sladdis
- Fyrabarnsmor med tre vuxna barn som provat på småbarnslivet igen-efter 16 årHej igen.
Jag har nu hunnit jobba ca 6 veckor efter min semester.
Haft datorn trasig ca 4 veckor, typiskt.
Mycket har hänt sen sist.
Kan börja med att berätta att några dagar sen jag skrev sist fick vi ett brev i brevlådan postat från Akademiska i Uppsala.
Det var ett mycket bra formulerat intyg från Tobias.
Det var snabba ryck. Sen har jag inte hört av honom.
Jag har skickat in ansökan men har inte hört av f- kassan mer än en bekräftelse på att dom tagit emot den.
Angående Wilma och hennes skor. Basketkängorna passade bra, eftersom det går att knyta runt foten också. Ibland får hon för sig att dom håller på att lossna, men då förklarar vi att det är omöjligt.
När vi har åkt bort så har vi tvingat henne att ha dom, annars springer hon omkring med stövlarna och har gjort det mest hela sommaren.
Kanske hälen har växt till sig så pass till nästa sommar att skor sitter bättre.
Snacka om en överraskning jag fick i förrgår. I November -08 tog jag några kort av foten. Sen har jag inte tagit fler. Förra veckan tog jag några till som jag la in i datorn i förrgår. Placerade alla i en egen mapp.
Sen satt jag och tittade på alla..... vad glad jag blev. Det är stor skillnad.
Vad den växer. Hoppas det fortsätter så. Jag mejlade några bilder till Tobias för att glädja honom också.
Den 3:dje juli hade vi en knalledag på vår ort. Där gick också loppet för alla barn- samma som Wilma sprang i fjol.
Där var vi med. Fast i år gick det tyngre. Kanhända det finns mer känsel i foten nu...?
Men medalj fick hon (liksom alla andra). Lycklig blev hon för den...
Där loppet var fanns en lekpark. Där hade dom en balans"bräda" som man skulle gå på. Den är tredelad med fjädrar mellan, så att den gungar och far då man går. Jag skulle ha problem att gå på den, tror jag.
Wilma stod på knä, för att sen resa sig upp och gå på den. Nej, tänkte jag... gå på knä så du inte faller ner.
Hon reste sig upp och gick helt utan problem!! Fort gick det också.
Hon gick fler gånger sen.
Jag var helt fascinerad. Vår dotter- med en enda tå på ena foten och mycket av balansen som normalt sett inte borde finnas där...
Detta barn upphör aldrig att förvåna mig.
Nu ska jag sluta för denna gången, men lovar att skriva inom 3 månader innan nästa gång ;)
Kram. Godnatt.
Hej.
Vi har fått lite problem med Wilmas nya sandaler.
Idag när jag hämtade henne på förskolan sa en fröken att hon hade varit arg på skorna för att dom inte satt kvar på foten...Inte dom heller. Det har börjat bli mer och mer protester.
Ja, ja vad ska man göra?
Inte annat än att spänna banden hårdare och fortsätta ha dom och vara glad.
Den tjugonde beräknas basketskorna komma. Hoppas dom blir bra.
Jag har mailat Tobias och undrade om han kunde skriva ett läkarutlåtande om Wilma.
Jag har nämligen tänkt söka förlängt vårdbidrag för Wilma eftersom hon kräver mer vård och skötsel än vad ett barn normalt behöver i samma ålder.
Då han svarade fick jag veta att han är i Taiwan och kommer att vara där ett år framåt.
Där rök mina förväntningar om ett mail om vad ortopederna hade att säga om röntgenbilderna vi tog i vintras.
Jag kanske måste ringa till ortopedin i Uppsala själv och höra om någon kan svara på mina frågor och funderingar.
Någonstans borde dom ju ha Wilmas data.
Jag är ju nyfiken vad dom hade att säga om hennes fot.
Tobias tyckte att det såg bra ut, men sa själv att han inte kunde så mycket om omogna ben så han skulle ju höra av sig när ortopederna hade gjort ett utlåtande.
Jag kan ju heller inte begära att Tobias ska meddela oss när han ska fara eller göra nånting nånstans.
Jag har en känsla av att jag måste börja söka upp någon ortoped närmare.
NU mycket snart. Det är skönt att ha någon att prata med.
Tobias sa att han skulle försöka göra ett utlåtande därifrån han är.
Jag får ju vänta och se.
Ansökan ska inte vara inne förrän i augusti, så jag får annars söka upp en annan innan dess och be han/hon ge ett utlåtande.
Man får inte bli uppställd. Tråkigt dock att vi tappar kontakten med Uppsalas läkare som varit med från början och kan mest. Fast det hade jag räknat med, med tanke på hur många års tillväxt det handlar om i Wilmas fall.
Det har säkert kommit och gått många läkare innan Wilma fyller 12
t. ex.
Nu ska jag ta nya tag. Ha det så gott allihopa.
Ps! Jag får semester efter min arbetskväll på onsdag!!!!!!!
Kram!!
Hej.
Ännu en vacker sommarbild. Denna gången är det från Storforsen.
Vi åkte dit pingsthelgen och beundrade den mäktiga forsen- nu när vattnet var så mycket mer.
Broar hade gått sönder på grund av den stora mängden vatten.
Min son, hans flickvän, jag och Wilma var dit.
På campingen var min sons "svärföräldrar" med sitt husvagn.
Vi var först och hälsade på dom och sen for vi till själva forsen. Man kan gå via en bro upp dit, men det vågade vi inte i nuläget, så vi tog bilen och körde runt.
Nu äntligen(!) har vi köpt sandaler åt Wilma.
Vi hittade ju inga sandaler ,som jag sa förra gången, med hög bakdel.
Då gick vi in på två olika ställen på nätet där dom säljer ortopediska skor. Sen ringde jag till Nisse, vår ortopedtekniker.
Två dagar senare fanns skorna att hämta på vårt utlämningsställe.
Däremot har jag beställt två par basketkängor i en postorderkatalog.
Till Wilma, alltså.
Kollade mailet jag fick som bekräftade min beställning.
Där står det att leveransen sker kring den 20 juni!!!
Eftersom det var rea och jag fick två par skor till ett mycket bra pris, så väntar vi.
Vi har en av våra två bilar ute på försäljning.
Vi var tillsammans och handlade bl.a förra veckan.
Jag, Wilmas pappa och Wilma.
När vi kom ut från matvaruaffären sa Wilmas pappa att jag skulle kolla framskärmen.
Vilket jag gjorde....
Där var det flera fula rispor i lacken!!
Såg ut att vara åstadkommit av någon liten människa på något sätt.
Vi såg på Wilma och frågade henne om hon visste vad som hänt och om det händelsevis inte kunde vara hon som....
"Näää, det var inte jag", blev hennes svar.
När vi kom hem kom hennes farmor till oss och vi berättade det tråkiga vi upptäckt.
Vi undrade vad som hänt.
"Det var jag", sa Wilma då. "Jag ritade en karta med en sten".
Hennes far såg sammanbiten ut, men var tyst.
Vi hade sett tusenlappar framför oss som flög iväg ifall det skulle måsta lackeras om.
Vi hade hunnit kolla runt med försäkringar och inget täckte detta.
Min sambo, Wilmas pappa, åkte iväg och sökte reda på en lackerare.
Han fick tid redan nästa dag.
Tack och lov räckte det att polera skärmen.
Man ser det bara om man vet om det och granskar nääära.
Det gick på 500 spänn.
Det är rart med barn, trots allt.
Vad skulle vi göra utan dom???
Nu ska jag krypa ner under täcket.
Kram :)
Hej.
Visst har vi en vacker utsikt från vårt hus varje kväll solen går ner...??
Det går bra med att vara tuttfri. Nu är det aldrig tal om nån tutte alls.
Tänk om hon visste att det finns kvar tuttar i en liten burk på en hylla ovanför hennes säng.. ;)
Jag vet inte om hon skulle vilja ha en idag.
Uppsala har inte hört av sig ännu.
När det gäller skor så har jag beställt två par basketskor i olika färger att ha i sommar. Det är tyg- och inte så varmt och framförallt så är det skaft på dom.
Ett krav eftersom hon annars tappar dom. Det funkar inte med vanliga gympaskor- inte så bra i alla fall.
Hon går och spänner sig så hon inte ska tappa skon, trots att jag dragit igen kardborrespännena till bristningsgränsen.
Förskolan där Wilma går är i huset bredvid där vi har vårt grupprum (mitt jobb).
Förra veckan hade vi personalmöte på eftermiddagen.
Det var sol och +26 grader varmt.
Jag hörde hur barnen lekte och stojade ute i lekparken.
Tittade ut och fick se några sköningar som sprang omkring endast iklädd underbyxor. Bland dom var Wilma. Hon hade solglasögon, trosor och gummistövlar!!! Vilken syn!!
När jag hämtade henne var fröknarna noga med att berätta att dom inte fått henne att ta på gympaskorna eftersom hon tycker att stövlarna sitter på bättre. Jag förstår henne.
En liten parentes värd att berätta:
Vi var till stan förra veckan.
Gick in på en affär för att köpa ofodrade gummistövlar.
Jag provade på Wilmas fötter, men tyckte det var svårt att känna var tårna var på högerfoten.
Bad en expedit om hjälp. Ville att hon skulle mäta foten på henne.
Sen gick jag iväg med ett par stövlar som var alldeles för stora.
När jag kom tillbaks höll Wilma just på att berätta om sin vänsterfot som hon dragit ur stöveln, och vad som hänt med den. Mycket spontant.
Då berättade kvinnan(expediten) att hon hade en son som var född med en fot som inte var större än Wilmas skadade. Han hade kvar stortån och tån bredvid. Endast.
Hälen var också "kort" som Wilmas och dom visste hur svårt det var med skor.
Vad jag började fundera. Wilma är ju född med två friska fötter, men hur funkar det om foten aldrig varit hel...?? Kan det växa ut då?
Om Wilmas tillväxtzoner fungerar så finns det ju hopp att det växer ut ganska mycket, men om det aldrig riktigt har funnits.?
Pojken är äldre än vad Wilma är och nog växer foten, men kanske inte på samma sätt. Han är då van med att han ser ut så, sa hon.
Han åker skidor och skridskor.
Det är intressant att träffa människor som varit/är i liknande situation.
Nu måste jag sluta, Wilma har just varit upp på toa och jag ska upp och jobba imorgon.
Kram.
Hej.
Jag har ännu inte hört något från Tobias eller ortopeden i Uppsala.
Dom hör säkert av sig om det är något som inte ser bra ut, åtminstone.
Det var ju lite av varje dom skulle kolla upp, bl. a om en gåskola.
Jag har googlat om vad en gåskola är.
Det är så klart som det låter- en skola där man får lära sig gå, t. ex amputerade med proteser. Det låter spännande.
Just nu haltar Wilma mycket när hon går inomhus, särskilt om kvällarna. Det går inte låta bli att oroa sig litegrann över benet, knät och att det inte blir fel i framtiden. Men vi får lita på läkarna att dom vet vad dom gör.
Vi har varit och badat nu för första gången i ett badhus/äventyrsbad.
Det var succe, vill jag lova!!! Hon åkte rutchkanor både ensam och tillsammans med nån av oss andra. Det var jag, min stora flicka och min yngre son som följde med. Gissa om hon njöt över att dom följde med?? Dom är ju galna i att bada båda dom stora och även i att leka med Wilma. Det var mycket lyckat.
Lyckat var det även med skon jag köpt att ha på den skadade foten.
Tre gånger for den av så vi fick spänna fast den igen, men det var väntat med tanke på att hon ännu ingen häl har som håller fast en sko med låg kant.
Nu har hon fått börja gå med "inneskorna" utomhus, det är ju vanliga gympaskor. Vi ska köpa henne ett par till. Helst med lite högre kant baktill. Typ sneakers. Då måste dom vara ganska stadiga baktill förstås.
