska bli när nr 2 kommer. Det låter så jobbigt när människor berättar om sin 2:a. Man har hela tiden dåligt samvete, den första blir åtsidosatt, den andra bortglömd... Suck! Måste det bli så? Bra dagar tänker jag att herre gud det blir väl va man gör det till! Hur svårt kan det va?
Andra dagar tänker jag att varför skulle jag vara bättre än någon annan och klara det bättre jag? Någon som känner igen sig i mina tankar? Jag är ofta bra på att peppa andra, men sämre på att lyssna själv....
Gravidhormonerna hoppar kråka med mej. Ena dagen är jag världens lyckligaste och starkaste, men sen behövs det såååå lite för att jag ska vara längst ner igen. Hade en härlig dag igår tillsammans med lilla S, tyvärr gjorde våra aktiviteter att jag var tok trött i kroppen på kvällen och insåg att detta skulle bli en jobbig natt...med foglossning och sammandragningar...! Men det var det värt :) Tyvärr slutade dagen med ett onödigt gräl med mannen, utan egentlig mening. Vänder på mej i sängen och tänker att va f*n jag får väl ta hand om de här ungarna själv då, hyfsat destruktiv i mitt tanksätt...
Snyftandes ska jag försöka somna då lilla S ger till ett gall skrik. Detta skrik går sedan inte att få tyst på, förren ca fyra timmar senare. Det enda som får henne lugn är om hon får ligga på mej, klättrandes med sina knän och tår (som någon missat att klippa naglarna på) i min mage!! Jag trodde jag skulle svimma av till slut, och insåg där och då att detta kommer aldrig att gå! Jag kommer aldrig att klara detta när den något tilltryckta stjärnan i magen kommer ut oxå. Fast besluten om detta somnade familjen om till slut för att tre timmar senare bli väckta igen av den lilla sessan som vägrade somna om. Dax att gå till jobb, fixa frukost osv osv...
Har nu sett fram mot att det ska bli "efter lunch" så att lilla S ska sluta sina blå en stund, men inte ens det gick smärtfritt. Nu sover hon dock äntligen men då känner jag mig så mån om min "egna tid" att jag bara springer runt och inte vet var jag ska börja.
Tjoho, nu är det fredag, hoppas på att helgen kommer bli lite mer balanserad från min sida. Giv mej styrka, ty det kunde ju faktiskt vara MYCKET värre :o)
Vad roligt det är att ha en ett åring! Det händer verkligen något nytt hela tiden som gör en alldeles lycklig och förvånad :) Bara en sådan enkel sak som att hon i morse skalade sitt eget ägg till frukost. - Kan hon det där? frågade min man. Vet inte svarade jag och visade hur man skulle göra och det är klart att hon kunde! Efter frukost var vi ute och tog fram fågelstugan. Tom en sån sak är roligt när man har barn! Allt blir roligare!
Nu sover hon sött där ute i vagnen, nerbäddad så att bara näsan sticker upp. Jag vet inte hur många kort vi har när hon sover, men är inte barn heeelt otroligt vackra när då?
När hon vaknar ska vi ta en tur till någon lämplig butik och titta på syskonvagnar, bara för att kunna börja vänja oss vid tanken och fundera över vad man skulle vilja ha. Känns jätte svårt! Alla goda råd är välkomna! Vill gärna ha lilla S vänd mot mig så länge som möjligt men det kanske blir en omöjlighet när hon passerat 1,5år!?! Jag vill iaf absolut inte ha bebisen framåt.... Vi får se om vi är något klokare i em :)
Svimmade i duschen i morse när jag försökte pigga upp mig innan jobbet... Barnmorskan på mvc inledde med - Hej på dej bleknos, när jag klev in genom dörren till besöksrummet... Är kanske inte på topp rent utseendemässigt med andra ord, men alla prover och värden var perfekta. Fick dessutom lyssna på lilla pyrets hjärta, sååå himla skönt att höra :) Jag tycker att jag är så orolig mest hela tiden denna gång, men nu så känns det bra! Vi vill ju ha det här barnet, dax att byta focus och börja våga glädjas, det är ju faktiskt inte något som är fel på oss!
Idag har jag hör ditt lilla hjärta slå.
Som en liten sol skiner du för mig.
Jag känner att jag lever och finns,
en del av mig finns ju där hos dig.
Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende hos dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.
Du är min längtan.
Du färgar mig med det under av ljus
som du sprider här hos oss.
Säg var har du varit förrut?
Jag vet inte vad du kommer tycka nu,
om den värld du ska födas till.