Det är inte så enkelt att hitta perfekt ännu, det är mycket att tänka på.
Det blir bättre med tiden får vi hoppas.
Äntligen är det vår och vad som hör till.
Jag älskar ljuset och att det blivit liiite varmare ute.
Wilmas pappa har varit och köpt en sparkcykel till henne.
Han köpte med två hjul bak. Det är suveränt med tanke på att där får hon lite gratis balans, då hon inte har det riktigt kroppsligt till fullo.
Än så länge använder hon den bara inomhus.
Vår gård består till största delen av smågrus, men på vissa ställen går det jättebra att åka när hon tar ut den.
Det går undan vill jag lova. Jag och hennes pappa får väja i köket då hon kommer farandes. Står man och tittar på blir man livrädd att hon ska köra in i nåt. Vi har inte så jättestora ytor, precis.
Då ropar hon: -Akta er, nu är det gas i botten!!
Wilmas livs historias största händelse inträffade igår morse: HON KLIPPTE SÖNDER SINA TUTTAR!!!!
Hon har haft tutte sen hon föddes, men aldrig annat än då hon skulle sova. Vi har pratat ganska mycket sen i vintras att nu är det dags att sluta, så hon tog själv initiativet igår.
Jag har lovat henne att om det går bra flera nätter utan tutte så ska hon få en uppmuntran/belöning för att hon varit duktig.
Så fort hon klippt sönder dom frågade hon när hon skulle få sin present...
Vi har pratat om ett tuggummipaket ev. Hennes tog slut i lördags.
Idag pratade vi om grejor till sandlådan, ev nån mer spade. Det är ju inte meningen hon ska få nåt dyrt utan bara en symbolisk grej och hon verkar så nöjd.
Däremot är vi alla trötta ikväll. Wilma sover nu , men jag och hennes pappa känner oss lite seg nu.
Hon har inte gråtit efter tutten, men vaknat flera gånger och varit orolig. En gång sa hon att hon saknar den.
Ikväll innan hon somnade mumlade hon nåt rart om att vi kunde få köpa henne nån ny tutte om vi ville...sen somnade hon lugnt och stilla.
Det ska nämnas att det finns tre stycken kvar som hon inte vet om.
Kram. :)
Hej.
Tobias har nu svarat på mitt mail om att Wilma har ont i foten+ att han har tittat på röntgenbilderna.
Han tycker bilderna ser helt ok ut för hans del, men han menar att han är inte nån barnortoped och van att se omogna ben i foten. Han ska låta barnortopeder titta på bilderna och ge utlåtande.
Att ha belastningssmärtor på kvällen tror han är ganska normalt i Wilmas fall. En fotsula är ju tålig nog att klara allt, men Wilmas "delhud" gör inte det ännu, men vänjer sig så småningom...(förhoppningsvis).
Nu växer ju Wilma och blir tyngre, så belastningen ökar ju hela tiden.
Han skriver att det inte kommer att försvinna av sig själv någon gång. Om han menar smärtorna eller belastningen vet jag inte.
Tobias mail är ibland lite svåra att tyda direkt, man får tänka två gånger extra. Han är inte svensk och skriver ibland lite oklart, men jag brukar förstå det till slut. Han är ändå väldigt duktig på svenska.
Den transplanterade huden är nu läkt så plastiken kan inte göra så mycket mer nu, skriver han.
Han ska skriva en intern remiss till ortopedin så ska dom få kolla bilderna, som sagt och sen ska dom rekommendera oss en kompetent barnortoped i närheten till där vi bor+ en gåskola till Wilma.
Vad en gåskola är vet jag inte, men det får jag väl ta reda på. Han sa att om dom inte hittade ett lämpligt ställe så skulle vi få ordna en specialistvårdsremiss.....kanske han då menade att vi ska få komma till Akademiska...??
Han skulle sen höra av sig då han hört från ortopederna...
Skriver mer sen. Är på jobbet och måste fortsätta göra nytta :)
Kram
Hej.
Nu är det över en månad sen jag skrev och det har faktiskt hänt en del.
Jag skäms att jag inte har skrivit, men min bästa stund att få sitta ned är på kvällen och då är jag så trött så jag har inte orkat.
Wilma vaknar ca 6 nu när det är ljust ute oavsett om vi ska upp på förskolan eller är ledig.
Imorse vaknade hon ganska prick 6. Jag har nyss sovit framför tv:n en stund så nu innan jag landar i min säng ska jag försöka uppdatera mig lite sen sist.
Tobias har svarat. Han skrev att det var roligt att se Wilma gå, dansa och hoppa. Överläkaren (som numera mest jobbar utomlands ) hade varit med och tittat på videon och blev lika glad. Sen har Tobias kikat flera gånger själv i detalj.
Han skriver att det är fantastiskt hur barn anpassar sig efter förändrade förutsättningar.
När han ser videon så ser han hur Wilma går springer, trycker sig fram med foten, står stadigt på bara denna foten. På några moment i videon står hon även på fotspetsen....
Det som man tror är utåtrotation tycker inte han att det är. Istället att det saknas 4 tår och insidan av foten så att det verkar som att tå nr 5 är utåtroterad. När man tittar på andra fotens ställning så ser man att själva foten har samma vinkel.
Sen har han skrivit att dom kan i nuläget inte göra något för att göra det bättre.
Han skriver om vad som ev skulle kunna göras, men det skulle också kunna försämra det för Wilma. (Han har skrivit jättemycket i detalj om olika ingrepp, så jag har nästan svårt att förstå allt.)
Det bästa just nu är att avvakta och låta henne utvecklas som hon vill.
Han skulle vilja ha röntgenbilder av foten och knät.
Jag ringde till Sunderbyn för att få en tid. Någon vecka senare fick vi en tid den 31 mars, på vår vårdcentral.
Wilma och hennes pappa for för att ta dessa bilder--mot vissa protester, förstås....men det gick bra.
Sen skulle bilderna skickas till Pite lasarett för att i sin tur bli vidare skickade till Akademiska Röntgen.
Jag mejlade Tobias när det var gjort och skrev vart det skulle, ifall dom skulle bli kvar där, så vet han var han ska fråga efter dom.
Ikväll har jag mejlat honom igen. Han har nästan slutat höra av sig, tyvärr, så jag hoppas på svar.
Wilma har börjat halta ganska mycket. Särskilt då hon är inne och går bara med strumpor.
I slutet på dagen kan hon klaga på att hon har så ont i foten.
När jag smörjer in foten på kvällen så reagerar hon på 2 ställen över att det kan göra ont. Det är bra att nerver börjar växa och känseln komma tillbaks. Det som bekymrar mig är att hon inte ska behöva ha ont då hon ska gå. Det händer att hon vill bli buren då och då. T. ex på kvällen från toan till sovrummet. Hon börjar ju väga en del, hon är ju snart 4 år.
Det är ju visserligen en baggis, men det är ju bra så länge man orkar henne.
Jag har två roliga saker att berätta innan jag gör kväll och det är att min älskade son som varit i Thailand är hemma i Sverige nu och har inga planer på att åka tillbaka. (kanske på semester nån gång). Fast man träffar inte honom så mycket ändå, han är hos sin flickvän som han numera "bor" hos. Har bara adressen till oss.
Allt som det ska. Skönt att ha honom i landet i alla fall. Nu är det ju också så oroligt i Thailand. Han hann åka hem just innan det utbröt dessa demonstrationer.
Sist men inte minst, en jätterolig sak som jag har att berätta. Det betyder jättemycket för mig i alla fall: Idag har jag klippt lilltånageln på den skadade foten för första gången sen sommaren 2008.
Den hade stannat av i växten helt. Men nu tyckte jag att den vuxit så pass..
Nageln ser helt vanlig ut så den lever!!!!
Be för lilla Wilma att hon inte kommer att ha så ont i foten under tillväxten....
Godnatt. Kram.
Hej. Nu har vi minus 32 ute!!!!! Fy, vad jag är less.
Nu måste det bli varmare så det går vara ute mer. Jag gläder mig över ljuset. Vad härligt med ljusare mornar och längre eftermiddagar.
I morse var det 30 minus. Vi gick ut kring halv 12 och då var det 19-20 grader, men solen sken och det var vindstilla- riktigt skönt att vara ute ett tag.
I fredags ringde kvinnan från sunderby sjukhus upp. Hon är ortoped och skriver ut specialvårdsremisser. En sån behöver vi för att få komma till Uppsala på återbesök. -Självklart ska ni åka dit om dom kan ge henne bästa hjälpen med foten, var hennes kommentar. -Tack för det, tänkte jag lyckligt.
Hon ringde 6 minuter över halv 9. Jag trodde hennes telefontid var 9-10, men det var ju halv 9 till halv 10.
Jag var bara ute och gav mina kalvar, jag har 2 stycken, lite mat.
Wilma svarade i hemtelefon och sa att jag var ute hos kossorna....
Sen ringde kvinnan på min mobil och då svarade Wilma i den. - Mamma är ute i lagårn. -Vet du när hon kommer in? frågade kvinnan vänligt. -När hon är klar, svarade Wilma glatt.
Dom är rara dom små.
Hon ringde om en halvtimme senare som tur var.
Hon sa att egentligen var det inte jag som skulle fixa en sån remiss. Dom i Uppsala skriver bara till sunderbyn om vad det gäller m.m så får dom en sån tillbaka.
Duktiga är dom i Uppsala, men dom tror fortfarande att vi tillhör Umeå, trots att jag har förklarat varför vi hamnade där.
Tobias har inte hört av sig än angående cd-skivan mer än att han fått den och skulle titta på den för 1 1/2 vecka sen. Den som väntar på något "gott". Jag vill ner till Uppsala och höra vad dom säger. Hon har ju slutat med skenanoch det växer ju under foten. Är det som det ska eller växer de för lite...? t. ex.
Hon har ganska så ont under foten där det växer nånting. Det har börjat växa nerver..... :)
Var med Wilma på sportaffärn förra veckan.
Jag hade ju köpt ett par "Crocs" tidigare för att hon ska ha då hon badar. Tyvärr passade dom inte så jag har återställt dom. Hade beställt ett par sockiplast också, men dom var så tajta i resåren så hon fick inte in någon av fötterna. Dom skickade jag tillbaks.
I alla fall.... jag förklarade för tjejen som hjälpte oss om situationen med foten och syftet med skon.
Då gick hon till lagret och blev borta ett tag.
Hon kom tillbaka med en kartong i handen.
När hon öppnade locket och tog fram ena skon reagerade jag: det var exakt likadana sandaler som Wilma hade på sig när olyckan hände. Rosa/vita Adidas....
Dom var lite för stora. Hon sa att det fanns mindre. Sen gick hon för att hämta dom. Det var ett par blå i storlek 23. På höger fot har hon 26-27.
Jag köpte dom. Det är ju bara vänster jag tänker använda.
Nu har jag inte springa och ropa ut till alla att hon hade likadana olyckskvällen. Vem gagnar det? Vi går vidare i livet.
Jag har ju faktiskt också köpt ett par likadana jeans som hon hade på sig den kvällen 4 juli 2008-tidigare i vinter.
Jag tyckte mycket om den modellen med resår i midja och benslut.
Ibörjan tvekade jag, men hur stor är risken att det händer igen bara för att hon har likadana jeans??? Det har nog inte med dom att göra.
Jag känner att det är ok för mig att göra så, so what?
Nu känner jag att jag är jättetrött- kanske ska lyda....
Hoppas alla som läser detta har det bra. Kram.
Hej.
Tobias mailade mig igår och sa att nu var han tillbaka. Han tackade för cd:n, men hade inte hunnit se den. Han skulle ha jour i helgen så då skulle han sitta och titta på den. Han analyserar den, med andra ord. Om jag skulle se den skulle jag inte se hälften av vad han ser.
Jag ringde sunderbyn i går morse och dom sa att dom skulle ringa upp om ca en kvart!!! En trevlig sköterska ringde upp och då sa jag vem jag sökte. Tyvärr är hon borta till nästa fredag... Den trevliga sköterskan tog både mitt hemnummer och mitt mobilnummer. Hon jag sökte har telefontid mellan 9 och 10 vardagar så då skulle hon be henne ringa mig. Jag ska höra om hon kan skriva en specialvårdsremiss så att vi får åka till Uppsala på återbesök.
Jag har ett nytt litet problem att lösa... Jag skulle så gärna vilja åka och bada nånstans med Wilma. Vi har så fina äventyrsbad inte så långt bort.
Problemet är ju att jag vill inte att hon ska vara barfota på vänster fot. Sen då att hitta en "badsko" som passar.....
Den foten är ca 2 nummer mindre än höger fot och på den har hon 26-27.
Jag beställde ett par sockiplast i storlek 25. Storleken var väl helt ok, men "resåren"/öppningen var så snäv så hon fick inte in foten. Skickade tillbaka dom och tänker prova en storlek större bara hon får på sig den,så får man väl se hur det blir.
Var in på sportaffären och köpte hem ett par "Crocs" på prov.
Hon har ju än inte så mycket till häl så bandet man kan ha bakom foten höll inte riktigt fast. Ska återställa dom imorgon.
Ett par bra badskor måste sitta bra runt foten och ha en ganska hög "häl". Inlägget som hon har i vanliga fall i vanliga skor kan hon ju inte ha i dessa. Den lilla foten har en förmåga att vilja komma ur skon.
Hon har ju ett par ute- och ett par inneskor. Uteskorna är ju höga runt om så där är det inga problem, men inneskorna är ett par vanliga gympaskor och i dom behöver hon nästan en extrasocka för att inte foten ska komma ur. Hon tycker fortfarande inte om att ha dom så mycket.
Nu ska jag sluta. Jag har jobbat kväll och ska upp halv 6 imorgon bitti.
Kram.
Hej.
Nu har äntligen Tobias (Uppsala) hört av sig.
Förra veckan fick jag ett mail från honom där han skrev att nu när det gått så lång tid sen vi var där på återbesök så behöver han en specialvårdsremiss från sunderbyn för att få kalla ner oss dit.
Jag har provat ringa ortopedin två gånger nu, men har inte fått nåt svar.
Det är en sån där där telesvar där dom ska ringa upp, men idag hade dom inga tider kvar att ringa upp på så dom bad mig återkomma.
Jag vet inte om det är jag eller Tobias som ska fixa den remissen, men jag förstod nästan på vad han skrev att jag skulle höra om dom kunde hjälpa mig att skaffa en.
Sen går det nog fortare om jag gör det.
Dom i Uppsala tror fortfarande att vi tillhör Umeå eftersom vi kom därifrån när dom" tog över" oss.
Han önskade också att jag skulle filma Wilma igen då hon dansar. Utan långbyxor, strumpor och skor. Sen skulle jag antingen skicka till en hemsida som han har eller så skicka till honom på sjukhuset. Jag filmade samma kväll. Jag filmade ganska länge och sist visade hon upp fotens undersida så han skulle få ett hum om hur det ser ut idag. Han har ju inte sett foten på snart ett år.
Vi avslutade med att hon sa "Hej då!!".
I förrgår postade jag cd-skivan.
Tobias var i England och skulle höra av sig när han kommer tillbaks. Jag är så ivrig på att åka på ett återbesök så jag vill att han ska filmen då han kommer tillbaks. Det är så spännande att höra vad dom säger. Jag är förväntansfull.
Wilma är så otroligt fylld av energi så jag tror att det är jättebra för hela fotens tillväxt. Hon brukar stå på ett ben. Fastän hon står på den "friska" foten så får hon ibland hålla i sig. Då hon står på den skadade- på ett ben, så håller hon i sig, men jag tycker att hon verkar ändå ha en otroligt bra balans för att bara ha lilltån kvar. Normalt sett ska hon inte ha så mycket balans, hela sidan av foten där det ska finnas är ju borta.
Men man får ju absolut aldrig glömma bort det, för det märks ju inte så mycket.
Man håller andan då hon helt plötsligt hittar på att hon ska upp på övervåningen i nåt ärende till sitt rum. Vi försöker ju följa med henne för att åtminstone finnas i närheten då hon rusar iväg.
Hon är jätteduktig på att gå i trappen, men det spelar ingen roll.. Skulle hon ramla och jag inte har varit där skulle jag må pyton efteråt.
Det är ju att hinna märka då hon far. Den lilla trollungen har ju kommit på nu hur man öppnar trappgrinden.....
Nu ska jag gå och lägga mig.
Godnatt. Kram
Hej. Jag försöker att ta tillvaron för vad den är idag, inte vad den var igår.
FÖRSÖKER se det positiva, men visst halkar man dit ibland och blir så negativ och kritisk till vissa saker så man får till slut ta ihop med sig själv. Jag tror man klarar sig genom livet lite lättare om man inte gräver ner sig i det negativa. Det finns det väldigt gott om. Ibland känner jag mig som världens moraltant.
Tänker på vad som drabbat oss med Wilmas vackra lilla fot som inte finns längre-som den var. Allt som finns idag är också vackert, för det är Wilma, även det som finns kvar av foten, fastän det inte ser likadant ut som det skulle ha gjort om det inte hänt.
Fortfarande finns det människor som kommer fram till oss och frågar medlidsamt hur det är med den lilla stackars flickan. Det är fantastiskt snällt och omtänksamt av dom, missförstå mig inte. Men, jag är inte i det skedet idag, att jag tänker så mycket på det tragiska som hänt- som tragiskt. Jag tänker på det eftersom jag ser foten bar varje dag, men i det läge som är just nu försöker jag bara glädja mig åt alla framsteg som sker. Jag ser framemot att foten ska växa, hoppas att det går bra. Försöker att se det positiva i livet. Jag skulle naturligtvis kunna sätta mig ner och tänka tillbaka och gräva ner mig i det som hänt, men då skulle jag nog mest bara gråta. Vem mår bra av det? framförallt inte Wilma.
Foten växer, det känner jag när jag smörjer och masserar den. Vad som också gläder mig nu är att på ett ställe därunder känns det ett ben som vuxit lite mer på sista tiden. När jag tar på huden där rycker hon för det gör lite ont!!! Hon känner det!!! Alla nerver som inte fanns börjar växa tillbaka, men det tar år.....
I onsdags var dagis på skridsko- och skidåkning. Wilma hade åkt skidor efter ett elljusspår, flera hundra meter!!!!!
Inte ett ord sen om att hon hade ont i foten. Det är så roligt. Hon var ute idag och åkte hemma på gården. En bra sak också med skidor är att hon får åka med båda fötterna rakt framåt. Hon börjar vara medveten själv också om utåtrotationen. Ibland då hon går säger hon:" - ser du mamma, jag går rakt med foten." Då vrider hon den inåt när hon går och det är ju jättepositivt. Dom små stunderna kan betyda mycket framöver.
Som sagt. Det finns mycket tragedi och elände runt omkring oss så det är jätteviktigt att försöka vara positiv. Försöka umgås med uppmuntrande människor när man behöver det och prata ut när man behöver det. Jag och mina väninnor kan agera slasktratt åt varann ibland och det är ovärdeligt. Alla mår dåligt ibland, men det är så viktigt att kunna bearbeta det och få ur sig det på nåt sätt.
Ha det gott . Kram
Hej. Nu börjar julen vara slut och ett nytt år har börjat. Få se vad det har att bjuda??
Inte ett ljud än från Uppsala, men nu har det ju varit mycket helger.
Idag har jag ringt 112 och beställt en ambulans....på jobbet.
En tant var inte så frisk så jag och min kollega tyckte det var bäst att hon kom under läkarvård.
Jag har inte ringt det numret sen sommaren-08 då Wilma skadat sig....en tanke som passerade.
Foten fungerar. Wilma fick ett par skidor i julklapp. Nu har det varit ganska kallt så hon har bara varit ut och åkt en gång. Men det tycker hon är roligt så det lär nog bli fler gånger.
En dag höll jag på att greja i köket och Wilma satt och såg "Wilma-barnprogram" på TV. Då kom hon inrusandes i köket och sa: Mamma, jag vill ha skridskor!!! -Vad ska du göra med dom?? frågade jag. -Åka, svarade hon och sprang sen tillbaks till sitt kära program.
En morgon då vi låg och myste i sängen, då ville hon ha en hoppstylta.
Med tanke på vad hon varit med om och förutsättningarna för hennes situation- som ingen ännu vet hur det blir, så tar man det hon säger med en nypa salt. Men med tanke på den viljan denna tjej har och hur det har lyckats hittills, så skulle det inte förvåna mig om hon både kommer att åka skridskor en dag och även prova en hoppstylta. Fastän det kan dröja innan den dagen kommer så har jag hopp om att det kan ske nån gång i hennes liv.
Vi har en cd-spelare i köket och varje dag har vi en dansös på köksgolvet. Det är allt från balett med piruett på ett ben till rock´n roll . Det är verkligen en syn att skåda. Hon tjoar, klappar händerna och skrattar, samtidigt som hon snurrar runt och hoppar, går balansgång på köksmattan.... m.m
Hennes dagar består nu mest av att hoppa på ett ben, hålla fast i något och hoppa med båda benen i vädret och springa då hon ska nånstans. Gå är ju överskattat- det tar ju längre tid.
Ju tröttare hon blir senare på dagen desto mer speedad kan hon bli, både med att surra och röras. Ibland är tv:n mycket välsignad. På dagen kan hon få sitta och vila sig ett tag framför den. På kvällen varvar vi ner med en saga, då hon inte är så trött att hon somnar före den.
Hon har haft det mycket bra under jul och nyårshelgerna för alla syskon har varit hem lite i omgångar.
Julafton var vi hemma med farmor och farbror, Wilma och jag. Pappa kom hem från jobbet precis då tomten farit-det var inte pappa som var tomten.
Juldagen kom alla mina stora barn och Wilma njöt.Dom stannade bara till kvällen sen for dom. Dom hade jobb att passa till nästa dag.
Hon älskar som sagt var sina syskon och hon vet att det är ömsesidigt.
Kvällen före nyårsafton kom storasyster som pluggar i Borås. Det var jättekul att träffa och testa henne litegrann. Jag jobbade nyårsafton och min gube jobbade ju också, så systrarna var ensamma ett tag.( Sen kom pappa hem och smällde smällare efter maten. DET var jättekul. Då var jag hem ett tag från mitt jobb.)
Den systern stannade till söndag. Då hon for kom sista systern som också pluggar fast på närmare håll. Det var ändå jättelängesen hon träffade henne. Dom var ensamma trettondagsafton då vi jobbade båda, ett tag.
Min älskade sambo börjar vara ganska trött nu. Han har jobbat ALLA dagar sen den 10 november och skött om kossorna hos den bonden som opererade sin fot. Han kliver upp halv 4-4 varje morgon. Kommer oftast hem kring halv 10. Far ca 14 och kommer hem igen ca halv 8. Somnar vid 21 oftast på kvällarna. Vill ibland sova en liten lur på dagarna också när han är hem. Detta pågår ju en begränsad tid annars skulle det ju inte gå. Men- det blir kris om han blir sjuk. Dom har bara han som i huvudsak sköter lagårn. Efter februari är det nog över.
Imorgon -idag, rättare sagt åker min son tillbaks tlll Thailand. Nu har han bokat hemresan till den 5 mars. Det är nästan så man skulle vilja följa med. Januari och februari brukar vara kalla månader. Vi hade 34 minus imorse och det har hålit i sig. Sist jag kollade stod mätaren på 33,8 grader.
Ja, ja. Hoppas han kommer hem då för att stanna. :)
Nu måste jag krypa under täcket, klockan börjar vara mycket.