Men du, jag vet att du är meningen.
Uno Svenningsson
Det har gått en stund sedan sist. Mycket har hänt. Bla så växer ett till litet pyre i min mage :) Det är så fantastiskt att vi ska få uppleva detta igen, samtidigt som det känns så ofattbart, och lite läskigt! Det blir, om allt går som vi hoppas, nitton månader mellan barnen och det kan ju kännas tätt kanske...men vi hoppas ju såklart att det ska bli bra och att de ska kunna få glädje av varandra!
Jag får ständigt höra: -stackars lilla S som måste bli stor så fort...stackars lilla S som måste bli storastyster och inte får vara i centrum själv... Vem tror man att man hjälper när man säger sånna saker? Om jag skulle svara: - Du har rätt, det är bäst vi tar bort det här andra barnet, vi tänkte oss inte för.... Vad skulle reaktionen bli då?
Just nu är det dock lite tuft får jag väl erkänna, jag har börjat jobba igen och blir sjuk heeeela tiden! Är inte jag sjuk så måste jag ta ledigt för att min man som ska vara pappa ledig jobbar två dagar i veckan men gör typ ett heltidsjobb under den tiden så han reser och grejar hela tiden känns det som. Jag tycker att jag aldrig är på jobbet, och det stressar mej ganska mycket. Denna vecka åkte min man bort i nästan fyra dygn, jag fick feber och tok ont i halsen timmarna innan han åkte. När jag vaknade på morgonen när han åkt hade lilla S fått magsjuka och feber....sådär ja! Nu när han kommit hem så känner jag mej ganska sliten, har ju dessutom en liten i magen som gör sig lite påmind titt som tätt, inte på roligt vis med sparkar o så än, utan med foglossning, trötthet och illamående.....
MEN, jag känner mej ändå glad! Jag har ju en underbar dotter som jag inser att jag faktiskt fixar att ta hand om heeelt själv, jag är gravid och behöver inte fundera på om den är kvar eller inte för hormonerna ger sig ju till känna hela tiden :) , jag har ett jobb (som jag snart ska sluta...) där alla är trevliga och förstående! Dessutom ska jag ju snart få gå hem till min lilla tjej igen och mysa med henne i väntan på att vi ska få en ny liten kompis att ta hand om hon och jag!
Har just kommit hem från en stund på golfbanan med min man. Min väninna var barnvak åt lilla S (den första "riktiga" barnvakten då lilla S hann somna innan vi åkte sist vi hade barnvakt...) Det hade gått jättebra, hon vet vad hon gör min vän och kan lösa de flesta kriser! Lilla S hade inte riktigt fattat att vi gått förren hon skulle äta gröt efter ca en timme. Hon hade då börjat titta sig runt och letat efter oss och darrat på underläppen...pluttan. Men som den super nany hon är min vän så hade de fixat det! Vi fick regelbunda (två, vi var bara borta i tre timmar) filmsnuttar till mobilen där vi såg sinnesstämmningen hos lilla S (tekniken är ganska kul och lugnande för dagens bortskämda föräldrar, faktiskt!) Detta gjorde att vi verkligen kunde slappna av och njuta av våra timmar på tu man hand.
Va härligt det är att ha så fina vänner. Vänner som bara är goda människor! De ställer inte upp för att de förväntar sig att få något tillbaka, utan bara för att de vill! (Då blir man ju däremot verkligen sugen på att göra något tillbaka för dem!!!).
Jag känner mig verkligen så glad och tacksam i kväll över att jag har det så himla bra!
Jag tror att jag slagit ett nytt rekord. Ett rekord i hur många gånger man kan vakna och somna igen inom loppet av 25 minuter. Det är helt otroligt att man lyckas tycker jag. När man vaknar igen (för trettiofjärde gången ) och tittar på klockan och inser att man sovit i hela...: FYRA MINUTER!!!! En ganska vansinnig natt när man bara längtar till att det ska bli MORGON!!!!
Natten som följde var däremot lugn, trots att vi var ute och for och lilla S fick somna i vagnen, för att sen bli flyttad till bilen för att sen bli inburen till sin säng....(stackars barn...) Kanske var det pga av denna ryckiga sömn som hon tog sig en liten sovmorgon ända till klockan sju i morse!
Som småbarnsförälder behövs det inte mycket för att livet återigen ska kännas som en fest :)
Hur kan man ha en svacka när vårsolen äntligen kommit, jag har haft min underbara kusin här hela helgen och min lilla prinsessa är frisk igen efter en liten feber sväng...? Känner mej ändå trött, ful fulare fulast, blek, otränad, grinig och trist i största allmänhet! Tröst åt som om jag har alvarliga problem idag med både kladdkaka, rostmackor, lasagne och jordnötsringar hela dagen, som om det skulle gjort saken bättre, noooot.
Men i morgon är det måndag och har vi tur är det fint väder så att jag kan gå en lång promenad. Då blir jag både lite mindre blek, mindre otränad och genast liiiite snyggare ;) och känner man sig snygg blir man lite gladare och är man glad blir man mindre trist! Så för min mans skull, LYS SOL, LYYYYYS!
Har precis skapat mej en paralell blogg till denna. Välkommen dit!
http://attfngaenfjril.blogspot.com/
(skriv gärna en kommentar oxå, jag blir lite lycklig av sånt :) )
Min lilla skorpa är sjuk... Hon hostar, har feber och vill bara sova... Stackars liten, vad hjälplös man känner sig genast som mamma.
Ute strålar dock vårsolen vackrare än någonsin. Vår BVC tant sa att det inte skadar med frisk luft så vi får nog ta en tur lite senare. Hade planerat med våra vänner att vi skulle gå på jympa och sedan promenera i parken. Lilla S pappa skulle komma och äta lunch med oss och vi skulle ha en sån himla mysig dag. Istället ligger lilla S och mår dåligt och jag sitter och är lite lagom orollig bredvid henne. Det blir inte alltid som man tänkt sig.... :.(
Har just varit uppe och lagt min lilla ängel för natten. Hon är så himla duktig och somnar själv i sitt rum efter att vi läst en saga, sjungit "nu i ro slumra in", pussat godnatt och dragit igång speldosan. Vist det är en liten ritual, men det fungerar, så varför ändra på ett vinnande koncept?
Vi har haft en jätte bra dag tillsammans idag. Den började med en låååång mysmorgon i sängen, det verkade som om varken jag eller lilla S var särskilt sugen på att gå upp. Vi lekte, tittade på tv och gosade. Skickade in en vår bild på S till tv4:s Nyhetsmorgon, och den kom med! Kul att få se lilla S i tv rutan! Dessutom hade både några vänner och långväga släktingar sett bilden och hörde av sig :) Sen åt vi frukost tillsammans länge och väl innan vi la oss och lekte på golvet. Men då kom det ett slag av rastlöshet till mig...våra vänner hörde av sig och vi bestämde att de skulle komma förbi, bara sådär! Jättekul! Barnen fick leka, vi delade på en matlåda från gårdagen och sedan gick vi på en lång promenad. (tanken var att vi skulle ta en promenad i solen men den hann försvinna innan vi kom ut..såklart...) Hemma igen unnade vi oss en kladdkaka och kaffe innan de susade hem igen! Toppenmysigt verkligen!
Så här skulle man ha det en dag när man har det som sämst, som en vis man sa till mej en gång :) ( kan det ha varit min far rent av?!?)
Det snöar snöflingor stora som basebollar ute. Mannen ligger på knä i snön och försöker laga snöslungn som ist för att ta bort snön nu skapar någon slags snöskulptur på uppfarten. Lilla S vaknade bara tolv ggr i natt och gick sedan upp klockan 05.00 för sin första frukost. Efter det vägrade hon att somna om mer än 5 min, lagom så att vi hann sluta våra ögon. Nu trodde jag intensivt på att få sova under hennes fm lur, (har man tur är det ju ett par timmars sömn att hinna med där) men idag är det ju lördag och meningen att man ska umgås med familjen så lilla S sov bara i 23 minuter!
Nu har vi hela dagen framför oss! Va mysigt :)
Japp, nu har jag haft en mörkare nyans av grått i några dagar. Min man insjuknade i vinterkräksjukan natten till lördag. Hjälp så sjuk han blev ...och vilken panik jag fick sen! Med en 6 månader gammal bebis att nära vid min barm så kändes det som om jag helt enkelt inte fick bli sjuk, och än värre, HON fick inte bli sjuk! Vem skulle då ta hand om vem? Så mannen hamnade i karantän nere i kontoret, på två bäddmadrasser och med en hink bredvid sig. (vi måste skaffa någon slags skumgummimadrass till nåsta gång, taskigt hårt för honom, men vi var liksom inte förberedda på detta...) Jag låste in mig och lilla S i vårt sovrum på övervåningen och vågade knappt gå ut på ett dygn.