Kram.
Hej. Kände att jag måste skriva nu. Det är så längesen. Det börjar som en vana, men det är lätt att det skjuts upp ju längre tiden går.
Ja, så är det jul igen. Tänk att nu har jag bloggat i ett år--REDAN!!!
Jag har haft lite sentimentaliska tankar/känslor även denna December. Förra året skickade jag en film där Wilma dansade i köket både med och utan skena-till hennes 2 plastikkirurger. Sen bjöd jag och Wilma ut kvinnan som var med i ambulansen, hemifrån oss ner till vår centralort där helikoptern väntade.Vi gick och fikade tillsammans. Hon var helt fascinerad. Hon hade ju inte sett Wilma sen den kvällen det hände. Wilma dansade omkring inne på fiket där vi var...
Jag har haft såna infall nu också att jag skulle vilja tacka alla som bidragit till att Wilma är så rörlig som hon är. Krama alla åtminstone.
Jag tackar Gud i mitt hjärta varje dag. Då och då kommer tankar.
Ibland är jag tillbaka till olyckskvällen. Satt och tittade på ett foto där hon satt och gungade. Gräset syntes i bakgrunden- det var högt. Det var dagen innan.....Där stannar jag upp och sitter bara och tittar-- länge .
Ibland är jag tillbaka vid badhuset där helikoptern stod.
Min son satt i samma rum som jag en kväll, då såg jag framför mig hur jag och Wilma halvlåg på britsen inne i helikoptern och jag såg Wilmas pappa genom fönstret. Han ville ju följa med, men han rymdes inte. Vilken förtvivlan han måste ha känt just då. Sen såg jag en kille som stod bredvid honom med en keps på huvudet- det var ju min son. Var kom han ifrån???
Han hade varit ut och kört bil och fick se en helikopter som gick ner för landning. Liksom många andra som hunnit samlas av nyfikenhet av vad som hänt så körde han dit. Vilken chock att få veta att det är hans lillasyster som ligger där inne med en avklippt fot....
Jag plågas inte av dessa tankar utan de kommer ibland. Jag känner vemod över det som hänt, såklart. Men jag varken anklagar eller hatar mig själv för det . Jag var och hälsade på en släkting till oss och vi tittade på kort. Där var en bild av Wilma. Hon hade långbyxor på sig. Fram stack det ut två små söta fötter. Såna gånger gör det ont i mig.
Vi har inte hört ett ljud från Uppsala än. Vi får vänta och se. Jag hoppas att det blir av snart. Jag vill att dom kollar upp hennes knä. Hon har inga problem men eftersom hon går utåt med foten så vill jag att det kollas ibland.
Såret under foten är nu minimalt. Sista månaden har jag smort foten med Idomin-salva och den är jättebra som mjukgörande. Det ser faktiskt bra ut, efter omständigheterna. Man ser att det växer" i" foten. Det buktar ut litegrann nåntig nytt nån gång ibland.
Nackdelen är att det uppstår småsår. Dom däremot lägger jag om och så försvinner dom ganska fort. den där huden är ju inte riktigt van ännu att vara fotsula. Det tar nog mååånga år innan den är det. Där det stora såret varit växer ju hälbenet och där är hon ofta öm. Man ser att hon haltar lite ibland.
På dagis funkar det alldeles utmärkt. Hon har funnit sig perfekt och barnen har tagit henne till sig på en gång som en kompis. Hon är däremot inte pigg på att ha sina inneskor på sig, gör allt för att slippa. Vi har sagt: en liten stund varje dag åtminstone. Hon är ju ute också emellanåt m.m så ibland glömmer man av det sjäv. Glad är ju hon för det.
Fröknarna har infört en rutin att efter frukost och sen tills dom går ut eller går och pysslar med nåt ska hon ha dom på. Det accepterar hon. Hoppas att det inte gör nåt . Jag skulle vilja veta hur viktigt det är för foten att hon har dom på och hur mycket hon bör ha dom. Jag tänker vänta tills helgerna är över innan jag ev mailar Tobias och frågar.
Nu tänker jag sluta för denna gång. Måste sova, det är en tuff dag imorgon. Mycket som ska hinnas. Jag är som tur var ledig nu en vecka. Så skönt. Jag känner att det behövs. Önskar en riktigt god jul till alla som läser detta. Kram.
Hej. Ja, en ny tid är kommen. Vad glad jag blir om det nu kommer att fungera: Wilma behöver nog ingen skena mer!!!
Vi var till sunderbyn idag och slipade till inlägget så att det skulle passa i skorna. Sen behöver hon inte ha förhöjning alls på höger sko. Det innebär att vi kan köpa vanliga skor till henne sen!!!!!
Den lilla foten ville nästan till att komma ut ur skon, men om man drar igen kardborren nog så sitter dom. Inneskorna var det, eftersom det är en vanlig gympasko med lågt skaft. Vinterskorna satt ännu bättre.
Wilma och Nisse for och kappsprang i korridoren. Flickan var svettig när hon kom tillbaks. Nisse skulle se då hon kom och gick, men hon har så mycket spring i benen så hon går sällan som vanligt utan skuttar och småspringer oftast. Nu får vi lita på hans omdöme att det inte behövs skena mer eller en förhöjning.
Han reagerade nu lite över hennes utåtrottion- det kanske märktes mer nu än då han sett henne tidigare. Han trodde att det kunde bli bättre nu när benet började användas på ett annat sätt.
Tobias har inte hört av sig ännu om ett återbesök. Däremot så blir det ju ett så småmingom och då får han och flera experter se över allt från knät och ner.
Jag hoppas att det är ok nu från vårt landsting att vi får åka till Uppsala nu när det ännu är så nära inpå det som hänt. Jag känner mig tryggast om vi får åka dit när det gäller foten och dess utveckling. Vad gäller skena/inlägg m.m är Nisse jätteduktig. Kanske sen i framtiden man kan gå dit till ortopeden också. Dom ska visst vara duktiga där.
Tiden går och Tobias har aldrig sagt förut att han ska höra med vårt landsting först, så jag hoppas att det inte blir nåt strul.
När vi kom hem idag har vi julpyntat litegrann. Däremot spöregnar det ute så julkänslan infinner sig inte riktigt som den borde.
Nu ska jag gå och göra mig klar för att sova. Godnatt. Kram.
Hej. Ber om ursäkt att jag ibland är dålig på att uppdatera dagen saker händer, men det händer så mycket annat också så det är till att hänga med. Det är kul att det inte står still, ändå.
I måndags kom det nya inlägget med posten direkt i vår brevlåda. Tisdag var jag ner till till vår centralort och som tur var innan jag åkte hem tittade jag på min mobil. Där hade jag fått ett sms att skorna hade kommit. Dom fanns på OK/Q8. Jag åkte diretkt dit och hämtade ut dom.
När jag kom hem öppnade vi nyfiket kartongerna med skorna. Både inneskor och uteskor. Dom var jättefina.
Dessvärre passade inte inlägget i något skopar. Om man pressade nog hårt fick man ner det i ytterskorna, men inte i dom andra.
Jag ringde till ortopedverkstaden, men det var först lunch och sen upptaget. Dom har telefontid till 2 och det var upptaget till en minut i 2, då svarade en man som jobbar där.
Tyvärr var Nisse på en annan ort och jobbade. Skulle komma tillbaka på torsdag.
Torsdag förmiddag ringde jag honom och bokade in en ny tid på onsdag den 25 november. Då är jag ledig.
Det var bra att vi får komma så pass fort.
Tills dess ska vi prova ha Wilma att gå i skorna utan upphöjning för att se om hon haltar mer eller så kanske ser mycket bra ut. Om det inte går så bra, gör han en liten upphöjning på höger sko.
Idag har hon ju en 2 cm högre sko på höger fot så det kanske blir ovant att gå utan alls.
På dagis vill hon helst springa utan skena. Hon tar av sig den och när fröknarna tycker att hon ska ha den för att skydda foten, då säger hon att hon ska städa upp från golvet så att det inte ligger så hon trampar på nåt. Å, städar gör hon. Hon plockar upp även efter andra.... än så länge.
Vi ses. Kram.
Hej. Nu är jag än en gång ute i sena timmen.
Känner att jag måste uppdatera när något händer, men tiden rusar ifrån mig.
Nu har vi äntligen inskolningen klar. Idag har jag lämnat Wilma på dagis för första gången. Jag var ledig, men det var bara på prov. Det gick jättebra. Jag passade på att fara och göra ärenden.
Anledningen till att det tagit så lång tid är ju att hon varit förkyld med feber. Hon är fortfarande förkyld, men piggare.
Tobias har mailat svar till mig. Han tycker att vi ska försöka använda skenan så lite som möjligt nu. Fungerar det bra så slutar vi. Det känns jättebra. Allt som bidrar till att Wilma får börja fungera som "vanligt" gör mig lycklig.
Tobias skrev att underbenets muskler behöver stärkas nu och därför är det bra att inte använda skenan lika mycket, helst inte alls.
Vi måste ändå ha den än ett tag eftersom Wilma inte kan ha skor på sig utan. Vänster fot är ju så liten mot den andra.
Nu var vi till Nisse i Sunderbyn i måndags. Jag hade kopierat mailet som Tobias skickat , så han fick läsa.
Han provade nu ut ett inlägg som Wilma ska få istället för skenan.
Inlägget är bara till för att fylla ut det inte foten kan fylla ut i skon. Även är det stöd runt foten där det behövs, särskilt på höger sida där tårna skulle vara.
Vi beställde också nya vinterskor och ett par inneskor.
Nisse funderade ett tag och sen började han undra varför Wilma fortfarande har upphöjning på höger sko...
Från början hade hon sån hög skena under vänster fot att det blev nivåskillnad då hon gick. Då hade hon en jättehög sko, säkert 5-6 cm hög platå.
Sen fick hon efter att Nisse mätt hennes höfter då hon stod still och sen kollat då hon gick, en minskning till 2 cm.
Nu undrade han dock om det alls behövdes.
Han skulle göra inlägget och sen skulle skorna komma hem direkt hem till oss utan att landa i Sunderbyn först. Sen får vi prova och se hur det verkar. Ser det bra ut då hon går så är det ju jättebra- då får det vara så. Annars får vi komma tillbaka dit och justera.
Tänk om Wilma får börja gå i vanliga skor nu..... Förutsatt att dom är stadiga så klart.
Tobias börjar om att jobba den 15 november och då ska han börja forska om när vi kan få komma på ett återbesök. Då ska dom kolla Wilmas knä i nuläget ( inför framtiden) och även hennes gång och
utåtrotation av foten. Han kommer att sammankalla alla möjliga duktiga människor som behövs för att undersöka.
Först måste han fråga vårt landsting om lov om vi får komma dit..
Nu ska jag avsluta. Imorgon är det första gången jag ska lämna Wilma på dagis för att jobba. Jag har en delad tur så hon får mjukstarta. Jag lämnar henne klockan 7 och hämtar klockan 12. När jag sen går ut och jobbar kväll så är farmor hemma med henne. Min sambo började jobba igår hos bonden. Han ska opereras imorgon(idag).
Godnatt. Kram.
Hej.
Ska försöka skriva lite om vad som hänt sista veckan. Jag tävlar med klockan ikväll. Trött, men vill ju gärna skriva innan det hinner bli för mycket att komma ihåg.
Onsdag förra veckan var dagis stängt. Jag jobbade och Wilmas pappa var hemma. Min stora flicka åkte sen hem med mig efter jobbet. Hon skulle vara med Wilma då jag jobbade torsdagen. Det är alltid så roligt när dom större "barnen" kommer hem och man får rå om dom lite.
På onsdagkväll sa Wilma att hon frös, hon som annars är så varmblodig. Jag kände på hennes hud och nog kändes hon lite febervarm så jag tempade henne-- då hade hon 39,8 grader.