Men tro det eller ej så tröttnade lilla S på att vara där inne och mannen verkade ju inte bli bättre heller så på andra dygnet vågade vi oss ner i alla fall. Nu, onsdag, så är han frisläppt från sin håla och äter och beter sig som folk igen. Puh! Så även om jag verkligen inte vill sjukna in i samma hemskhet jag så kan jag iaf vara lite mer avslappnad, för nu kan ju han ta hand om lilla S....
Det är ju minst sagt psykiskt påfrestande att gå bredvid och liksom "vänta" på att man själv ska bli sjuk. (ville stoppa bomull i öronen när han gick på toa, ush stackarn!) Lilla S tog tillfället i akt att lära sig både sitta och vända sig från rygg till mage nu när vi ändå bara satt hemma på golvet och tittade på varandra. Hon har inte alls varit sugen på att ens prova fören i förr går. Det var som att hon bara bestämde sig, och sen kämpade hon hela eftermiddagen tills det gick! Duktiga lilla älskling :)
Några spännande dagar har alltså passerat. Må de grå detaljerna i dem aldrig komma igen!
Min dotter är nu drygt 5månader och har gjort ett klart och tydligt ställningstagande. Hon ska vara vegetarian. Detta ger sig uttryck i att hon tvär vägrar att äta allt med kött i. Hitintills så har hon varit sååå positiv till allt vi bjudit henne på (förutom broccolipuré, men det tycker jag är sunt av henne att rata) och smakat med god aptit. Tills vi nu ska ta steget vidare och börja prova lite kött. Nej! Klart och tydligt! Det hinner knappt vända i munnen på henne. Hennes ansiktsuttryck skulle dessutom kunna vinna priser...
Det hon inte heller verkar ha koll på är att hela hennes släkt (nästan) är jägare. Ett beslut som detta kan komma att göra henne arvlös en vacker dag...
I dag när det var dax för veckohandling (nästan iaf, jag handlar ganska ofta och slarvigt tyvärr) bestämmde jag mej för att skippa vår stormarknad där vi brukar handla mat. Istället packade vi in oss i bilen och åkte till ett litet samhälle med en liiiten ICA som ligger någon mil här ifrån oss.
Där hade de till min stora glädje ett stort utbud av barnmatsburkar från 5månader, som dessutom inte innehöll kött utan fisk och kyckling. Jag hoppas nu att detta ska falla den lilla damen bättre i smaken!
Jag längtar redan till i morgon lunch när vi får prova :)
Ringde dessutom banken för att boka tid för personlig rådgivning. Vi lär ju börja med ett sparande till den lilla stackarn, det är ju bara en tidsfråga innan hennes morfar får reda på hennes beslut...
Köpte hem semlebullar och grädde i dag för o mysa lite. (Tänkte förena nytta med nöje och äntligen göra slut på mandelmassan jag köpt hem i julas för att göra godis av, men skippade då vi fick färdig gjort från en vän ist.)
Det jag råkade glömma var att min man är borta med jobbet och lilla S har inte börjat med semlor än utan föredrar fortfarande palsternacka...
Nu har jag åtta semlor själv.
Tittade på filmen "Sex and the city" igår. Jag fick då en liten igenkänning i Charlotte (hon av alla..tycker hon är så präktig och det gillar jag egentligen inte....) Hon gick runt och var skiträdd att något skulle hända henne snart, för alla hennes vänner drabbades av ditt och datt som var mindre trevligt hela tiden. Hon kunde erkänna lite skamset att hon faktiskt är lycklig varje dag! (Det är ju helt underbart, men kanske inte så vanligt, eller? ) Hon trodde därmed inte att hon skulle kunna komma undan med det utan att det helt enkelt måste vara hennes tur snart.
Den tanken har faktiskt slagit mig också... Vist har jag fått både klättra över en del berg och simmat motströms tidigare i mitt liv, men just nu har jag ju det förbaskat bra rent ut sagt! ..och det blir bara bättre!
Det är snart vår, jag har många underbara gamla vänner och flera nya som kommer och anmäler sig med roliga tillskott i mitt liv, jag har handlat en ny vårjacka idag (ja jag blir lycklig av att handla) och lilla S gör framsteg i sin utveckling hela tiden! Jag har en underbar man, en fantastisk dotter (som sagt) och ett varmt och trevligt hem. Vist så är väl vissa dagar lite gråare än andra, men kletar man ut de olika nyanserna av grått som man har i sin vardag, så är min färg väldigt ljusgrå :)
(Jag gissar att jag tyvärr är en sån människa som många andra avskyr...)
Men så, när mörkret lagt sig utanför och man känner sig lite trött och mellankolisk, kan jag inte låta bli att fundera på det Charlotte sa...om det inte är payback time snart...? För kan man bara få gå runt och ha det bra hur som helst?
kom på nästa punkt på listan:
- Vem som satt naken och svettades på bastubänken innan mig....