Då blev det inget dagis på torsdagen alls. Tanken var att vi skulle gå dit på förmiddagen och sen jobbade jag kväll. Då skulle storasyster vara barnvakt. Det var hon också, men vi blev hemma på förmiddagen.
Allt gick bra och när jag slutade jobba på torsdagkväll skjutsade jag hem min dotter till sitt. Hon har börjat övningsköra så hon hade en körlektion fredagmorgon.
Fredag tog jag ut Vård av barn. Min sambo var hemma ett tag och då var vi till verkstan och hämtade hem vår "kära" bil som nu blivit lagad. Det blev ett dyrt kalas. Killarna i verkstan skojade med min sambo om att bilen var dyr i drift- och det kan man verkligen säga!! Två jättestora reparationer på ett halvår. Jag har kört båda gångerna den har havererat. Observera att det har kunnat hända vem som helst och när som helst, men bilen hittar på allt när JAG kör!!
Det var jätteskönt i alla fall att köra egen bil. Annars har jag kört med min sons.( Han som är i Thailand). Det är ändå någon annans egendom.
På tal om min (ena) älskade son så kommer han snart hem från Thailand. Jag är den enda som fått veta när han kommer. Jag skriver inte när ifall nån jag känner läser detta. Han tänker överraska...
Men jag är så glad att få träffa honom igen. Han for i september.
Min andra älskade son var hit idag och åt lunch. Han jobbade för mig på mitt jobb. Jag har varit hemma med Wilma både igår måndag och idag. Men imorgon ska vi på dagis. Hon har varit feberfri i flera dagar nu, men är förkyld, på bättringsvägen- hoppas jag. Det är så svårt att veta med barn. Det syns inte alltid hur sjuk dom är. Då det syns kan det vara ordentligt.
När vi var på dagis förra tisdagen for vi och handlade efteråt. Jag försökte lämna Wilma hos någon men hittade ingen som kunde ta hand om henne just då. Hon hade klagat över ont i foten sen morgonen till och från. Det har hon aldrig gjort. Hon haltade också...Det är ovanligt att hon gör med skena och så pass synligt. Hon har aldrig sagt att hon har ont i foten tidigare. Det blev mest att åka kundvagn. Jag led när jag såg henne. (Jag var tvungen att handla hem lite eftersom vi har ganska långt till affärerna så handlar vi inte var och varannan dag. ) Naturligtvis börjar tankarna gnaga i mig och oron att det har tillstött något. Men jag tror att känseln kan ha börjat komma tillbaks lite under foten och såret där hälbenet kommer kan kännas. Ibland när jag smörjer så kan hon rycka till.
Det slutade då göra ont sen. Nästa dag var allt som vanligt igen. Tack gode Gud för det!!
Jag mejlade Tobias och berättade vad som hänt. Jag vill i alla fall att han ska veta. Han har inte skrivit tillbaka, men han är nog i Kina och slutför sin utbildning och har mycket att göra.
Nu ska vi ju till Nisse- ortopedteknikern på måndag. Det känns bra att nån som kan, tittar till henne. Då får han se utåtrotationen och benets vridning då hon går. Man får ju som sagt var lite orostankar ibland. Då är det skönt att gå till nån som kan.
Nej, nu har klockan rusat och vi ska på dagis imorgon. Bäst att gå och lägga mig. Godnattkram.
Hej.
Idag på förmiddagen ringde jag till Nisse, "vår" ortopedtekniker. Han blev bedrövad när han hörde om att vi inte fått komma än.- Det måste ha blivit ett missförstånd...sa han. Sen gav han oss tid den 9 november. Jag tog den tiden utan att kolla om jag jobbar eller inte. Som tur var är jag ledig då. Annars har det löst sig på ett eller annat sätt.
Sen började jag tänka: bara det inte är jag som har missat nåt. Jag vet att jag sa att jag skulle försöka få tag i Tobias i Uppsala och han skulle prata med en ortoped och höra om hon skulle kunna vara med och titta på Wilma. Sen minns jag att han sa att han skulle skicka ut en kallelse så vi skulle få komma i slutet på oktober. Men sa jag att jag skulle ringa honom(Nisse) först och säga vad Tobias sagt, eller....? Då blev jag orolig över mitt minne. Nåja, bara vi nu får komma. Ingen ska bli dömd för att ha gjort nåt fel, bara det blir rätt i slutändan.
Idag var det alltså dagen D!! Wilma skulle på inskolning på dagis. När vi skulle fara sa hon till sin pappa: - Hej då,pappa. Vi ses imorgon, nu ska jag på dagis. När vi kom dit så kom en fröken och välkomnade oss. Wilma började surra på precis som hon kännt fröken ganska länge.
Hon småsprang sen överallt för att bekanta sig med lokalerna och försöka hinna känna och provleka med så mycket som möjligt. Sen stannade hon upp i ett lekrum där hon genast blev vän med en annan flicka som är 3 år. Dom kom mycket bra överens. Där hann dom med både hopplekar så dom blev svettiga och sen klä ut sig OCH leka med bilar. Då var klockan två och vi hade varit där en timme. Beräknad tid är ca en och en halv. Nu var det dags för mellanmål. Sen tyckte jag att vi kanske skulle börja avrunda denna dagen.
Wilma satt ner som det var sagt och fikade en smörgås och dryck. Törstig var hon efter motionspasset dom haft i lekhallen.
Fort var det gjort. Nu var det lektajm igen, tyckte hon. Tvättade sig om händerna och skulle gå tillbaks till lekhallen. Då hörde hon att några barn pratade om att gå ut. Jag hann börja prata om att vi snart skulle fara. Då brast hon i tårar- helt förtvivlad. Ja, ja, sa jag då. Vi går ut en stund innan vi ska fara. Vi ska ju fara till farmor innan vi ska hem. Wilma föreslog då att jag kunde fara själv till farmor så kunde hon vara på dagis under tiden...
Vem tror ni var först ut?? Jo, Wilma. När jag sen kom såg jag att hon var ensam i full färd att se över vad som fanns att leka med där ute. -Var är mina barn?? frågade hon. - Dom kommer snart, sa jag med ett leende på läpparna. Slutligen var alla barn ute.
Jag har mitt jobb bara huset bredvid och frågade en fröken om det var ok att jag sprang över dit och kollade en sak och det var grönt. Jag påkallade Wilmas uppmärksamhet och sa vart jag skulle gå och att sen skulle vi fara. Hon tittade ointresserat på mig precis som att- far du, jag klarar mig bra.
När jag kom tillbaka sa jag att nu var det dags. Då sprang hon iväg och jag gick bakom. Till slut när hon vägrade följa med mig så lyfte jag upp henne gråtandes. Då sa hon att hon skulle gå själv, så jag gick på det och släppte henne. Då gick hon ifrån mig igen. Då tog jag henne bestämt under armen, log åt alla och vinkade hej då. Mina öron var stängda för alla slags protester just då. Protester var det, det kan ni lita på. Hon slog och sparkade. Jag satte henne i bilen efter att ha skrapat av mesta sanden. Sen pratade vi som vanligt och åkte till farmor. Då var det som vanligt allt igen. Det brinner häftigt, men det går att trolla bort, som tur var. Det är en stor fördel med barn. Wilma har hört uttrycket att det brinner, så ibland kan hon säga det då hon blir arg. Det låter så gulligt då det kommer från henne. Men ack så sant det kan vara....
Men tänk att dom små liven ändå är det bästa som finns. Är det nån mer än jag som varje kväll står och beundrar det vackra som så oskyldigt ligger i sin säng och sover sött...??
Nu har min sambo fått besked från bonden han jobbar åt. Den tolfte november ska han (bonden) in och operera sig i sin fot. Beräknad tid innan han är igång igen är ca 4 månader. Då blir jag "gräsänka" i lika lång tid. Han (min sambo) kommer att vara mer borta än hemma denna tiden.
Nu ska jag gå och knyta mig. Vi ska ju upp på dagis imorgonbitti. Klockan nio ska vi vara där. Kram
Hej. Det var ett tag sen...
Nisse sa att han skulle skicka en kallelse till honom så att vi skulle få komma i slutet på oktober. Då skulle vi kolla skenan, prata om ett ev inlägg och prova ut ett sånt. Då skulle vi också beställa Wilma ett par vinterskor och ett par skor att ha inomhus (ibland). Denna kallelse har inte dykt upp ännu...
Tur att hon kan ha skorna vi köpte till henne i våras- ett par varmfodrade som tål väta. Men inte så länge till.
Det blir till att ringa och fråga om han har glömt eller om det blivit nåt annat emellan.
På måndag ska jag och Wilma på dagis!!!! Då börjar inskolningen. Jag har tagit ut semester tisdag och fredag, då jag annars skulle ha jobbat hela dagar. Onsdag är det stängt. Dom brukar köra två veckor inskolning. Detta blir spännande!! Wilma är en väldigt utåtriktad och social tjej. Jag tror definitivt inte att det kommer att bli några som helst problem att ha henne där. Snarare att få hem henne.
Jag har köpt hem extra omläggningsmaterial, ifall det skulle vara nånting som händer så att fröken måste lägga nytt. Det kan ju bli blött under foten t. ex. Jag ska visa dom bara en enkel omläggning dom kan göra som fungerar bra. Det behöver ju inte vara så märkvärdigt- bara hon inte trampar platt på såret så att det spricker upp.
Det ser bra ut fortfarande. Jag lägger fortfarande Aloe-Vera salva i såret. Att det ändå har svårt att läka helt är ju helt förståeligt eftersom hon trampar ständigt på hälbenet. Bara hoppas att det går till sig av sig själv så småningom av att hon går på foten- att benet "rundas" till, så det inte behöver vara vasst längre. Då slipper vi ju operera för den sakens skull. (Det är ju en bit av hälbenet som är vasst som ligger mot huden och då hon går så ligger det och gnager mot huden. Därför lägger jag en ihopvikt kompress under foten med hål i mitten för att avlasta trycket på såret)
Det kommer att bli jättebra med dagis. Nu är hon ju 3 år och har inga andra barn i närheten. Inga syskon yngre än 19. Inga grannar som har barn i lika ålder. Hon har kusiner 2-3 mil bort som hon träffar, men det kan vara långt mellan gångerna ibland.Vi kan aldrig- hur mycket vi än leker med henne- ersätta den kontakten och leken som blir med andra barn.
Att Wilma sen är lite annorlunda som bara har en och en halv fot- det har mindre barn lättare att acceptera, så det är ju bra hon får komma med i "gänget" nu. Kanske då hon kommer upp i skolåldern och kommer ny om nån skulle säga något olämpligt, så kanske det är känsligare. Men ser man henne leka, hur aktiv hon är då kan man inte tro att hon har det handikapp hon har.
Av dom 4 barn jag har så är hon nog mest aktiv. Ok, man glömmer lätt under årens gång. Men jag hör vad andra tycker om henne och då känner jag att det stämmer nog ändå. Att hon har en mycket stark personlighet hjälper henne nog långt här i livet. Det har många andra också sagt. Bland annat på sjukhuset då vi var där.
Dom är rara våra barn, stora som små. Man slutar aldrig oroa sig för dom. Ett "barn" i Thailand. Ett nyss arbetslös- men fick idag veta att han får en tjänst i kommunen i alla fall. Tack vare några års vikarierande. Han hade jobbat så mycket att ingen fick ringa ut honom för då skulle kommunen måsta anställa honom... Han som är van att ha mycket jobb. Han klöste nästan på väggarna av rastlöshet. Började då söka jobb på annan ort- men då krisade det i våran kommun med många sjuka. Då ringde dom slutligen ut honom. Nu väntar mera. Min stora tjej går också i väntan på jobb.
För att inte tala om min sambos två döttrar. En pluggar i Borås och den andra läser upp betygen på samma ort där min dotter bor. Dom bor numera grannar. Det är ju bra.