Puh! Efter två kvällar med feber så är lilla S kry igen. Vet inte vad det kan ha varit... En tand på g kanske? Eller så var det upplevelsen med den nya vagnen som var för mycket för henne :-) Vår fiiiiina braviga tre hjuliga vagn går som ett spjut! Lilla S sover mjukt och skönt i den och jag svishar fram mellan klädställningarna på stan med vagnen i ena handen och kläd galgarna i den andra ;)
- Kan ni inte vara hemma i morgon, bad min man mej förut. -Det blir så dyrt när ni är på stan... STRUNT PRAT, sa jag! (...men det ligger tyvärr kanske en liten sanning i det.)
Tillsammans med min radarpartner E och hennes dotter så kan pengarna lätt få lite spinn. Med E kan man alltid få hjälp att motivera sina köp. - Ni är inte bra för varandra, säger våra män...men i nästa stund kan de uttrycka hur kul de tycker att det är att vi har varandra!
Det är spännande det där med vänner och olika relationer. Jag inser nu hur viktigt det är att ha någon att umgås med som är på samma nivå som jag ( tänker på nu småbarnsföräldersituationen). Det är så mycket värt att ha någon att diskutera sömn, bjöjor, bajs och barnkläder med. Jag trodde inte att jag skulle bli en sån förälder som hade behov av att prata bajs, men se vad man kan ändras. I E så har jag hittat en sådan vän, en bajs vän :-) Hon har just fått sitt tredje barn, men med ett litet uppehåll mellan tvåan och trean. Detta gör henne mer rutinerad än mig, men jag hoppas och tror att jag ändå kan vara lite av det stöd till henne som hon är för mig. Vi är ju ändå i samma situation just nu. Vi umgicks inte lika mycket förut, men nu när vi har barn i samma ålder så har vi funnit varandra på ett nytt sätt. (och det är inte bara för att hon liksom jag har svart bälte i shopping som jag gillar att umgås med henne, jag ser henne som en vän! )
En annan väninna undrade (efter en diskussion om de andra paren i vår föräldragrupp) om man var tvungen att börja umgås med människor bara för att man råkar ha barn i samma ålder, och svaret är ju såklart nej på den frågan, men det är lättare att umgås med dom människorna. Man behöver ju inte ursäkta sig för att man måste springa iväg o byta blöja, eller för att man måste langa fram bubbisarna och amma mitt under middagen....
I morgon är det dax! Jag ska åka och hämta min nya vagn! Med tre hjul!En sån som jag ville köpa från början men som vi valde bort pga priset bla. Nu har vi sålt den som vi köpte istället (en med fyra hjul) och ska alltså köpa den första. Va krångligt det blev... men ni är med va?!?!
Satte ut min gamla vagn på blocket. Det är ju verkligen spännande vad man kommer i kontakt med för människor när man säljer saker så, och hur irriterande lätt människor kan påverka en. Den första som ringde fick mig att känna mig alldeles värdelös efteråt. Jag kände mig bortgjort på något undeligt vis. Blev osäker och konstig i telefonen, jag som annars är en social människa som gärna och ofta pratar i telefonen. Den andra som hörde av sig var helt insnöad i vagnens dämping och fick mig att ta 38 olika kort på vagnens hjul, för att sen berätta att hon skulle iväg och köpa en annan. Drev hon bara med mej? Är sugen på att lägga ut vår mail konversation på bloggen för den var ganska underhållande....
Tredje som hörde av sig ringde, ställde ett par frågor kom och tittade, betalade och åkte hem. Klart och betalt! Sånna gillar vi! Men när de sen åkte iväg med vår vagn blev jag aldeles vemodig. Vad har jag gjort? Lilla S första vagn och vi bara kränger iväg den till vem som helst?
Den var ju den första vagnen till vårt första barn!
Ibland (ganska ofta sista veckan) tror jag att jag är gravid igen för jag är så himla känslosam hela tiden. Jag måste vässa mej lite. Igår började jag grina när min man kom med frukost på sängen till mej. Sen lilla S kom har det hänt många gånger att jag fått frukkost på sängen och det är inget "konstigt" med det egentligen, men denna gången hade han tänt ett ljus på brickan...och då var det kört!
Älskar dej K!
Har börjat göra en lista över saker som man inte vill veta!
Jag var aktiv för ett par år sedan med en sån här lista men kom sedan av mej ett tag... Igår togs den upp igen när jag var på en resturang med med lilla S. Här börjar den nu, tanken är att man sedan ska kunna fylla på den allt eftersom att vardagen kommer med sina överraskningar!
Man vill inte veta:
1. vem som värmde upp toa-sitsen innan mig på den offentliga toaletten
2. vad mannen som stirrar på mig från bordet bredvid tänker på när jag ammar min dotter
3. något alls om sina föräldrars (eller svärföräldrars) sexsliv
4. vems hårstrået är som man hittar i pizzan (ok, den var rätt tråkig...)
5. hur fötterna såg ut på den som provade skor med samma provstrumpa som jag i skoaffären (behöver jag tillägga att jag lider av fotfobi?)
Det viktiga är att händelserna är självupplevda, tanken ska liksom ramla över en. Att det blir -shit, detta vill jag inte veta....!
Ha en trevlig kväll!
Jag har gjort det! Jag har gjort det självklara som ändå varit sååå svårt under de senaste dryga fem månaderna. Jag har varit hemifrån en hel kväll (jag faktiskt i tre timmar drygt, från 18.05 till 21.14) utan min lilla dotter. Hon var hemma i tryggt förvar hos sin pappa. Han fixade såklart galant att ge henne gröt och stoppa henne i sängen, där hon snällt somnade som vanligt! (hon saknade inte mamma ett dugg den lilla skatan grrr...) För många kanske detta låter som en enkel match men för mej var det ett STEG som krävde att jag tog lite sats. (Det krävdes dock först och främst att lilla S bestämde sig för att det är ok med gröt som sista mål på kvällen och att hon inte måste bli ammad det sista innan läggdags, och när hon väl bestämt sig så var det liksom bara jag kvar... ) Men så glad jag kände mej när jag varit iväg och det gått bra! Trots att jag blev arg som ett bi på vägen till min aktivitet för att jag tyckte att min man inte hade supportat mej tillräckligt i min resa ut ur huset... är det inte det minsta man kan begära när man ska göra en sån här grej? Att han bara ler och säger: -Självklart älskling! till allt jag upplyser om och ber om? Jag fattar att jag nog var rätt jobbig men tyckte mej ha rätt till det på något vis, för detta var lite av en grej för mej....!
Till saken hör att det var ganska svårt att ta upp det här sen för att reda ut mina känslor av orättvist behandlande när jag väl kom hem igen. Det var ju liksom redan försent. För det är ju bara en gång som är den första gången...
Känner mer så GLAD! Har varit och tränat, mamma barn jympa, och jag säger då det: -Godis i all ära, men oj vad man blir både pigg, glad och lycklig av lite träning! (Annars brukar godis vara det som jag framhåller som första och enda hjälpen för allt från mensvärk till hjärtesorg och tenta ångest... ) Dessutom så deltar lilla S i denna aktivitet med stor entusiasm, vilket glädjer mej oerhört :)
I höstat så anmälde vi oss nämligen till en svin dyr mamma-barn yoga kurs dit jag glad i hågen tog med min dotter och en vännina och hennes dotter (inte nog med att jag kastade bort mina ynka föräldrapennings slantar, jag lurade upp en vän oxå....). Första gången sov lilla S hela tiden. Hon vaknade när vi sjöng avslutningssången som var en märklig "tacka solen" sång i konstig melodi. Andra gången böt vi blöja, typ hela tiden (är det något hon kan så är det att göra nr 2 ordentligt...)...och tredje gången ville hon ha mat hela tiden. Tjohej! Jag hade nu tröttnat!!! Jag gick inte dit de följande tre gångerna vilket gjorde att jag hade betalt 200:- i timman för att sitta och amma i obekväm ställning till konstiga sånger med mystisk text.
Men nu så är det alltså annorlunda! Även om hon sover påväg till träningen så slår hon alltid upp sina ljusblå när vi glider in genom dörrarna till den stora härliga salen med strålkastar belysning där man ser precis var på ens kropp som det fattas muskler, inte fattas underhuds fett, osv i de gigantiska speglarna. Lilla S tycker att det är vackert! När de dessutom spelar musik som hon har hört förut (inte dessa konstiga sol sånger med underliga melodier) så blir det bara ännu trevligare! Hennes mamma (alltså jag) flaxar dessutom runt och gör roliga miner och rörelser i tackt (i bästa fall) till denna musik så att man får hicka av skratt!