Dom är duktiga allihop, men man upphör aldrig att bry sig. Spelar ingen roll om det är hans eller mina barn så bryr man sig. Vissa gånger finns nån av hans mer i mina tankar om dom står inför nånting särskilt i livet.
Jag har nu själv gått upp i tid och det går bra. Har nu 85%. Jag trivs jättebra med mitt jobb. Tycker om att jobba med människor, gamla som unga. Samtidigt som jag tycker om att köra bil.
I Tisdags bogserade vi ner vår "kära" bil till en verkstad 2,5 mil från där vi bor. I går ringde dom och sa att det var den stora bränslepumpen som var trasig- det var det vi inte hade hoppats på. Min sambo hade bytt den mindre som också gått sönder, men den ville inte ändå. Detta blir en ganska dyr historia. Dom har sökt på internet och bilskrotar, men det verkar mycket svårt att få tag i en begagnad..
Ska gå och lägga mig nu, ska upp och jobba imorgon. Godnatt. Kram
Hej. Idag är jag extra glad--Tobias har svarat.
Jag hade nästan gett upp hoppet.
Han tycker att vi ska prova att göra inlägg. Han skrev ganska mycket, men han ville träffa oss igen för att göra en ny bedömning.
Ortopedteknikern vi nu har-Nisse ska få mäta och bedöma om rotationen och inlägg. Tobias gissade på flera olika alternativ om varför hon vrider foten utåt. Bl a att det kan vara svårt för två små ben att hålla balansen och sen bara en tå på ena foten. Stortån har ju en mycket betydande roll när man ska gå.
Hon försöker sätta ner hälen när hon går och då vrids foten ut.
Han skrev också att i såna här situationer finns inga "så här gör man, utan man måste tänka mycket". Han är mycket duktig och kunnig på sin sak. Han har verkligen valt rätt yrke. För att inte tala om sitt sätt att bemöta sina patienter.
Filmen jag skickade ner till Tobias och Rafael var verkligen användbar.
(Jag hade ju filmat Wilma då hon dansade på köksgolvet både med och utan skena. Skickade den som julklapp i fjol.)
Tobias tittar fortfarande på den och granskar hur hon använder foten.
Han ska till Kina och göra sin utbildning klar och kommer tillbaka i slutet av november. Då ska han kolla upp om ev ett återbesök.
Det är svårt att återberätta det han skrev, men det kommer eftersom saker av vikt jag kommer ihåg.
Däremot nämndes inget om såret under foten för ovanlighetens skull. Jag hade inte heller nämnt om det i mitt mail. Det ser bättre ut nu än det någonsin gjort!!! Det har minskat i omfång så nu är det jättelitet. Sista veckorna har jag lagt Aloe Vera-salva i såret innan jag lagt om.
En sak skrev han om : att dom som säljer gräsklippare borde informera om riskerna och hur farligt det egentligen är med dessa fordon Fruktansvärda saker som kan hända trots försiktighet. Jag känner till en till familj som råkat ut för nästan samma som oss. Mycket är identiskt. Det hade jag skrivit till honom. Han menade att vi kanske skulle finnas för att "varna andra"--en tanke...
Om ni undrar över rubriken så har jag fått ett nytt namn: mamma hund. Wilma är lilla hund och så har vi ju pappa hund. Vår egen hund har fått konkurrens om sin bädd. Tack och lov inte om maten. Vad hon inte hittar på....
Nu ska jag gå och lägga mig och slöa framför tv:n innan jag lägger mig för kvällen. Kram.
Hej. Jag har suttit och skrivit ett lååångt inlägg ikväll och var precis färdig. Gick högst upp på sidan för att kolla om jag glömt nån bokstav. Rättade en på ett ställe och skulle klicka bort pilen från texten så jag kunde fortsätta, då klickade jag bort alltihop!!!!
Inte minns jag allt det jag skrivit nu och nu börjar jag vara trött, men jag ska försöka litegrann i alla fall.
Jag mailade Tobias förra veckan och undrade om vikten av att Wilma skulle ha skenan eller inte. Jag är ju så rädd att sluta för tidigt med den ifall det inte är bra. Hon går ju fortfarande utåt-vågrätt-med foten. Vissa dagar mer och andra mindre.
I alla fall ,har inte Tobias svarat. Idag ringde jag till Nisse, våran ortopedtekniker som gör Wilmas skenor.
Det börjar bli kallt ute och dags att se sig om efter vinterskor. Dom har jag tänkt att vi ska köpa via Nisse.
Han kommer att ge oss en tid i slutet av månaden. Då ska nog också en kvinnlig ortoped titta på Wilma och bedöma om det kan vara ok att göra henne ett inlägg att ha i skon. Istället för skena.
Hur det än blir så vill jag nog ha både och om jag får. Jag vill inte sluta med skenan helt utan klartecken från Uppsala.
Det är olikt Tobias att inte svara. Jag hoppas att jag inte tappar honom som kontakt. I så fall skulle jag vilja ha nån annan där nere som kan svara på mina frågor.
Den kvinnan vi nu kanske får träffa i Sunderbyn kan jag ju också vända mig till och det känns bra. Vår egen vårdcentral har jag inget förtroende för när det gäller Wilmas fot.
Min kära son i Thailand verkar ha det bra. Dom har sparkat igång jobbet och nu har hans svenska arbetskompisar anlänt. Dom är några killar där som håller ihop och det känns bra- förutsatt att det är bra killar dom han är med....
Jordbävningarna i Indonesien tycker jag inte om. Det är ganska nära Thailand. Det har ju varit tsunamivarning där i Indonesienområdet.
Jag går inte omkring och är orolig för det men det är klart att man tänker på det nån gång. I förrgår sa han att dom haft oväder.
Vår kära lilla bil är ihopskruvad av min sambo. Bränslepumpen fungerade inte och bilen fick inte bränsle som den skulle. Nu får den det, men vill ändå inte.
När ett börjar kosta så fortsätter det. Samma dag bilen gick sönder fick min sambo tandvärk och fick lov att åka in akut till tandläkaren nästa dag för smärtan blev bara värre. Akuttiderna är visst dyrare än bokade fick jag veta.
Nu har datorn gått sönder, där jag har våra foton i. Tur vi har en bärbar också, men jag tycker mer om den andra.
Nu har jag tänkt gå upp i tid på jobbet. Efter Wilmas olycka gick jag ner till 74% från 92. Nu har jag tänkt gå upp 10% och prova.
Man blir också mer motiverad när utgifterna hopar sig som det gör just nu. Vissa tider blir det så här. Tur det löser sig på ett eller annat sätt.
Jag är glad att jag är optimist. Jag och två vänninor brukar säga att vi är överlevare. Jag brukar inte skryta över mig själv, men lite kan man ju få säga. När man inser själv att man har positivt att säga så måste man få se med sån ögon också på sig själv. Måtta med allt, brukar jag säga och det tror jag på.
På tal om skryt, så måste jag då få säga att jag har 4 underbara barn som jag är fantastiskt stolt över. Där har jag lyckats bra!!!
Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Ska upp och jobba imorgon. Kram.
Hej. Det har hunnit hända litegrann sen sist.
Angående vår kära bil så får vi inte ut nånting för skadan på nån försäkring för att den har gått mer än 12000 mil. Däremot så får vi för hämtning av oss + hämtning av bil efteråt.
Då återstår det hur stort fel det är. Min sambo har beställt en ny bränslepump. Stannar det där så blir det ett par tusen. Pengar- men vi överlever. Sen så kan min sambo fixa det själv.
Nog om det. Jag mailade Tobias i Augusti och frågade angående Wilmas skena och hur länge hon behöver den och om hon behöver den nu med tanke på utåtrotationen av foten. Kan vi börja med inlägg? när?Han brukar alltid svara, men inte denna gång. Jag hoppas att han inte har "övergett" oss. I så fall vill jag ju veta vart jag ska vända mig med mina frågor.
Det har säkert sin förklaring. Annars pratade han om ett ev återbesök i November. Då borde han ju höra av sig snart om det och då får Wilma ha skenan tills dess vi är dit och då kan vi fråga där.
Lilltrollet har blivit förkyld. Full fart ändå. Jag har jobbat måndag och tisdag. Så även hennes pappa. Då har hon och hennes farmor lekt för fullt med hennes grisar, hästar och kor... Det är sååå mycket lek nu med alla figurer. Det räcker ju inte med en, utan det ska vara mamma, pappa,barn, kompisar m.m av ALLA sorterna.
Nu är då alltså farmor djupt involverad i leken. Idag då jag var hem på rast var det bara farmor hit och farmor dit. Jag som annars brukar vara prio ett, dög inte idag. Jag var ju inte med...När hon varit på toa skulle farmor komma och hjälpa henne. Jag gick dit, men det skulle jag inte ha gjort.....
Nu är min "lilla" pojke i Thailand. Han kom fram i onsdags förra veckan och har hört av sig nästan varje dag. Tack gode Gud för telefon och datorer i såna här situationer.
Inom hans jobb har han tillgång till både och. Eftersom det är ett svenskt företag han jobbar åt ringer han från ett svenskt nummer hit och vi kan ringa han på samma nummer. Däremot måste vi planera då vi ringer han. Enligt han så kostar våra samtal till han inte mer än våra egna inrikes eftersom det är ett svenskt nr. som vidarekopplas. Jag ligger lågt-- stackars han om det inte är så... Vi har kontakt via mail, msn och facebook annars. Det kostar ju inte mer än vanligt ;)
Ringde honom idag och då sa han att på kvällarna har dom ca 30 grader. Imorse tog han ett dopp i deras "egen" pool. Han äter middag ute på restaurang för 5 kronor...
Idag skulle det komma dit 2 svenska killar till som också ska bo och jobba där. Dom ska dela en stor bungalow. Han har lagt in bilder på facebook. Han gör allt för att göra mig avundsjuk. Han vet att vi är lika där med att njuta av solen och värmen då vi är utomlands. Jag vill dit såklart. Men jag tror jag föredrar vårt norrländska klimat i längden, med fyra årstider. Skulle bara vilja förlänga sommaren.
När han rest bort så kom min andra älskade son på besök, 2 dar i rad. Han skulle "skrämma" min sambo med att nu när lillebror farit så skulle han flytta till oss istället. Han ska komma i veckan också nån dag, pratade han om. Helgen som var kom min dotter och hennes sambo och hälsade på. Dom stannade från fredag till lördag. Det är så roligt varje gång barnen är hem. Just nu kändes det extra bra, när en åkt så långt bort.
Wilma lever upp så mycket då hennes syskon kommer hem.
Besvikelsen över att dom sen far kan också visa sig på olika sätt.
För att retas med storebror som rest bort sa hon en dag till honom i telefon: Mamma saknar dig, men inte jag!!! Med världens flin i hela ansiktet. Han retas så mycket och ska pussas och äta upp henne annars, så nu skulle hon säkert "hämnas".
När storasyster och hennes pojkvän farit och Wilma vaknar söndag morgon, då frågar hon efter dom. Nej, dom är inte kvar, dom har åkt hem-sa jag. Det visste hon, men skulle väl kolla för säkerhets skull. Efter en stund sa hon då: Jag älskar dom.
Nu känner jag att jag behöver sova. Jag har jobbat 12 timmar idag. Kram.
Hej. Från att ha börjat skriva en Wilma-blogg, blev det till en bilblogg.......
Skämt åsido. Min sambo hyrde ett transportsläp och körde upp till Kalix och hämtade hem vår kära bil, så nu står den då hemma på gården i alla fall. Gubben min är duktig på att skruva i bilar och har börjat kolla läget lite. Då krockar det förstås med allt jobb han har och ska hinna.