Vist låter det härligt? Det fina är att när man sen har varit så här duktig och tränat, då kan man faktiskt unna sig en bit godis när man kommer hem :)
Vilken skön dag. Efter en intensiv helg så har jag och lilla S bara latat oss i två dagar nu. Man märker på henne hur gott det gör med återhämtning hemma, bara hon och jag. Vi har sovit länge, ätit länge och ofta, lekt, lekt och lekt! Nn har hennes pappa kommit hem, och trots sin ringa ålder av fyra månader så kör hon med honom som tusan J! Efter att han precis bytt hennes blöja (som en eventuell orsak till att hon vaknade tre minuter efter att han sövt henne) och var på väg in med henne till sängen igen så passade hon på att göra nr2 också, så att de får vända och börja om. Pappan informerar då sin dotter om dagens blöjpris på ca 2.70:- blöjan.
Nu ligger hon utslagen med snutte och tutte i sitt babygym. Somnade i stort sett mitt i leken.Tror att det är en liten förkyning på uppstart. Jag som just börjat vara lite avslappnad till detta med andras snoriga och hostiga barn. -Det är nog ingen fara, har jag sagt lite hurtigt för att verka avslappnad och inte så neurotisk som jag var de första tre och en halv månaderna. Bara för att lilla S för en gångs skull varit helt snor fri!
Så, tre dagar senare så har hon nu snoren rinnande igen! SUCK! Men det ska ju vara bra att de får mycket små förkylningar har jag fått lära mig, det ger dem bra skydd inför förskolestarten. Dessutom har vi en bra anledning att stanna hemma och mysa ett par dagar till :)
Jag lever i ett typiskt förhållande på 2000-talet. För oss är det, och har alltid varit, en självklarhet att dela lika på allt ifrån tvätt till att byta vinterdäck. Sen är det ju så att vissa sysslor kan kännas mer mannliga enl. mig… T.ex. att gå ut och hämta ved när det är mörkt och regnar, eller att komma ihåg att köpa och fylla på olja till bilen. (Kanske beror det mest på att det är latmasken som gnager lite J ) Men i alla fall, vi är jämställda!
Så kom det en lite flicka in i vårt liv. Med knubbiga händer och ljusbrunt hår, och genast så ställs detta med jämställdhet lite på ända i min värld. Hur i herrans namn ska det gå till? Jag har den bästa av pappor till mitt barn, han gör allt han någonsin kan för att hon och jag ska ha det bra. MEN, han kan inte amma, han är inte hemma med henne 24h om dygnet och han har inte burit henne i sin kropp i nio månader (nästan, hon kom lite tidigt…) Han har ju inte samma chans alls. Jag har ju mil av försprång som han inte kan hinna ikapp. Det svåra är nu detta att ta ett steg åt sidan när han kommer hem. Att låta honom prova själv och inte behöva höra min egen stämma säga: - Jag tror hon är trött och vill ligga ner lite… eller något annat dumt, det är skitsvårt tycker jag!!! Jag blir lite stressad av att höra henne missnöjd, och jag vill då gärna hjälpa till, vilket lätt leder till att han inte känner att han duger eller räcker till! Är det någon som kan känna igen sig och ge mej ett tips på hur man bäst tejpar igen munnen på sig själv? Sätter sig på händerna eller helt enkelt går därifrån?
För tills sist så är det ju så att han inte räcker till…För är hon jätteledsen eller jättehungrig eller jättearg, så är det just amma hon vill göra för att bli nöjd, och han måste komma med henne till mig. Var finns vår jämställdhet i det? Jag tycker att det är orättvist mot honom!
Tänk vilket privilegium vi kvinnor har, som får bära barnet och känna dess rörelser från första början, och sedan får amma det och ge det den absoluta närheten, och faktiskt allt den behöver för att överleva. Är inte det lyx?
Till saken hör att det inte bara är när hon är missnöjd som jag har svårt att hålla mig borta. När hon är nöjd och jag hör hur trevligt de har tillsammans så vill jag ju gärna se och höra vad de gör. De är ju så fina ihop!!!