Som sagt, det mesta brukar lösa sig. En till bonde har kontaktat min sambo och behöver också en avbytare i sin lagård. Så nu i helgen ska han vara där och jobba.. Allt är välkommet när man behöver pengar, nästan i alla fall.. :)
Jag har börjat om och jobba nu och det känns bra, förutom att vi får pussla på med Wilma när vi jobbar båda. Det har löst sig bra, ändå. Hennes farmor är hos oss oftast när jag jobbar, sen går mina och min sambos skift lite omlott så farmor behöver inte vara ensam så mycket med lillan. Hennes hälsa är inte den bästa nämligen.
På söndag åker min son till Stockholm. Han ska vara hos en kompis till på tisdag och då åker han sen till Thailand för att jobba på obestämd tid. Jag har fått "äran" att skjutsa han till flyget i helgen. Det blir nog då först jag fattar att han kommer att lämna oss ganska länge...
Jag unnar och förstår honom verkligen. Det blir jättespännande. Men , han far ENSAM. Till en annan världsdel. Nyttigt.... intalar jag mig och ber böner att allt ska gå bra--- men längst inne talar mitt ego: hoppas han får hemlängtan till slut och kommer hem igen. Men nog kan han ju få prova ett halvår....... ;)
Nog om detta för denna gång, jag återkommer, var så säker!!! Kram.
Hej. Måste bara skriva lite om min makabra livssituation...
Onsdagens surströmmingskväll blev uppskjutet till tisdagkväll till veckan.
Men torsdag förmiddag gjorde jag och Wilma oss iordning för vår efterlängtade Haparandaresa. Det blev jag, Wilma, min syster och hennes 4-årige son Erik som for.
Till saken hör att vi körde vår bil som vi haft trasig i våras. Det var så pass stort (och dyrt) fel att det tog ett tag innan den var lagad. Först hade mekanikern kopplat fel, så han fick tillbaka den och sen var det väntetid på delar. Så i mitten på juni tutade vi och körde med den igen.
Jag var den som körde den då den då "dog" för oss. Sen vi fick tillbaks den har jag varit "nojig" att den ska gå sönder igen. Jag har lyssnat efter missljud och tyckt att det var inte lika kul att köra den som förr. Det har varit min favoritbil, men nu har det betytt mindre för mig.
Att köra den till Haparanda, vilket innebär nästan 40 mil tur och retur, kändes lite oroligt. Ähh, tänkte jag, nu får jag väl ge mig. Min sambo säger att det har ju gått en tid nu. Skulle det inte vara ordentligt gjort så skulle det ha visat sig vid det här laget.
Resan gick jättebra, barnen var glada och pigga. Wilma hade vaknat kvart över 6, men hade inte tid att sova i bilen. Efter att vi passerat Kalix en mil-bara 4 mil från målet- tappade jag fart. Neej, sa jag- då ryckte det till 2 gånger i bilen och jag styrde in mot sidan av vägen. Där stod vi nu!!! Bilen startade inte. Jag ringde min sambo och talade om det, men han skulle snart och jobba och kunde ingenting göra, vilket jag ju också visste. Jag ringde bärgningsbilen. Skulle komma snart.
En och en halv timme senare kom han äntligen. Vi fick tränga ihop oss i hans bil och så åkte vi till verkstaden i Kalix. Bilen undersöktes och det konstaterades att: det var ett större fel än att det gick laga samma dag. Jag ringde upp min son som jag pratat med tidigare och meddelade honom. Han hade nämligen erbjudit sig att hämta oss. Änglar finns!!! Jag hade nämligen beslutat att lämna bilen där tills dom gjort felsökningen klar, då får jag och min sambo fatta beslut om hur vi sen ska göra. Då hinner vi kolla runt lite om ev. möjligheter att frakta hem den om vi inte lagar den där. Bl a.
En verkstadskille skjutsade oss till busstationen. Vi tänkte ta oss till Ikea. Min son skulle ju ta 2 timmar på sig att komma.
Innan vi åkte gick jag noga igenom bilen och tömde den på allt vi behövde--trodde jag. När vi kom fram till busstationen stod Haparanda-bussen precis redo att fara. Vi rusade dit och hann precis. Min syster tog hand om barnen och jag skulle betala. Då hittade jag inte min börs!!!! Vi tog vårt pick och pack och klev generat ut ur bussen igen. Nästa buss skulle gå om mer än en timme. Jag ringde verkstaden och en kvinna svarade. Hon skulle gå ut och söka min börs och sen ringa och meddela om hon hittat den. En kort stund senare ringde hon upp och sa att den legat mellan framsätena. Jag förklarade att vi hade två småbarn med oss och undrade om nån hade vägarna förbi busstationen inom kort och kunde komma med den, det var ju en bra bit att gå. Hon sa att hon skulle komma med den åt mig och det gjorde hon efter ett tag-en ängel till.
Vi ringde min son och frågade var han var, då var han i Luleå. Vi gick sen in på ett matställe och åt. Vi beslutade oss att vänta på honom.
När vi ätit färdigt gick vi ut och väntade ett tag- sen kom han och det bar iväg till Ikea- skam den som ger sig.
Vi hann vara där ca 1,5 timme. Barnen var jättesnälla, men det sken igenom att dom var trötta emellanåt. Att dom orkade?? Det var faktiskt dom som höll stämningen på topp mitt i bedrövelsen. Att det var lite grinigt ibland korta stunder översåg man med då mycket lättare.
Alla var vi trötta när vi styrde färden hemåt. Trots det som hänt så hade det ju löst sig ganska bra, trots allt. Halv tio var vi hemma, jag och Wilma. Då hade hon och Erik sovit en kort stund, kanske en halvtimme.
Idag har jag varit och besiktat min svärmors bil.Årsmodell -81. Den gick igenom. En 28-årig pärla som-om den går sönder, då behöver min sambo bara lyfta huven och laga. Inga jättestora kostnader. En sån bil borde man ha.
Nåja, allt löser sig säkert i slutändan i alla fall.
En sak kan vi då säga i kör--Vi hade i alla fall tur med vädret!!!! Kram.
Hej. Nu är timmen sen och jag är på G, som vanligt.
Sen sist jag skrev har jag pratat med Nisse och han frågade om Wilmas tå stack ut mycket utanför skenan, vilket den inte gör. Han undrade också om hon verkade besvärad på något sätt av den, men det är hon inte. Han sa att han hade ju tänkt prata med någon om detta med inlägg, men tänkte avvakta tills jag fått något besked från Tobias. Jag mejlade Tobias den artonde, tror jag det var. Han brukar alltid vara så snabb att svara, men denna gång tog det ovanligt lång tid.
Jag undrade över om Wilma behöver skenan i dagsläget för utåtrotationen, eller om det är något som kanske går till sig sen utan skenans hjälp. Om hon behöver den ska hon ju naturligtvis ha den.
Därför undrade Nisse. Om vi kan vänta på Tobias svar, kanske han kan göra ett inlägg snart. Om Wilma däremot skulle få besvär av skenan nu så får vi komma och göra en ny sådan först.
Jag är nu inne på min sista semestervecka. I Lördags kom min svåger till oss. Han jobbar i södra Sverige och har inte varit till oss sen i julas. Nu fyllde han år dagen till ära. Vi firade honom med kaffe och tårta och en liten present. Idag blev det en liten "klämdag". Vi hade kvar tårta från igår och Wilma fyller nämligen 3 år imorgon-snart idag (31:a). Min mamma och hennes man, min kusin och hennes flickor och min andra älsklingsflicka med pojkvän har uppvaktat idag för det passade dom bättre än imorgon. Wilma var ju bara glad som fick fylla år 2 dagar.
Gjorde en marängtårta idag, men den är slut så jag bakade en tårtbotten ikväll som jag fyller och dekorerar imorgon bitti. Fick höra att det kommer uppvaktare redan på förmiddan.
På onsdag ska jag och Wilma tillsammans med mina arbetskompisar träffas och äta surströmming!!! (Nåja, Wilma ska nog äta annat) Ååååh, vad gott. Åtminstone en gång per år. Min sambo äter det INTE! Därför blir det inte så säkert en gång per år ens.
Torsdag bär det iväg till Haparanda på Ikea. Jag, min syster och hennes son och troligast min sambos faster ska iväg. Kanske Wilma också.
Min sambo jobbar för fullt hos bonden som avbytare nu. Nu har bonden klämt sitt finger riktigt illa så han kan inte jobba själv och då är det fullt upp där morgon och kväll i lagårn. Pendla tur och retur hemifrån och dit. Så nu är han inte hemma mycket, guben min.
Det är ju så roligt att jag börjar ju jobba till veckan och jag vet inte hur vi gör med Wilma än. Men det löser sig. Jag mjukstartar nu med att jobba måndag. Onsdag har vi P-träff så då är jag bara borta ca 3 tim. och sen fredag en vanlig arbetsdag.
Min sambo har varit ordentligt förkyld-nu har det lättat, men jag och Wilma har gått och nyst lite och haft ont i halsen.Wilma hade feber torsdag. Men allt det var för ett par dagar sen. Nu är det på tillbakagång.
Nej, nu ska jag gå och knyta mig så jag orkar kalaserandet imorgon/idag. Då man ska vara värdinna. Kram.
Hej. Nu börjar det bli höst, det känns i luften. Ja, ja, alla årstider har sin tjusning.
Förra fredagen var jag och min sambos två äldre döttrar och tog ett kvällsdopp och det var jätteskönt. Men det var nog sista för i sommar.
Förra helgen följde jag och Wilma med min äldsta son till Kiruna på barndop. Det var jättekul.
I Torsdags fick vi avin om att Wilmas nya skena fanns att hämta. Jag drog iväg på eftermiddagen för att hämta den.
Den är jättefin, men tyvärr för liten under foten. Skaftet och vinkeln på foten är perfekt, men lilltån vill nästan till att sticka ut och det är ju inte bra. Tyvärr måste jag ringa och tala om det på måndag. Jag säger tyvärr för jag är en sån människa som inte vill vara till besvär och jag vet att han har jättemycket att göra och han är jätteskicklig på det han gör. Nu kanske vi måste dit igen och prova ut en ny igen.
Han är jättebra, Nisse så han tar det som han ska, det vet jag. Det är bara jag som är lite knäpp ibland ;)
Nu har jag haft en vecka semester på min andra semesterperiod. Jag har ju tagit ut fyra veckor till nu när alla andra börjat om och jobba. Min sambo är ute och gör rundbalar på entreprenad så han jobbar på under andra skörden och då tycker jag det är skönt att vara hemma med "trollet". Jag har ju kvar semester från förra sommaren att ta ut.
Nu ska jag gå och göra min sambo sällskap framför tv:n. Skön avkoppling. Kram.
Hej. Nu börjar det bli mörkt på kvällarna igen. Jag önskar så mycket att det blir en riktig varmperiod på några dagar igen, så vi får bada lite till. Sen är det ju så mycket annat som blir roligt om vädret stabiliserar sig. Nu törs man ju inte planera nåt för det kommer nån skur varje dag.
Vi har varit till sunderbyn och Nisse igen. Han ville se på när Wilma gick fram och tillbaks i en korridor. För att se på utåt rotationen på vänsterfoten. Det sa han inte så mycket om, utan han frågade vad dom sa om det i Uppsala sist. Men dom ville ju inte göra nåt ingrepp än. Han provade ut en ny skena som han skulle göra. Jag frågade om han visste nåt om hur länge han trodde hon skulle behöva ha skena. Det visste han inte, däremot visste han vad han troligast kommer att göra sen då hon inte behöver den längre--ett inlägg. Han beskrev det och sa vad det hette. Hon blir ännu friare med foten och kan nog i princip ha nästan vilka skor som helst då, kan jag tänka mig. Men, vad gäller utåtrotationen så är skenan bättre med tanke på att den riktar foten mer inåt. Men jag ska mejla till Tobias och höra vad han säger.
Tobias, ja. Han går ju mot sin läkarexamen. Vad händer sen? har jag börjat tänka... Jag vill inte att vi tappar honom. Han är ju vår länk till allt i Uppsala. Han ordnar med allt, sen är han inte bara doktor utan medmänniska uti fingerspetsarna, nästan som en kompis och framförallt: han har varit med sen vi kom dit. Jag hoppas verkligen han blir kvar där.
Nog om det, man ska inte ta ut nånting i förväg. Under Wilmas fot har det blivit små sprickor i den transplanterade huden. Jag har ju ett "plåster" på såret hennes och för att det ska sitta fast måste jag tejpa det, eftersom foten måste smörjas regelbundet och då glider plåstret bara omkring när hon går. Nu vet jag inte om det beror på tejpandet varje dag att huden påverkas. Det är den transplanterade huden jag menar. Jag ska försöka linda på plåstret och sen tejpa på lindan. Det är hela tiden ett experimenterande och testande. Nu lägger jag ändå om på ett sätt jag tror är bra. Däremot är jag inte säker på att såret nånsin kommer att läka själv. Om det inte gör det sa Tobias att det blir ett operativt ingrepp. För ett par dagar sen var Wilma och badade med sin kusin Erik. När vi skulle hem fick jag ett vanligt plåster att lägga på såret, som då var torrt och fint. Vi kom hem och det var kväll. Jag lät henne ha kvar det under natten. På morgonen gick hon på foten ett tag, då såg jag att hon var alldeles blodig under strumpan. Det blev för stumt och då tryckte det mer på såret då hon gick direkt på. Eftersom hon har en liten benbit därunder som gnager så....
Jag lägger en bit "Mepilex" under foten. Det är skumgummiliknande och lite dämpande då hon går. Jag klipper ett hål för såret så blir det bra. Det rådde ortopederna i Uppsala mig att göra.
Nu har lilla trollet vårat i stort sett slutat sova middag. Det var ganska snabbt avslut. Men det fungerar ganska bra faktiskt. I början var hon mer gnällig mot kvällen, men nu tycker jag att det fungerar bättre.
Vi hade en dag här förra veckan då vi bytte ut sängarna i sovrummet. Vår 180:s dubbelsäng ersattes med en 160:s och så bar vi upp Wilmas spjälsäng på övervåningen och tog ner hennes juniorsäng i vårt sovrum nere. Vi har inte så gott om plats så det blev jättebra. Alla nöjda och belåtna . Trots att Wilma fick en större säng så känns det rymligare. Hon är ju så stolt över sin stora säng.
Jag har nu avslutat min tredje arbetsvecka. Jag jobbar tre dagar nästa vecka och sen har jag sökt fyra semesterveckor till. Skönt. Jag har ju kvar tre veckor sen förra sommaren, så det känns skönt att nyttja ledigheten. Det flyter på bättre med omläggningarna när jag är ledig och sköter om det själv. När jag jobbar så gör jag klart kvällen före det jag brukar göra på morgonen.
Nu ska jag gå och lägga mig i min sköna säng. Godnatt och kram.
Hej. Idag är det sista dagen på min semester. Jag börjar imorgon med att vara ledig...
På tisdag börjar allvaret. Vi har varit borta mycket i veckan. 2 dagar har vi varit till stan, fast olika städer. En dag var vi till en bonde som har kor och kalvar, nio tävlingshästar-trav- och nu har en fått ett föl som vi ville se..Vi har passat på att hinna med lite sista veckan. Fast jag ska jobba fyra veckor nu och om jag får tar jag ett par veckor till i slutet på augusti. Min sambo börjar med sin andra skörd då, både åt sig själv och hjälper andra. Då är det skönt att få vara ledig och sköta" markservicen" hemma.
Igår var vi på en typ marknadsdag i den lilla by där jag jobbar och där min kusin bor. Det var jättemysigt. Solen sken och där var många man känner. Där såldes palt, hamburgare och våfflor att förtära. Det sistnämnda åt vi till lunch. Olika loppisstånd fanns där också såklart. Mannekänguppvisning m.m. Vi hade varit ganska länge och började fundera på att fara. Då ropade en kvinna på mig och frågade om inte Wilma skulle vara med i knatteloppet. "Nej," svarade jag. "Jag har inte anmält henne". "Det behövs inte, kom bara här och hämta en nummerlapp". Jag frågade Wilma om hon ville vara med och utan tvekan svarade hon "Ja!!". Vi begav oss till start och sen bar det iväg. Denna gången var det inte lika långt så hon sprang hela tiden till mål. Hon sprang inte fortast, men hon sprang målmedvetet efter konerna man skulle följa. Sen var det fika. Det var en belåten liten tjej som berättade för pappa när vi kom hem.
Nu har det gått några dagar och hon har inte velat sova nån middag. Hon har klättrat själv i säng när jag har gjort henne klar för det. Legat en liten stund och sen har hon kommit in i köket och flinat -"Nu är jag nyvaken..."
Medaljen från knalleloppet hänger numera ovanför hennes säng i sovrummet.
Kram.
Hej. Idag har det också varit en mycket speciell dag för vår familj, nämligen ettårsdagen sen det hände. Jag tror det har berört mig, hennes farmor som fanns här den kvällen och hennes pappa så klart som fick chockbeskedet då han var och jobbade. För ett par kvällar sen frågade han mig vilka planer jag hade den eftermiddan/kvällen. Han skulle och jobba på samma ställe där han var den ödesdigra kvällen i juli i fjol. Det kändes säkert lite speciellt eftersom han inte varit dit sen dess. Han gör rundbalar på entreprenad sommartid.
Även andra har frågat och tänkt på att nu har det gått ett år.
Vad mycket som har hänt. När vi åkte helikopter ner till Umeå tänkte jag på min kusin som hade velat att vi nån gång skulle komma och hälsa på dom. Det var ju inte på detta sättet vi hade tänkt. Jag och min kusin, ja. Vi har alltid kommit bra överens. Det skiljer bara två år mellan oss så vi har nästan växt upp tillsammans. Nu hade vi tappat kontakten senaste åren pga barn och familj på varsitt håll. Då träffades vi på en gemensam släktings 70-årsdag i april i fjol. Vi hade massor att prata om, bytte telefonnummer med varandra och så träffade hon Wilma första gången. Knappt 2,5 månad senare står hon i dörröppningen till vårt rum på akuten i Umeå. Jag blir rörd än i dag när jag tänker tillbaka. Det var så starka känslor. Vad jag ville komma fram till var att vårt umgänge tog vid där igen och nu mer än tidigare nån gång. Vi hade daglig kontakt första månaderna och dom kom upp till oss och hälsade på första helgen vi var hemma. Dom- hon och hennes två döttrar. Hennes flickor, nu 8 och 10 år gamla, är jätteförtjusta i Wilma och hon i dom. Dom har blivit lite som systrar alla tre. I December i fjol köpte dom ett hus bara 8 kilometer från vårt hem. Det är fantastiskt roligt. Dom stortrivs att bo "på landet". En liten by med några hundra invånare men ändå inte långt till andra städer om man vill göra något annat nån gång. Det har Wilma vunnit mycket på, att vi har dom där. Dom betyder mycket för henne . För dessa flickor är Wilma speciell, för dom har fått följa henne från den jobbiga tiden i Umeå, till nu. Dom har varit med då jag lagt om foten flera gånger.
Två återbesök har vi hunnit med till Uppsala. 4 skenor och mödan att hitta skor åt henne, särskilt under våren då vi sökte själva. Dåligt var det däremot att hon fick gå med sommarsandalerna ända fram tills snön föll. Men jag skyller inte på någon, jag tror att det blev en miss mellan landstingen. Men jag hann "hetta "till. Vi märker ju att foten växer i och med att vi måste få ytterligare en ny skena snart. Det blir den tredje efter jul. Överläkaren sa ju att om tillväxtzonerna inte fungerar och foten inte växer som den ska så kan det bli aktuellt med en transplantation och då också cytostatika-cellgifter. Vi håller tummarna för att den lilla foten fortsätter att växa. Man kan också se att det buktar lite här och lite där under foten. På en liten "utbuktning" har hon nu fått ett litet trycksår som jag nu också måste lägga om varje dag.
Ikväll tittade jag på klockan 19.10. Då blev jag lite sentimental, sa till min svärmor att se på klockan. Det jag minns var att vi åt middag den kvällen klockan 18.00 ungefär.( Dom frågade på akuten när vi kom dit eftersom hon helst inte skulle sövas förrän sex timmar efter hon åt sist.) Eftersom vi inte var ute så länge då jag skulle slutföra största delen av klippningen då hon lagt sig för kvällen så hände det kring 19. Det blev en liten klump i magen och jag kände en oerhörd tacksamhet över att vi nu är hemma och vi har en aktiv dotter. Känslan kom över mig än en gång då jag lite senare låg bredvid henne och läste saga. Det är såååå mysigt och skönt att ligga nära den stunden på kvällen då hon är lite småtrött och ska varva ner. Vi avslutade med att sjunga "här kommer Pippi Långstrump" tillsammans. Sen fick jag behärska mig från att äta upp henne. Kram.
Hej. Nu var den här: dagen D, då knalleloppet skulle gå av stapeln. Oj, vad Wilma har berättat om den här händelsen för många. Att hon skulle springa och få en MEDALJ!!! Hennes kusin Erik som är 1 1/2 år äldre skulle också vara med. Eftersom dessa två tillhörde första "klass" 0-5 år, så fick dom starta först. Men innan start kom journalisten från vår lokaltidning fram och presenterade sig för mig och Wilma. Hon ville se den lilla flickan så hon kunde ta lite foton under loppet. Erik drog iväg så hans mamma såg han knappt. Hon fick lägga på ett kol för att hinna med. Jag log, för hon hade definitivt inga joggingskor på sig, utan typ "slip-in".... Wilma blev peppad så hon satte fart för att hinna ikapp honom. När vi hunnit halvvägs utan att vara ikapp Erik bad Wilma mig bära henne. Jag förklarade att man kan ju gå också, behöver inte ha bråttom och springa hela tiden. Det var ändå en bra bit för dom små benen. Vi gick hand i hand ett tag, men så satte hon fart igen och då fick jag nästan SPRINGA för att hinna med. Då var hon plötsligt ikapp Erik. Då hörde jag henne säga: Nu hann jag ikapp dig!! Men Erik hann dock före i mål, men ingen var ledsen för det. Vi begav oss till en tjej som delade ut medaljerna och sen fick dom saft och kakor. Lite fotografering och sen tog Wilma storebror som följt med oss (och fotat under loppet. Han fick också motion) och drog iväg till lekparken som fanns där bredvid där vi var.
Då satt jag och journalisten i gräset och hon frågade lite om vad som egentligen hände för ca 1 år sen. Jag berättade och hon skrev. Nu blev det ingen ingående historia utan i stora drag. Vi gick till lekparken och hon försökte få med Wilma på någon mer bild. Både ensam och en med mig. Hon kan ibland vara svårfångad på bild. Inte för att hon inte vill, men hon har inte tid.
Några timmar senare ringde journalisten till mig och sa att nu var hon klar och hade mejlat artikeln till mig. Jag fick läsa den och godkänna den om jag tyckte den var ok. Det gjorde jag , både läste och godkände den. På måndag eller tisdag kommer det i tidningen om Wilma. Om själva loppet står det redan nu, så klart. Nu sover den lilla prinsessan gott, för idag hade hon inte tid att sova någon middag. Hon sov ca 10 minuter i bilen på väg hem, men väl hemma så hade hon sovit färdigt.
Medaljen ja, den visade hon stolt upp när vi kom hem. Hennes pappa föreslog att vi sen skulle hänga upp den vid hennes säng. Men inte det. Hon tyckte hon hade ett bättre förslag: på toan ovanför pottan på väggen. Där har vi några krokar som inget hänger på just nu. Där sitter hon ju ändå flera gånger per dag så hon kan beundra den. Hon tyckte den var fin där den hängdes på toaväggen och då får den väl hänga där då...... Kram.
| Sida 1 av 3 Nästa» |