Alla dygnets timmar delar jag än så länge med min dotter. Vist är hon med sin pappa, jag åker ju och handlar, duschar och så där men oftast är hon där jag är. (jag hel ammar och hon är faktiskt bara 4månader..) Det roliga är att än så länge stör det mig inte märkvärt utan snarare är det skönt! Min syster som inte sjäv har barn frågade just om det inte var jobbigt att aldrig få vara själv, att alltid behöva tänka på någon annan, och det var då jag faktiskt insåg detta faktum, jag har henne hellre hos mig så att jag vet att hon har det bra! (Förutsatt att hon sover en stund då och då så att jag kan få andas och sitta vid datorn en stund tex. )
För hur svårt och frustrerande är det inte ibland när alla kommer och ska bära, klämma och känna... -Åhhh, får man hålla lite? Jo men vist ta henne du, hon har ju bara just somnat efter att ha varit orolig o ledsen i två timmar, men för all del :) Vissa gånger vill jag helt enkelt inte, men känner att jag måste vara "generös" och dela med mig på nåt vis. Att det är farmor och farfars rätt att få hålla henne, mormors rätt att få byta hennes kläder osv...Oj vad jag låter kontrollerande och egoistisk nu, SJÄLVKLART vill jag ju att hon ska få komma i kontakt med andra människor för utom mig men...men det är ju jag som får trösta sen när hon blir ledsen! Eller bada henne när hon luktar SVÄRFARS RAKVATTEN! Denna lilla rosa rena varelse fulkomlligt stinker billigt rakvatten efter att ha legat som en ostkrok på farfars ovana axel...
Sen finns det såklart de människor som bara sveper in och gör allt "rätt"! Tar upp henne i rätt tidpunkt innan hon blir ledsen, letar fram en napp när den behövs och helt enkelt bara har det rätta gunget i sin famn. Jag tror att de människorna har ett par förkrympta vingar på ryggen under sina kläder! Tack ni mina underbara vänner, ni vet vilka ni är! (annars kan ni ju kolla er själva på ryggen :))
Det är också de vännerna som säger: - Lugn nu L, det är bara hormonerna, och jag skulle defenitivt reagerat preciiis likadant!
Genast så känner jag mig så himla NORMAL, och det gillar jag :)
Den här bloggen kom till pga att jag höll på att explodera! Nu känns det redan bättre :) Tänk vad lite egen tid framför datorn kan göra.... Uppe i vårt sovrum ligger min underbara man och min fantastiska lilla dotter och sumrar sött. Jag inser att jag inte kan hitta svaret eller lösa gåtan om hur man ska göra allt rätt just ikväll. Men det kanske inte behövs heller. Jag kanske kan nöja mig med att gå upp o pussa min sovande lilla älskling i pannan och sedan krypa ner bredvid min man i sängen och somna jag med. Efter en första riktigt stormig diskussion med min man sedan lilla S kom känner jag mig förvirrad, men kanske glad. Är det kanske sant som han sa att det är bara när man har det riktigt bra som man kan diskutera allt?
Åt pip svängen med alla föräldrar, syskon och svärförädrar som ska vilja så väl hela tiden, Vi är ju en egen familj nu!
Nu var det dax. jag måste skriva av mig!!!
Redan när jag blev gravid häpnades jag över människors sätt att ta sig friheter bara för att de fått veta att man väntar barn. Man kommenterar hur stor man är, alternativt inte är, om man ser blek ut, hur mycket man äter, ja det är tom ok att ta på en människas mage trots att man bara setts en gång tidigare, om ens det, man kanske är den blivande mormorns väninna bara.
Jag fick kommentarer som: -nej det där är inte en gravid mage, du har bara blivit fet! Eller: -köp genast nya skor, sånna där kan man inte gå i när man är gravid, då kan du ramla och få missfall! (jag hade flipp flopp på mig..och min bästa vän hade fått sent missfall en vecka tidigare) För att nämna ett par..
Men inte kunde jag väl ana hur det skulle bli när mitt lilla under väl kommit ut! Denna vackra underbara lilla människa! Från sekunden hon kom ut så kände jag sådan total kärlek (något som faktiskt förvånade mig lite, trodde sånt växte fram och inte fullkomligt slog omkull en direkt) till min lilla tjej. Jag trodde att det stod skrivet i mina ögon hur jag dyrkade denna varelse, men tydligen inte med tanke på hur nervösa alla var för hur vi skulle sköta om henne. Gör inte si och inte så... Tänk på att... Ni har väl inte... Alla goda råd, alla vill så förbaskat VÄL! Tack men nej tack, det är bra nu. Undrar om det finns någon mer förstagångs förälder som håller med mig när jag säger att det borde finnas en lag som säger: -Ge nyblivna mammor ditt råd, NÄR HON BER OM DET!
Samtidigt så är jag så glad att jag har människor runt mig som bryr sig, självklart är jag det! Men jag tror att hormonerna kanske spelar mig ett spratt ibland och gör mig lite galen!?! Mamma är jag med glädje 24h om dygnet, fru är jag allt som oftast (även om det är ganska svårt att fylla den rollen just nu), vän är jag så fort någon behöver mig, frågan är då bara...När är jag bara jag?
| Sida 1 av 1 |
